Jag har varit vansinnigt upprymd idag. Mer än vad som är...normalt, tror jag. Stundtals har jag upplevt mej klara precis vad som helst. Om någon hade bett mej om något, hur orealistiskt det än hade varit, så hade jag nog gjort det. Eller åtminstone försökt göra det. Det har varit en ganska skön känsla. Allt har gått fort. Snapp, snapp, snapp! Och jag har fått så väldigt mycket gjort! Sen kom det ett par dippar, väldigt låga dippar med mycket impulsivitet. Fixade det, jag höll mej till planerna. Det är väl en typ av mindfulness att uppmärksamma tankar och impulser och sedan inte agera efter dem utan hålla sej till där man är. Färdighetsträningens förtjänst.

Det har varit en bra dag. Lättare att till större delen av dagen vara i gasen och ha några få dippar än att konstant vara deprimerad. Fast det är påfrestande med svängningar. Ibland vet jag varken ut eller in. Och dipparna kan verkligen, som sagt, göra mej väldigt impulsiv. Att köra rakt in i en lyktstolpe, eller över en kajkant, låter logiskt och ibland enda alternativet jag har. Att faktiskt ta livet av mej. Det känns varken konstigt eller svårt. Men det är just i de här dipparna det sker. Då kommer de tankarna. Jag vet faktiskt inte om jag känner så mycket då. Jag har först ångest. Men sen kommer tomheten. När ångesten är där, då vill jag skada mej, inte dö. När tomheten kommer, då vill jag dö.