..och mitt goda lynne höll i sej ända till klockan fyra. Då jag satte mej, slappnade av och började grubbla. Jag hinner bygga upp ångest innan jag hinner greppa vad som händer. Jag grubblade och grubblade, ända tills jag tog ut hunden på en promenad till affären. Det handlade mycket om att älta vad jag har gjort för fel. Jag har tänkt mycket på det. Jag har faktiskt inte gjort något fel. Det är nog egentligen inte det som snurrar inom mej, utan snarare nån form av stolthet. Att det är jävligt skamfyllt att bli blåst. Där har jag fastnat lite, för jag skjuter andra människor ifrån mej utifrån att ett fåtal människor runt omkring mej har betett sej illa. Så att jag har blivit sårad. Att vara sårbar är genant. Jag skulle så gärna, gärna komma flera människor som finns i mitt liv nära. Och att de kommer nära mej. Varför gör jag det inte bara? Jag har ju rena rama manualen från färdighetsträningen. Vad är det som gör att jag inte...bara släpper på den här jävla kontrollen som ställer till det så oerhört för mej? Släpper kontrollen och låter enbart mina handlingar spegla mej, och inte låta andras handlingar spegla mej? Eller för den delen, inte låta mina handlingar spegla andra? Därför att jag inte alltid vet vad som är jag och vad som är andra. Jag vet inte vad som är samspel och vad som är.. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Det blir så grylligt i huvudet. Jätte förvirrande. Jag hittade inte hem på vägen tillbaka från affären. Då blev jag lite orolig, men det måste ha berott på stress och för mycket i huvudet.