Jag är så trött på den här gråten. Jag bara gråter och gråter och gråter. För allt. För ingenting. Vad gör man när alla ens resurser är uttömda? Det hjälper inte att träna. Det hjälper inte att ta sej ut. Det hjälper inte att sova. Det hjälper inte att vara social. Det hjälper inte med självtröst. Det hjälper inte med mindfulness. Jag vet inte ens om pillrena hjälper. Jag är så trött, trött, trött på att hela tiden slåss mot mina egna tankar. All uppmärksamhet och all energi går åt till det. Och då gråter jag ju över det. Det är inte likt mej att jag inte kan hålla ihop när det behövs. Det brukar jag kunna göra. Men nu är det som att jag kan börja gråta precis när som helst. Väldigt jobbigt. Väldigt pinsamt. Det gör att jag inte vill gå ut.

Jag tycker att bland det svåraste som finns är det här med att vara i sociala sammanhang. Jävligt konstigt egentligen, för jag klarar mej galant. Men den energin det tar för mej att klara det är bortom vad som är mätbart. Den första delen som tar min energi är att jag har ett sådant vansinnigt kontrollbehov. Ett exempel är när jag skulle på ett möte som bostadsbolaget jag hyrde lägenhet av presenterade planer på restaurering av mitt bostadsområde. Jag visste var mötet skulle äga rum, i en välkänd byggnad i stan, men jag var ändå på plats 40 minuter för tidigt, för att jag inte kände till hur det ser ut i huset och det gjorde mej vansinnigt orolig och osäker. Orolig över att inte hitta. Orolig över att inte ha någon plats. Orolig över att det skulle vara väldigt lite platser så jag hade en plats men någon annan fick stå. Jag var inte ens säker på att jag skulle gå på det där mötet förrän jag kom in i huset, hittade salen och konstaterade att det var en stor sal med massor av platser. Jag gick på mötet. Men fick vänta 40 minuter innan det började, för att min ångest gjorde att jag var tvungen att kontrollera alla dessa saker innan. Energi gick till oro, ångest, osäkerhet. Energi gick till att inte ha kontroll, vilket är fruktansvärt. Och dessa energitjuvar tog god tid på sej, i och med att jag började tidigt ge efter för mina tankar om att min orosmoln måste kontrolleras. Sjukt. Jag vet att det är sjukt.

Sen kommer nästa del i sociala sammanhang. Att ha folk omkring mej. Bakom mej, framför mej, bredvid mej. Kontrollbehov av att hela tiden ha uppsikt över hot. Det tar...enorm energi. Att hela tiden förvänta sej yxmördare.

Tredje delen är att orka hålla uppmärksamheten på en annan människa över tid. Sociala sammanhang är så jävla svåra. Jag vet inte vad som krävs av mej. Det har jag till viss del löst, genom att umgås under korta stunder. Stunder som har en tydlig början och ett tydligt slut. Att luncha funkar. Man möts en viss tid, och avslutar på ett naturligt sätt då det är dags att återgå till jobbet. Fika fungerar på liknande vis. Bio. Allt har en tydlig början och ett tydligt slut. Då trivs jag i sociala sammanhang. Jag klarar att hålla fokus och det finns tydliga ramar. Tydlighet är bra. Det tycker jag om. Jag älskar kontinuitet och är också i behov av det. Jag mår bra av scheman. Då blir saker av, och jag vet dessutom vad som komma skall. Avseende allt, inte bara mitt sociala liv. Det blir tryggt och hjälper mej hålla motorn igång. Varför är jag då så dålig på att hålla tag i de rutiner jag skapar? Nu har jag hittat lite stabilitet i vardagen. Frågan är hur länge det håller i sej den här gången...

Tillbaka till det sociala. Ärligt talat, så är jag inte så säker på att jag är så jävla intresserad av att vara social. När jag har en tydlig roll så trivs jag i det sociala. På jobbet. I ett lag. Hm. Det är nog de enda exemplena jag kan ge. Det låter lite fattigt. Ibland tycker jag att det är lite fattigt också. Särskilt när jag känner mej så ensam, för det gör jag. Att lära känna nytt folk finns däremot knappt på kartan. Det är väldigt svårt att stoppa upp en människa som börjar vilja umgås med en. Någon som börjar smsa, eller gud förbjude! - ringa. Enda sättet att stoppa upp det är genom avvisning. Inte svara. Komma med undanflykter. Väldigt effektivt om man vill vara ensam. Väldigt effektivt. Istället för att säga "jag har svårt med de här sakerna, därför kan jag bete mej underligt, skulle vi kunna göra på det här sättet?" så gör jag just det; avvisar. Vet inte ens om jag vill ändra på det. Jag är väldigt, väldigt, väldigt ambivalent. Å ena sidan, å andra sidan. Varför ska jag göra det här så svårt, och varför trasslar jag in mej i tankarna såhär?

