Jag vaknade upp som ett vrak imorse efter att ha sovit drygt två timmar. Jag hade varit på middag med några kompisar och var hemma vid halv tolv, men jag kunde inte för mitt liv sova. När jag slog upp ögonen vid åtta för att äta frukost, rasta hunden och besöka vårdcentralen så lovade jag mej själv att jag inte ska sätta mej i situationer som gör att jag hamnar på avdelningen igen. Där hamnar jag om jag håller på såhär. Jag ska inte tillbaka dit. Idag har jag ätit, sovit och ikväll blir det en tidig kväll. Jag ska inte tillbaka dit. Aldrig nånsin. Så nu tar jag mej i kragen! Klart att jag blir vrakig som jag håller på. Klart att jag inte mår så bra när jag håller på såhär. Det är bara att välja, ska jag ramla tillbaka eller ska jag börja falla framåt istället? 

Efter det löftet fick jag en maskin tvättad, ett viktigt mail till Transportstyrelsen skickat och köket städat. Se, jag kan om jag bara bestämmer mej och strukturerar upp det. Och det tog inte lång tid.

Och på tal om brödrost, så kom jag in på de kurser jag sökt till hösten på universitetet. Jag är antagen till 6 av 7 sökta. Så får jag godkänt från FK så kommer jag nog läsa något. Kanske. Om det funkar i övrigt också. Det skulle ge mej lite känsla av att göra något nyttigt...

Jag har haft en riktigt fin kväll. Lyxmat, jordgubbar och glass, fotboll och det bästa sällskap jag kan få. Nu är jag riktigt trött och ska krypa ner under täcket. Sammanfattningsvis så har jag haft en bra dag. Har bland annat suttit med mamma och övat med känslomaterialet. Det var inte direkt dagens höjdpunkt, men det är gjort i alla fall. Jag pallar inte att gå igenom den biten av dagen just ikväll för jag är alldeles för trött. Ses på andra sidan av tolvslaget!

Både jag och Tyson tog sovmorgon idag. Vi hann promenera och äta innan vi fick oväntat besök. Jag tycker inte om oväntat besök. Men det är ju inte så att man kan be dem vända i dörren. Särskilt inte när barn är med. Min svägerska, mina brorsdöttrar och min mamma kom förbi. Jag gillar inte att att man bara dyker upp. Allra helst vill jag ha möjligheten att säga nej, men annars så blir jag inte lika störd om jag bara får veta det innan. Med en kvarts varsel så hinner jag förbereda mej. Jag dör ju inte av det, men jag blir lite obekväm. 

Därefter handlade jag inför imorgon då jag får besök. Ska göra laxwraps, det var längesen. Åkte vidare till mina föräldrar för att fira min mamma som fyller år. Det var så väldigt rörigt där att jag till slut inte greppade vad folk sa. Åkte på den dagliga kvällskulstunden med Tyson och nu sitter jag i soffan, ganska så slutkörd fastän jag egentligen inte gjort något. Jag vet inte om det är alla självskadetankar som suger energin. Det är inte längre "om" jag skadar mej, det är "när" jag skadar mej. Då menar jag inte att jag tänker att jag ska ta livet av mej. Eller, visst har jag såna tankar också. Men snarare självskadetankar än självmordstankar. Jag kan inte säga att jag alltid har kraftig ångest, för det har jag inte. Jag har konstant lite ångest, men inte så stark att jag skulle skada mej utifrån det. Eller, jo, kanske. Men främst så handlar det om något annat. Något annat som jag inte har förstått ännu. Jag har provat använda känslopärmen flera gånger men jag hittar inte tankarna och kommer inte vidare. Pärmen från färdighetsträningen använder jag också. De ligger båda på min säng i skrivandets stund. Men jag sitter fast. Det är väl bara att fortsätta bläddra. Fortsätta rita. Fortsätta skriva. Fortsätta stå emot att göra mej illa. Jag ställde mej framför spegeln efter att jag duschat härom dan. Fy fan hur jag ser ut. Jag ser ut som ett dagiskonstverk. Fullt med röda, rosa, vita streck. Dessutom behöver jag gå ner säkert 10 kilo. Jag är verkligen inget fan av min kropp.

