Arv

Pratade med pappa på balkongen igår. Om att må dåligt. Själv säger han att han aldrig upplevt det. Men det tror jag inte på. Jag tycker att jag har sett att han varit orolig och ledsen i perioder. Fast det sa jag aldrig till honom. Han har lite svårt att förstå att jag mår så dåligt säger han. Det är inte att han ifrågasätter det, men han förstår inte varför. Vissa orsaker förstår han, som om den pressade situationen som rådde när jag var liten med hot och våld. Och han förstår att jag tagit skada av övergreppen. Ändå säger han att han är förvånad. Han har alltid sett mej som stabil. Sen kom vi in på hur det har sett ut i släkten. Min faster har psykiska besvär. Vår familj har ingen kontakt med henne för att hon hittar på de mest otroliga sakerna om andra. Som när hon sa att pappa bara hälsade på farmor på äldreboendet för att han ville ha hennes pengar. Det tog pappa väldigt hårt. För det första så har han aldrig varit intresserad av resurser därifrån. Han har lämnat sina delar av skog till mina bröder för att de har större nytta av det och han har varken intresse eller tid att äga det. För det andra så hade farmor inga tillgångar. Det fanns inget att "vara ute efter". Hon är verkligen speciell, min faster.

Samma faster hade en son. Han dog innan jag föddes. Han var 20-nånting när han tog livet av sej som följd av bland annat missbruk. Bortsett från detta så ska det inte finnas - eller ha funnits - någon psykisk ohälsa på min pappas sida. Det är väldigt sällan han pratar om sin familj. När jag tänker efter så vet jag inte så mycket om min mammas sida heller. Där är det mest alkohol som spökar. Det är något som jag aldrig har haft problem med. Alkohol eller andra droger. Jag blir så jävla bakis av alkohol, och ångest får jag. Så till flaskan tvivlar jag på att jag någonsin kommer att vända mej. Andra droger har jag aldrig provat. Mediciner har jag förstås. Ett gäng. Och de är jag ju faktiskt beroende av. Beroende av för att kunna fungera. Det är hisnande många piller. Men så mår jag också bättre nu när de har stabiliserat sej. Slaget mot hjärnan är inte alls lika intensivt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0