Det har varit en väldigt intensiv dag. Att släpa sej ur sängen var ingen lek. Jag hade en tid på sjukhuset för att träffa en läkare. Att få träffa en läkare, att se att det finns en människa av kött och blok, och inte bara relatera till ett namn på ett papper, är en ynnest. Eller ett namn, det var väl generöst uttryckt. Jag är ganska säker på att jag aldrig har träffat samma läkare fler än en gång, gången därefter har det varit ett annat namn som mött mej i väntrummet. Därför var det bara att hasa benen över sängkanten och ge sej iväg. Det var ett bra möte. Jag har aldrig haft ett så bra möte med en läkare förut. Han var saklig, pratade så jag förstod och framför allt så kände jag mej som en människa i hans ögon. Dessutom hade jag min kontaktperson med mej, och det gjorde det ännu tryggare. Om jag hade varit själv hade jag nog inte kunnat slappna av på samma sätt för nu visste jag att jag hade stöd om och när jag tappar tråden. Det pillrades inte i medicinerna, vilket jag är ganska tacksam över. Om man bortser från ett par höjningar. Det som väcktes inom mej efteråt handlade inte om mediciner eller behandlingar, utan om framtiden. "Vad ska du göra sen? Efter vikariatet är slut. Efter sommaren." Ja. Vad ska jag göra sen? Hade inte alls någon lust att åka på någon hästunderstödd terapi idag. Inte alls. Jag ville ligga framför tv'n med hunden i knät och kaffekoppen i handen. Kände jag mej inte liiite krasslig ändå? Nä. Ingen ursäkt fanns. Samåkte med en annan HUT-deltagare. Hon pratar sju stugor full, vilket är rätt bra för då behöver inte jag prata. Däremot så var jag inte förmögen att hänga med i hennes svängarna för fem öre idag. Jag tror inte att det märktes. Och om det märktes så tror jag inte att det gjorde så mycket. Tror inte att hon förväntar sej en dialog, eller kanske vill hon inte ens ha en dialog. Bortsett från när man säger "ja, det håller jag med om". Men vid dom tillfällena efterfrågar hon att man säger just det. Det är en samtalsdans med lätta steg. Fråga mej däremot inte vad vi - eller hon - pratade om. Pojkvaskern hon är kär i, skulle jag tro.

Jag hade en, för mej, svårare häst idag. Punch är lite sur i boxen och har dessutom en vass rygg. Surheten är egentligen inget negativt. Jag gillar att han inte är nån solstråle och att han ställer lite krav. Det blir viljornas kamp och jag mår nog bra av att plocka fram lite jävlar anamma, särskilt när jag är deppig. Första tio minuterna uppe på ryggen var ett helvete. Han är verkligen, verkligen, verkligen vass över ryggen. Impulsen var att hoppa av. Säga "nej, jag orkar inte det här"! Det kändes som om han klöv mej, skar genom kroppen, delade mej i en höger och en vänster sida. Så var det givetvis inte, och någonstans kunde jag fånga logiken och inse att det inte handlar om att jag inte orkar - den handlar om att jag inte vill för att det är obehagligt. För på allvar, vem har dött av att sitta på en häst? Okej, det kanske var en dum fråga, det har ju faktiskt hänt olyckor. Men av alla gånger som jag suttit upp har jag aldrig ramlat av. Jag har inte ens varit nära. Och jag har definitivt inte varit nära döden. På riktigt alltså. I huvudet har jag legat på dödsbädden många, många gånger. Jag stod nu ut med hjälp av att fånga logiken, och sedan trösta mej med att ångesten bara kan pågå en begränsad tid. Den är inte evig. Vips! Det visade sej att det stämde. Jag antar att jag borde se det som ett framsteg. Det är det också såklart. Men... Det är så jävla knäppt att jag ska behöva lära mej såna här saker. Jag önskar att jag funkade som vanliga, normala människor gör. Nu är jag där igen... Jag gör mej själv till en ö.