Bjöd in till middag på onsdag. Lite konstigt att göra det redan idag, två dar innan. Jag brukar ha svårt att ta initiativ och planera något, och särskilt i förväg. Vi har lärt känna varann rätt väl, hon och jag. Det är naturligt när vi gör något tillsammans. Vi funkar på liknande sätt. Det ska bli jätteroligt! Fotboll, käk och en massa toksnack. Längtar!

...och på torsdag är det min tur att bli bjuden på middag! Hos en gammal gymnasiekompis och "en hemlig gäst" som han uttrycker det. Lite lurigt det där! Undrar vem det är.

Jag har varit okarakteristiskt social sista tiden. Fastän jag mått riktigt jävla pyton ibland. Har jag inte varit hos nån av damerna så har jag hängt med nån kompis eller hälsat på familjen. Det är ovant, och det tar nog ganska mycket energi. Energi som jag kanske måste fördela på ett bättre sätt. Det blir lite forcerat. Jag rusar genom dagarna. Därför tog jag lite time out idag. Jag avbokade dagens planerade besök hos min bror som har flyttat. Och så vilade jag. Det var mer eller mindre efter pistolhot från min kropp för jag somnade först på morgonkvisten. Så jag har vilat - utan att sova - och gått efter rutinerna. Promenad med vovman, äta, vila, duscha och lättare hushållsysslor. Och nu sitter jag här och är trött. Till freds med dagen där jag klarat de mål jag satt upp; att följa rutinerna och tillgodose behovet av vila. Nu ska jag krypa ner och sova tills klockan ringer vid 7 imorgon.

Hemkommen kring 5 imorse efter ett nattligt äventyr. Märkligt nog är jag helt ångestfri. Skönt! Har tagit tag i måsten. Lite käk. Kaffe. Rastning av mannen som är helt slut idag. Tar jag mej bara till tvättstugan för att boka en tvättid så har jag uppfyllt dagens planer. Trots att det är varmt och fint väder tänker jag tillbringa dagen framför tv'n. Jag behöver vila. Bortsett från att jag är galet trött så är jag helt tillfreds idag. 

Inatt stötte jag på en ung kille som nästan skrämde slag på mej. Han kom springandes, helt svettig och var alldeles uppjagad. Jag förstod inte vad han sa ens en gång så jag började backa ganska häftigt och var inte många sekunder ifrån att dra. Men så fick han ur sej att hans cykel blivit stulen och att han hade sett två personer komma cyklandes på den och att han efter det jagat efter dom. Efter många om och men undrade han om jag sett dem och vilket håll de i så fall hade cyklat. Det hade jag inte. Det var en ung kille och han såg så förtvivlad ut att rädslan försvann. Den här situationen hade jag inte klarat av att hantera på det här sättet för ett år sedan. Det är lite coolt. Han var ingen yxmördare.

Sen kom nästa - för mej - dramatiska händelse. När jag träffade cykelkillen så var jag i full färd med att hitta vart i hela friden jag skulle. Jag har väldigt dåligt lokalsinne och är nästan jämt vilse. Det stressar mej ganska mycket, men nu så var jag inte så uppjagad över det. På grund av min vilsenhet så blev jag tvungen att parkera och försöka rodda i vart fasen jag var och var jag skulle. I brist på parkeringar så lånade jag en förhyrd plats för att kunna studera den där jäkla kartan. Så klart så kom ägaren till den platsen just då och blev måttligt förbannad över att jag stod där. Jag flyttade bilen, bad om ursäkt och förklarade varför jag lånat platsen. Herregud, vad arg han var! Jag kan inte för mitt liv förstå varför för så fort jag såg att han kom så hoppade jag in i bilen och flyttade den. Nåja, i vilket fall som helst så var det en situation som hade kunnat ge mej ångest i flera dar. Men inte den här gången. Jag tycker att han överreagerade. Jag kan inte tycka att det besvär det gav honom att vänta 1 minut medan jag flyttade mej stod i relation till hans reaktion. Så, jag kunde tuffa iväg, hitta dit jag skulle och sedan släppa karlns ilska. I vanliga fall så hade jag hamnat i nån skam/skuld-cirkel och jag hade haft ordentlig ångest och troligen haft självskadetankar. Nånstans här lyckades jag bryta ett tankemönster så att jag slapp ångest. Helt otroligt! Det känns som om det var världens största framsteg! Nu efteråt kan jag till och med känna mej lite nöjd med hur jag hanterade det. Det känns...bra.

