Idag var sista färdighetsträningen för den här terminen. Halva vägen genom den har jag gått. Till hösten är det nystart igen. Det var en bra genomgång. Vi gick igenom validering ett varv, pratade om våra hemuppgifter, avslutningsfikade och utvärderade. Det har verkligen varit en pärs att ta sej igenom det här året. Särskilt med tanke på hur jobbigt så mycket annat har varit det här året. Måndagar har varit riktiga ångestbomber. Det blev bättre och bättre och till slut började jag känna mej ganska hemma i gruppen. Det var några timmar varje vecka som gav stöd för att hantera resten av veckan på olika, konstruktiva sätt. Det är alltid tufft på färdighetsträningen, men när jag har gått där och gjort mina läxor har jag fått en känsla av att jag gör något för att förändra mej. En gnista av hopp om ett liv som jag är tillfreds med.

Jag, som inte är den mest sociala varelsen i stan, upptäckte idag att det kändes väldigt sorgligt att splittras. Vi har lärt känna varann, vi som gått den här kursen. Kanske lärt känna varann bättre än i de relationer man har i sitt övriga liv. Det har varit tårar och skratt! Det som gjorde mej allra, allra gladast var att jag fick en present av en av de andra som tack för att hon fått lifta med mej ibland! Jag visste nästan inte hur jag skulle bete mej. Det blev jobbigt, men bra. Jag blev väldigt, väldigt glad. Dessutom fick jag en av de andra tjejernas telefonnummer, bara så där! Så vi har tänkt att vi ska ses och fika. Det är rätt coolt att dessa måndagar har gett mej både verktyg och relationer. 

Idag fyllde jag på dosetten på vårdcentralen. Det är helt sjukt hur mycket mediciner jag äter. Jag blir lite nedslagen när jag ser det. Men jag är inte lika ångestfylld längre. Det är inte lika konstant. Jag har helt klart bra stunder också. Att göra känslo-läxan är däremot riktigt svårt. Ibland tror jag att jag anstränger mej så hårt att det gör att det låser sej för mej. Men dom är bra, de där gubbarna, termometern och beteendepaletten. Däremot så är det lättare att hitta situationer från bakåt i tiden än aktuella. Vad det beror på vet jag inte. Om det är att jag inte kliver ett steg bakåt och ser mer objektivt på det och därför inte ser situationerna, eller vad det beror på. Det måste jag lösa för annars så kommer det inte hjälpa hur mycket jag än pysslar med de där övningarna. Det känns lite jobbigt. Jag blir stressad när jag inte får grepp! Det är som att jag är nästan där, men inte riktigt. Som att lösa ett svårt mattetal. Man kan formeln men man får inte ihop det. Det blir frustrerande och då blir jag irriterad. Och när jag blir irriterad tänker jag att "jag aldrig kommer klara det här", och då blir det ju ännu värre. Då mår jag dåligt över det, och det tar emot att försöka igen. Jag känner igen de tankebanorna från terapin på närpsyk. Jag behöver stanna upp och tänka om. Jag behöver göra det oftare.