Oro inför framtiden. Störd av tankar på det förflutna. Kamp med att klara nuet. Det går inte att göra allting samtidigt, men jag försöker och det gör att jag inte någonsin gör några moment klara. Det är samma sak med exempelvis vardagssysslor. Städa. Dammsuga halva hallen, för att inse att jag måste plocka undan reklamen från golvet, som jag såklart måste sortera, och OJ, läsa. Just ja, dammsuga var det, men det är bäst att jag bär in disken från vardagsrummet innan, så jag kan torka av bordet innan jag dammsuger där, annars måste jag avbryta dammsugningen eller till och med dammsuga om. Och ooops, i soffan låg visst ett par smutsiga tröjor, de ska till tvättkorgen, var faaan la jag nu dammtrasan? Är det någon som på allvar tror att det någonsin blir städat hos mej? (Givetvis blir det det, men... Det tar lite extra tid, ork och resultatet blir en överbelastad hjärna med kaos som rasar både inom mej och i min stackars lägenhet.)

Att slåss mot gråten hela tiden är väldigt, väldigt tröttsamt. Jag har börjat haja grejen med att öva mindfulness. Det vore skönt att ta en paus från virvelvinden i huvudet, rensa tankarna och bara vara här - och - nu. Huvudet är i sådan kaos att jag inte ens hinner fånga tankarna. "Vad tänker du?" Jag vet inte. Jag vet inte vad jag tänker, jag vet bara att det är kaos och att jag inte hinner fånga tankarna förrän de både kommit och gått. Jag har haft - och har fortfarande - lite svårt att ta till mej mindfulness. I ärlighetens namn så tror jag att det i första hand är för att jag tycker att det är obehagligt och svårt. I andra hand så är det för att jag, ja, faktiskt tycker att det är jävligt flummigt att sitta och fingra på stenar, kastanjer eller vad det nu kan vara. Jag har absolut inte omfamnat mindfulnessövningarna med öppet hjärta, men ändå tillräckligt för att bli vansinnigt triggad av det. Att blunda och utforska ett föremål med hjälp av känseln, eller lyssna efter något, gör att jag går igång som om det finns ett hot. Jag blir skvätträdd. På min vakt. Jag har inte kontroll. Inte kontroll över vad som finns framför mej, bredvid mej, bakom mej. Och har jag inte kontroll, så är jag automatiskt hotad. Det är ett himla bestyr i alla vardagssituationer, och när jag ska träna mindfulness så blir det ett störningsmoment i storlek med pyramiderna i Giza. Att träna mindfulness är ett arbete. Ingen hobby. Inga feel-good-övningar. Det är ett arbete.

Tänkte att jag skulle köpa en bok, för att göra något annat än att titta på tv och sitta framför datorn när jag är hemma och inte har behandling, jobb eller träning. Hade tänkt mej något i deckarstilen. Typ en Camilla Läckberg. När jag stod där framför pockethyllan visade det sej att jag redan läst den senaste Camilla Läckberg. Ögonen föll därefter på en bok med den talande titalen "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Författaren, Ann Heberlein, är teologie doktor och forskare i etik, och har skrivit om sin sjukdom, bipoläritet typ 2. Jag köpte boken, och avhandlade första kapitlet "Väntrum" idag. Jag läste inte längre, för jag var tvungen att samla mej lite. Det var som att läsa om mej själv. Ensamheten när det krisar, tryggheten med psykiatrin, hatkärleken till medicinerna och viljan och oförmågan att orka leva.

Vi repeterar mindfulness i färdighetsträningen nu. Läxan är att beskriva hur olika saker upplevs utifrån de fem sinnena; känsel, lukt, syn, hörsel och smak. Helt enkelt träna på att vara här och nu, inte i dåtid eller framtid. Bara här och nu. Sveriges mindfulnessguru, Ola Schenström, kan du hälsa på här.

Idag har jag en jättebra morgon! Såååå skönt! Jag är lite upprymd! Ser fram emot dagens färdighetsträning, att umgås lite med min FT-vän och träningen på gymet!

Gårdagens ljuspunkt; min hund skällde ut våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor igårkväll! Efter noter! Han var helt galen, helt fixerad vid tv'n. Han ställde till och med tv'n! Duktig kille! Så stolt över honom. 5 månader gammal. Han är BÄST!

Nu tycker jag att bipolarna ska öppna igen!