Jag måste sluta gå från famn till famn. Tror jag. Jag har gråtit hela förmiddagen. Det känns som om det enda jag duger till är att gå till sängs med. Jag vet inte ens varför jag gråter. Det är jag själv som sätter mej i de här situationerna. 

Tyson blir väldigt orolig när jag gråter såhär. När jag hulkar och hulkar. Han kryper in i min fosterställning och sedan ligger han bara där. Tvättar tårarna ibland. Men annars ligger han bara där. Nära. Tittar på mej med en sån där orolig blick ibland. Jag vet att han bara är en hund, men ibland är det som om han vet bättre vad jag behöver än vad jag själv gör.

Skrev ett ganska långt inlägg igår som handlade bland annat om relationer och det stressade mej så mycket att jag var tvungen att ta bort det. Jag hade fullfjädrad ångest. 

Sista dagarna har varit fulla av självskadetankar. Jag vet inte om det står i relation till att jag ramlat i famnar. Återgått till gamla mönster. Eller har jag det? Jag vet inte. Har jag ångest för att jag använder min kropp på ett sätt som gör att jag tappar självrespekt eller har jag ångest för att jag inte bara kan ta dagen som den kommer utan måste analysera sönder den? Eller är det inget av det? Eller bryr jag mej inte längre?

Jag har varit jourhavande kompis sen midsommarhelgen. Två av mina vänner har hamnat i någon form av kris, oberoende av varandra alltså. Den ena har problem med kärlekslivet, den andra har konflikter med kompisar och en tuff arbetssituation. Första dagen när de ringde växelvis gick ganska bra. Men igår fick jag nog. Då hade min telefon ringt i ett tre dar, timslånga samtal, och ett ältande av samma saker. Jag fick så jäkla ont i kroppen att jag tillslut sa att nu orkar jag inte, jag behöver vara ifred. Jag tror att jag sa det på ett bra sätt, för det gick bra. Ända tills jag visade mej online och svarade på sms, då började det om igen.

Igår har jag en sån där späckad dag. Jag gör som bekant ingenting lagomt, det är alltid antingen eller. Jag vet att jag borde begränsa mej mer, men när jag mår sådär mycket bättre så vill jag så mycket mer och då är det svårt att stoppa. Jag åt lunch på stan med en vän, klippte mej, åt middag, tittade på fotboll och var på bio med en annan vän. Världen bara snurrar. Imorgon - mitt i natten - åker jag till Göteborg. Blir en utmaning eftersom jag är så flygrädd. Förmodligen kommer illamåendet hinna ge sej i Stockholm lagomt till det är dags att hoppa på nästa plan. Det är dags att damma av mantrat "jag kan flyga, jag är inte rädd".

Pratade med pappa på balkongen igår. Om att må dåligt. Själv säger han att han aldrig upplevt det. Men det tror jag inte på. Jag tycker att jag har sett att han varit orolig och ledsen i perioder. Fast det sa jag aldrig till honom. Han har lite svårt att förstå att jag mår så dåligt säger han. Det är inte att han ifrågasätter det, men han förstår inte varför. Vissa orsaker förstår han, som om den pressade situationen som rådde när jag var liten med hot och våld. Och han förstår att jag tagit skada av övergreppen. Ändå säger han att han är förvånad. Han har alltid sett mej som stabil. Sen kom vi in på hur det har sett ut i släkten. Min faster har psykiska besvär. Vår familj har ingen kontakt med henne för att hon hittar på de mest otroliga sakerna om andra. Som när hon sa att pappa bara hälsade på farmor på äldreboendet för att han ville ha hennes pengar. Det tog pappa väldigt hårt. För det första så har han aldrig varit intresserad av resurser därifrån. Han har lämnat sina delar av skog till mina bröder för att de har större nytta av det och han har varken intresse eller tid att äga det. För det andra så hade farmor inga tillgångar. Det fanns inget att "vara ute efter". Hon är verkligen speciell, min faster.

