Varför stå kvar i något jag lämnat för längesen? Allt som var så klart och ljust har hamnat på nollstrecket. Hela avslaget. Det är varken ljust eller mörkt. Det bara är det det är. Ingenting. Det är skönt att drömma om en framtid där det finns så många möjligheter. Ingen väntan, längtan, saknad leder någonstans. Det finns ingen vilja kvar alls. Jag känner mej fri. Hittar inget bättre ord på det. Det är verkligen otroligt hur långt jag redan hunnit i tillfrisknandet. Jag är ju inte klar på långa vägar, men dagarna funkar över all förväntan. I alla fall de dagar där jag har vett att begränsa mej och inte ränna överallt och ingenstans. Det är en balansgång det där, att tro på sej själv med tillförsikt.