Ångesten ligger tät. Allt rämnar mellan svart och vitt. Jag faller i mörkret och ser ibland ingen utväg. Att vara fast, utan varken mening eller mål, det är att leva ett konserverat liv. Man kommer varken framåt eller bakåt. Jag försöker slita upp en öppning varje dag. Nånstans där inne så tror jag också att jag kommer att göra det. Genom alla behandlingstillfällen, genom all träning, genom all beslutsamhet så kommer jag göra det. Jag behöver bara klara mej genom de akuta situationerna. De situationer där jag blir helt uppslukad av förtvivlan. De situationerna som är...nu.

Fan. En ny dag att släpa sej igenom. Just nu sover jag i ett vakuum, så nätterna är mina bästa vänner. Till och från är dagarna väldigt svåra. Jag känner inte igen mej själv. Hade egentligen behövt åka och träna, men istället ska jag åka och hälsa på min bror. De bakar bullar så det är bäst att jag passar på...

Igår promenerade jag genom det området som jag tycker är så svårt att vistas i. Det gick vägen, men det var inte utan ångest. Allt jag gör är behandlingsinriktat nu. Oppostite action, distraktion, exponering och självtröst. Allt enligt checklista. Så tar jag mej igenom mina dagar. Allt är en kamp.

Jag hade ett vykort i brevlådan. Det gjorde min dag. Det var från min första flickvän. Jag har flera av hennes brev och kort i min akutlåda. Det räddade min dag, och jag har läst det flera gånger.

Idag har jag kört med opposite action. Istället för att ligga kvar i sängen steg jag upp och åt frukost. Istället för att lägga mej framför tv'n lyssnade jag på musik och gjorde låtlistor. Istället får att hålla mej inne, ensam, gick jag på en basketmatch med en massa folk. Istället för att sitta inomhus gick jag på en långpromenad. Istället för att skära mej så grät jag. Istället för att hålla allting inne så pratade jag. Jag har brutit ny mark för att hitta ut ur mörkret. Jag vet inte om det har gett mej någonting, men dagen har i alla fall snart passerat och jag kommer snart lägga mej och hoppas på sova länge. Jag vill bara sova bort dagarna. Sova bort livet.

Jag kan inte beskriva vad jag känner. Hur kan jag göra så att jag driver bort den som jag vill ha mest nära? Det spelar ingen roll vad jag gör, det är ingen som står kvar. Det finns inget värde i det jag gör. Det jag säger. Den jag är. Jag har tappat fotfästet totalt nu. Jag vet inte om det verkligen är så, eller om det är som med de vanliga depressionerna, att tankevärlden blir snäv och jag ser inget ljus. Att jag inte är mottaglig för att se möjligheter och det som faktiskt är bra. Jag vet att det finns bra saker i mitt liv. Det måste det ju göra. Jag känner mej så jävla ensam, för det finns ingen som faktiskt är intresserad av att lyssna på mej. Bara lyssna, inte gräva och analysera i mej.

När jag har pratat har jag fått höra, "ryck upp dej nu!". Och "jag förstår precis vad du menar". Och "stackars dej". Och det mest öronbedövande ljudet som finns; tystnad. Jag känner inte tillit till någon egentligen. Dom som skulle ha skyddat mej när jag var liten gjorde inte det. De som jag hade önskat skulle ha hört mej, ville inte lyssna. De som hade chansen att stå kvar, gjorde inte det.

Jag vet att jag kan klara mej, det har jag alltid gjort. Det finns nog ingenting som jag inte skulle klara. Men fan vad jag är förtvivlad över att leva som en ö.

Jag har tillslut lyckats samla mej tillräckligt för att kunna ta ett beslut som jag kommer att kunna stå vid. För att jag har ett nyktert sinne, inte för mitt känsloliv. Förnuftet säger vad jag behöver göra, känslan säger inte riktigt samma sak, men samtidigt så far känslolivet illa av att inte lyssna på förnuftet. Det är det här som kallas för wisemind. Där förnuftet och känslan möts, där finner man wisemind. Jag har gjort det nu.