Samma faster hade en son. Han dog innan jag föddes. Han var 20-nånting när han tog livet av sej som följd av bland annat missbruk. Bortsett från detta så ska det inte finnas - eller ha funnits - någon psykisk ohälsa på min pappas sida. Det är väldigt sällan han pratar om sin familj. När jag tänker efter så vet jag inte så mycket om min mammas sida heller. Där är det mest alkohol som spökar. Det är något som jag aldrig har haft problem med. Alkohol eller andra droger. Jag blir så jävla bakis av alkohol, och ångest får jag. Så till flaskan tvivlar jag på att jag någonsin kommer att vända mej. Andra droger har jag aldrig provat. Mediciner har jag förstås. Ett gäng. Och de är jag ju faktiskt beroende av. Beroende av för att kunna fungera. Det är hisnande många piller. Men så mår jag också bättre nu när de har stabiliserat sej. Slaget mot hjärnan är inte alls lika intensivt.

Återigen så har det inte funkat riktigt med blogginläggen. 

Midsommar har varit alldeles lagomt. Åt mat med halva släkten, härjade med hunden och redan vid 21 så gick jag hem. Då var jag färdig med det sociala. En timme senare sov jag. Utan sömnpillrena.

Känsloträningen har känts svår. Jag har varit väldigt nollställd. Det är jag ganska nöjd med. Vardagen fungerar och det är nog basen. Det händer till och med att jag droppar in hos syrran och dricker kaffe. Blev bjuden på middag där idag. Det kanske inte vore någon dum idé. 

BTW, jag har surrat i telefon, bara för att. Hur ofta händer det? Aldrig.

Jag har suttit med känslo-träningen idag. Både ensam och med mamma. Ensam fungerade helt klart bäst. Att sitta med mamma var en pärs. Hon lyssnar inte. Eller tar inte till sej. Hon slår bara undan allting jag säger. Ingenting stämmer. Och beteendepaletterna stämmer ju inte alls. Någonsin.

Det har inte varit en så bra dag överhuvudtaget. Jag har varit lite lessen och deppig. Men jag fick några roliga och trevliga sms, och det kändes bra. Ska på bio igen imorgon! Det är en lagom aktivitet. 

Ringde till syrran ikväll. Ville bara prata av mej lite om mamma. Det var ganska skönt! Trodde väl aldrig att jag skulle tycka att det var skönt att ringa till syrran. Hon bekräftade väl en del av mina upplevelser, att mamma har rätt stort kontrollbehov.

Idag var sista färdighetsträningen för den här terminen. Halva vägen genom den har jag gått. Till hösten är det nystart igen. Det var en bra genomgång. Vi gick igenom validering ett varv, pratade om våra hemuppgifter, avslutningsfikade och utvärderade. Det har verkligen varit en pärs att ta sej igenom det här året. Särskilt med tanke på hur jobbigt så mycket annat har varit det här året. Måndagar har varit riktiga ångestbomber. Det blev bättre och bättre och till slut började jag känna mej ganska hemma i gruppen. Det var några timmar varje vecka som gav stöd för att hantera resten av veckan på olika, konstruktiva sätt. Det är alltid tufft på färdighetsträningen, men när jag har gått där och gjort mina läxor har jag fått en känsla av att jag gör något för att förändra mej. En gnista av hopp om ett liv som jag är tillfreds med.

Jag, som inte är den mest sociala varelsen i stan, upptäckte idag att det kändes väldigt sorgligt att splittras. Vi har lärt känna varann, vi som gått den här kursen. Kanske lärt känna varann bättre än i de relationer man har i sitt övriga liv. Det har varit tårar och skratt! Det som gjorde mej allra, allra gladast var att jag fick en present av en av de andra som tack för att hon fått lifta med mej ibland! Jag visste nästan inte hur jag skulle bete mej. Det blev jobbigt, men bra. Jag blev väldigt, väldigt glad. Dessutom fick jag en av de andra tjejernas telefonnummer, bara så där! Så vi har tänkt att vi ska ses och fika. Det är rätt coolt att dessa måndagar har gett mej både verktyg och relationer. 

Idag fyllde jag på dosetten på vårdcentralen. Det är helt sjukt hur mycket mediciner jag äter. Jag blir lite nedslagen när jag ser det. Men jag är inte lika ångestfylld längre. Det är inte lika konstant. Jag har helt klart bra stunder också. Att göra känslo-läxan är däremot riktigt svårt. Ibland tror jag att jag anstränger mej så hårt att det gör att det låser sej för mej. Men dom är bra, de där gubbarna, termometern och beteendepaletten. Däremot så är det lättare att hitta situationer från bakåt i tiden än aktuella. Vad det beror på vet jag inte. Om det är att jag inte kliver ett steg bakåt och ser mer objektivt på det och därför inte ser situationerna, eller vad det beror på. Det måste jag lösa för annars så kommer det inte hjälpa hur mycket jag än pysslar med de där övningarna. Det känns lite jobbigt. Jag blir stressad när jag inte får grepp! Det är som att jag är nästan där, men inte riktigt. Som att lösa ett svårt mattetal. Man kan formeln men man får inte ihop det. Det blir frustrerande och då blir jag irriterad. Och när jag blir irriterad tänker jag att "jag aldrig kommer klara det här", och då blir det ju ännu värre. Då mår jag dåligt över det, och det tar emot att försöka igen. Jag känner igen de tankebanorna från terapin på närpsyk. Jag behöver stanna upp och tänka om. Jag behöver göra det oftare.

Halva gårdagen var som en enda dimma. Det kan ta sån tid att klä på sej, borsta tänderna, äta, ja, göra sånt som man behöver göra. Även de mest rutinmässiga sakerna. På eftermiddagen vaknade jag till liv. Drog in till stan och drack kaffe och gick sen på bio. Världens bästa och mest avslappnande kväll. Det som var mindre lysande var natten. Jag hämtade hem Tysse från "dagis" och åkte hem för att sussa sött. Trodde jag. Han hade varit igång hela dan, men han var som en riktig crackhund! Han höll mej vaken till halv tre(!). Han busade och skällde och skulle inte för sitt liv sova. Plötsligt såg han taklampan och blev helt säker på att den var livsfarlig. Jag fick lyfta upp honom så att han fick nosa på den. Det är ingen bra idé att vara vaken när man äter sömnpiller. Man blir väldigt spejsad.

Morgonen kom såklart alldeles för tidigt. Nu sitter jag här och ska försöka göra det bästa av dagen. Sova lite, städa i badrummet, ta en promenad och titta film. Även om jag är ganska slut idag, så har de sista dagarna varit fina. Jag börjar förstå tjusningen i ett umgås med andra människor. Jag ska börja säga ja mer. Det är tur att jag har vänner som låter mej vara lite spattig och vilsen när vi ses.

Varför stå kvar i något jag lämnat för längesen? Allt som var så klart och ljust har hamnat på nollstrecket. Hela avslaget. Det är varken ljust eller mörkt. Det bara är det det är. Ingenting. Det är skönt att drömma om en framtid där det finns så många möjligheter. Ingen väntan, längtan, saknad leder någonstans. Det finns ingen vilja kvar alls. Jag känner mej fri. Hittar inget bättre ord på det. Det är verkligen otroligt hur långt jag redan hunnit i tillfrisknandet. Jag är ju inte klar på långa vägar, men dagarna funkar över all förväntan. I alla fall de dagar där jag har vett att begränsa mej och inte ränna överallt och ingenstans. Det är en balansgång det där, att tro på sej själv med tillförsikt.

Idag har både kropp och själ varit sega. Det är mycket att hantera när man är på rätt sida av sjukhusväggarna. Att hålla ordning är en pärs! Där har färdighetsträningen hjälpt till mycket. Att göra en sak i taget gör att varken köket, badrummet, sovrummet eller vardagsrummet är i kaos. Det är hyfsad ordning. Det råder inget inferno. Att jag inte heller handlar hem mat som om det är en naturkatastrof på gång gör att det är lättare att bestämma vad jag ska äta, det blir billigare och mat blir inte dålig för att sedan stå i kylen tills de flyttar på egen hand. Pizzan jag gjorde igår blev visserligen enorm, men den gick ju att frysa in. 

Egentligen hade jag en inplanerad lunch på agendan idag, men när jag vaknade imorse var hela kroppen som mos, så jag ställde in. Imorgon ska jag ta en fika och efteråt gå på bio. Jag ser verkligen, verkligen fram emot det!

Hunden släpper mej inte ur sikte med många meter. Jag tror att han känner av att jag är lite orolig ibland. Särskilt på nätterna. Jag har vaknat nån gång av att han väckt mej då jag har drömt mardrömmar. När jag väl är vaken så gosar han in sej på min axel. Med djur är det - nästan - villkorslös kärlek.

Ibland är det himla besvärligt att posta inlägg här, så jag hoppas att det går bättre nu.