Självskadebeteenden, självskadebeteenden, självskadebeteenden. Jag har inte ens vetat om hur många sådana jag faktiskt har. Sådant som jag gör utan att ens ha reflekterat över det. Jag sliter sönder fingrarna så jag får stora sår. Jag våldar i mina leder så ligamenten går sönder. Det har hänt att jag skurit mej. Legat med personer jag inte brytt mej om. Det där är konkreta självskadebeteenden. Så finns det dom där som är mer subtila, som sker på insidan. "Jag duger inte". "Jag är värdelös". "Jag kommer aldrig klara det". "Jag har ingen plats". "Jag är trängd". "Jag är fånge". "Jag är ensam". "Jag räcker inte till". Våldet tar aldrig slut.

Nu har jag konstaterat att jag är på god väg in i ett skov. Det känns inte roligt för jag vet att vårdepressionerna brukar ta lång tid att läka ut. Jag pratade lite med en vän ikväll i alla fall. Och det kändes lite bättre. Brukar inte tycka om att prata i telefon, men av nån anledning så halkar saker bara ur mej när jag pratar med henne. Hon "klär av" mej och jag känner mej inte lika obekväm. Lite kanske, efteråt, då jag känner mej som en tönt som har hyvlat ut mina fjanterier sådär. Hon har inget intresse av att mosa mej med det efteråt. Tror jag. Hoppas jag.

Vad är det som gör att man vid vissa tillfällen med vissa personer bara bryter ihop och allt som man inte visste själv fanns kommer fram?

De senaste dagarna har jag ägnat mej åt problemlösning. Det finns de vägskäl som är svårare än andra. Jag har pusslat i amivalenskorset ganska flitigt. Jag har i alla fall kommit fram till en lösning i det trassel som råder just nu. Jag kommer så fort som det bara går söka ett nytt jobb. Något som är "bara ett jobb", och som inte gör mej till den person jag är.

Jag behöver nog hitta mej själv också. Som en kär vän sa till mej härom dagen, "börja älska mej själv". Vad det nu menas med det.

Det är så jäkla konstigt. Jag planerar inför en framtid. Jag funderar och grejar. Samtidigt.. Jag har svårt att se en framtid. Jag kan se en framtid om en månad. Men inte om en dag. Det är väl att jag är i mixed state som gör att det blir så.

Ikväll satt jag och skrev ett långt mail som jag i slutändan valde att inte skicka. Jag öppnade mej. Vände mej till en vän som länge och många gånger försökt nå mej. Sen när jag väl gör det, väljer jag att inte skicka det. Varför gör jag så?

Det finns en kvinna som heter Brene Brown som jag kom i kontakt med första gången på färdighetsträningen. Det här klippet skickade en kompis till mej. Det handlar om sårbarhet. Har man 20 minuter över och en dos koncentration och intresse så tycker jag att man ska kika på det.

När jag lutade mej mot Marco idag kunde jag känna livet i honom. Han var varm, mjuk. Och han skänkte mej tröst för ett par timmar. Jag känner hur jag till och från glider ifrån. Jag får inte riktigt fatt i vad jag tänker, känner och - framför allt - vill. Det är som att jaga skuggor.

Igår på min individualterapi pratade vi om min framtid. Främst avseende arbete. Vi var rörande överens om att jag behöver ett annat jobb. Och inte heltidsjobb. Men hur fan ska jag kunna söka jobb när jag är arbetsför på 25%? Jag är lite oroad över var jag ska hamna. Ibland hamnar jag i impulsen att söka jobb på annan ort. Finns massa jobb som jag verkligen vill ha. Men det skulle inte göra mej nåt gott alls. Min förmåga ökar inte med att jag flyttar. Det går inte att lyfta ur mej från mina...problem. Jag bär dom med mej. Vad ska egentligen hända med mej?

Fuck it. Jag har alltid klarat det. Behöver bara..damma av kokongen. Och krypa in.

Jag vill så gärna säga att jag tror på förändring. Att jag tror på bättre tider. Men idag kan jag inte säga det.

Faan. Jag är så körd. Jag måste börja inse mina begränsningar. Jag måste börja förändra mitt liv. Jag går ut på lördag. Efter helgen kommer jag isolera mej. Jag orkar inte mer nu.

Jag läste det här på en tråd med temat Det värsta med bipolaritet; "Att jag är kapabel till att vakna imorgon och ta livet av mig utan att ana något idag." Så jävla spot on!

(Observera, betyder inte att jag överväger att ta livet av mej. Så är det inte. Inget skrik och panik.)

Jag har ett vansinnigt behov av att prata av mej, men idag är en dag då jag inte har några ord. Jag fångar inte tankarna tillräckligt länge för att kunna omvandla dem till meningar, eller ens ord.