Jag var på riktigt dåligt humör på eftermiddagen. Det blir lätt så om det är för rörigt. Det är inte så lätt att få stöd i behandlingsövningarna heller. "Vi måste göra de där papprena". Ja, det måste vi, när vi kan sitta ner och har någon situation att jobba utifrån. "Jag känner inte igen dej i det här. Inte alls. Det är så olikt dej". Det är svårt att våga lita på att de uppgifter jag har - som är svåra och obekväma - kan hjälpa mej när det är sånt motstånd.

Jag tag i en gammal, gammal konflikt. En si så där 5, 6 år gammal konflikt. Jag har tänkt mycket på den genom åren. Inte på ett sätt där den fått genomsyra hela den relationen, utan snarare på hur fan gick det till? Varför blev det som det blev. Det slog mej när jag satt och kikade igenom beteendepaletten. Helt ärligt så minns jag inte alls vad själva konflikten egentligen handlade om, men jag hade svårt att hantera hennes känslor på ett bra sätt. Eller, jag hade inte svårt, jag hanterade det inte på ett bra sätt för varken henne eller mej. Jag använde mej helt klart av det gula beteendet, alltså det passiv aggressiva. Istället för att sätta mej ner och prata om det så la jag över allt ansvar på henne. Att hon skulle försöka lösa det, för det var ju "hennes fel". Jag ska rota reda på dagboken jag förde då, för att se hur jag egentligen tänkte. I alla fall, min kompis bor numera i USA, så jag kunde inte ringa henne och prata med henne. Så jag skrev ett mail. Och bad om ursäkt. Det blev en jätte positiv mailväxling. Hon blev glad för att jag hade kontaktat henne om det, och hon tyckte att saken var ur världen för längesen. Hon berättade också att hon hade en svår tid just du, eftersom hon led av PTSD och mådde väldigt dåligt. Hon menade att hon "föll efter" för att hon var så svag i sej själv och inte orkade stå på sej. Det här var vansinnigt skönt att få ur världen. Och nu förstår jag bättre vad som hände. Jag förstår henne bättre.

..och mitt goda lynne höll i sej ända till klockan fyra. Då jag satte mej, slappnade av och började grubbla. Jag hinner bygga upp ångest innan jag hinner greppa vad som händer. Jag grubblade och grubblade, ända tills jag tog ut hunden på en promenad till affären. Det handlade mycket om att älta vad jag har gjort för fel. Jag har tänkt mycket på det. Jag har faktiskt inte gjort något fel. Det är nog egentligen inte det som snurrar inom mej, utan snarare nån form av stolthet. Att det är jävligt skamfyllt att bli blåst. Där har jag fastnat lite, för jag skjuter andra människor ifrån mej utifrån att ett fåtal människor runt omkring mej har betett sej illa. Så att jag har blivit sårad. Att vara sårbar är genant. Jag skulle så gärna, gärna komma flera människor som finns i mitt liv nära. Och att de kommer nära mej. Varför gör jag det inte bara? Jag har ju rena rama manualen från färdighetsträningen. Vad är det som gör att jag inte...bara släpper på den här jävla kontrollen som ställer till det så oerhört för mej? Släpper kontrollen och låter enbart mina handlingar spegla mej, och inte låta andras handlingar spegla mej? Eller för den delen, inte låta mina handlingar spegla andra? Därför att jag inte alltid vet vad som är jag och vad som är andra. Jag vet inte vad som är samspel och vad som är.. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Det blir så grylligt i huvudet. Jätte förvirrande. Jag hittade inte hem på vägen tillbaka från affären. Då blev jag lite orolig, men det måste ha berott på stress och för mycket i huvudet.

Jag har hunnit träffa läkaren, vara på apoteket, lagat mat, ha en lång bus och träningssväng med Tyson, skrivit schema, städat och bokat tvättid. Klockan är halv tre, så vad gör jag resten av dan? Vila förslagsvis, jag är dödstrött. Precis som lilleman som ligger på en kudde i soffan, som en prins.

Förresten så gick träffen med läkaren bra. Hon kommer att styrka att jag kan köra bil i det där läkarintyget som Transportstyrelsen vill ha. Ett bekymmer mindre. Hoppas jag. Annars så... Jag vet inte. Jag känner inte så mycket alls. Allting går så fort. Nu ska jag ta det där breaket och ikväll så hoppas jag att jag blir klar med behandlingsmaterialet som aldrig verkar vilja bli färdigt. Då kanske jag hittar att jag känner något trots allt...

Om det är något jag kan så är det att samla ihop flera saker som jag ska göra samtidigt. Från sängen till telefonen för att ringa till vårdcentralen och kolla om jag ska hämta ut mediciner inför att distriksköterskan ska dela dem. Därifrån till träff med mina sjukgymnaster för att utvärdera HUT:en. Det gick bra. Jag får gå ett år till och det tackar jag min lyckliga stjärna för!

Från utvärderingen sprang jag för att möta upp en kompis och äta lunch. Det var jätte trevligt. Det var skönt att prata lite, och samtidigt fokusera på någon annan för en stund. I vanliga fall äter vi lunch ganska ofta, minst en gång i veckan, så jag har saknat henne.

Från lunchen till Telia, för att ordna mitt bredband och till apoteket för att hämta ut mediciner. Mediciner som inte fanns inne. Stress upp på närpsykiatrin igen, denna gång för att delta på den näst sista tillfället med färdighetsträning för det här året. Så klart hade jag glömt mina papper. Pärmen var med, men plastfickan med den här veckans läxa har jag lagt ut. Typiskt mej. Det här var i och för sej en läxa som jag hade i huvudet, för jag har använt mej av den ganska flitigt, så när vi skulle prata om den så kunde jag redogöra för den i alla fall. Det här var helt klart den bästa färdighetsträningstillfället någonsin! Helt vansinnigt bra! Vi gick igenom validering - både för andra och för en själv. Första gången så kände jag att jag verkligen hängde med! Det blev lite av en självförtroendeboost. 

Efter färdighetsträningen fortsatte jakten på medicinerna. Jävlar vad stressad jag var! Det var massor med folk på tredje apoteket jag testade på, men fick i alla fall ut Stilnoct. Den där jävla 25mg Lamictalen lyste med sin frånvaro överallt. Som tur var så fick jag bokat på det apotek som ligger granne med min vårdcentral, så jävligt försenad fick jag tag i den. Stress, stress, hets, hets. I vilket fall som helst så är mina mediciner nu delade för en vecka framåt, sen ska jag fylla på igen. Det känns väldigt tryggt att ha fått hjälp med det på vårdcentralen. Så vimsig som jag är så ska jag nog inte hantera så mycket mediciner själv. 

Och jag vet att jag ska styra så att dagarna inte blir såhär, men nu blev det så i alla fall...

Imorgon beger jag mej till sjukhuset - igen - för att träffa en läkare och prata om intyget jag behöver för att lämna in till Transportstyrelsen. Jag har glömt vem jag skulle träffa. Det är mycket jag glömmer. Jag är ganska orolig över att de ska sätta en stor, röd stämpel; "INSANE!", och sedan är det körkortet all världens väg. 

Nu sitter jag här i soffan och blir lätt, tung, lätt, tung. Men jag har det ändå ganska bra. Jag trivs hemma. det är inte rörigt - ÄN - och det är ganska tydligt vad jag ska göra för att få dagarna att fungera. Det känns ganska hanterbart just nu.

Ett litet bakslag idag. Jag är så där ledsen igen. Jag har sysselsatt mej med att vara med hunden. Det hjälper inte. Jag ska ta en promenad med honom, då kanske all den här oron släpper. Jag borde gå och prata med pappa, men jag vet inte vad jag ska säga. Det krävs nog att jag går igenom hela situationen och bryter ner det i tankar, känslor och impulser. 

Det blev nog lite mycket intryck. Igår var jag och handlade på flera ställen och det tog alldeles för lång tid. Orken tröt. Jag var jätte trött igårkväll, slocknade ganska direkt som jag la huvudet på kudden. Och idag har det varit lite virvelvind. Jag ska få hjälp med att färga håret av min mamma, så jag är hos dem. Sen kom bror med familj och så syrran. Det blir lite intensivt. Jag ska försöka ta mej hemmåt ganska så fort, bara för att dämpa allt runt omkring mej. Imorgon har jag dessutom en väldigt händelserik dag. På morgonen är det utvärdering med sjukgymnasterna från HUT:en, sen ska jag äta lunch med en kompis och därefter på färdighetsträningen. Just ja, jag ska träffa distriktsköterskan på vårdcentralen också för att dela mediciner. Fan, det är hur mycket som helst att hålla reda på! Jag måste sätta mej ner och göra en lista.