Både jag och Tyson tog sovmorgon idag. Vi hann promenera och äta innan vi fick oväntat besök. Jag tycker inte om oväntat besök. Men det är ju inte så att man kan be dem vända i dörren. Särskilt inte när barn är med. Min svägerska, mina brorsdöttrar och min mamma kom förbi. Jag gillar inte att att man bara dyker upp. Allra helst vill jag ha möjligheten att säga nej, men annars så blir jag inte lika störd om jag bara får veta det innan. Med en kvarts varsel så hinner jag förbereda mej. Jag dör ju inte av det, men jag blir lite obekväm. 

Därefter handlade jag inför imorgon då jag får besök. Ska göra laxwraps, det var längesen. Åkte vidare till mina föräldrar för att fira min mamma som fyller år. Det var så väldigt rörigt där att jag till slut inte greppade vad folk sa. Åkte på den dagliga kvällskulstunden med Tyson och nu sitter jag i soffan, ganska så slutkörd fastän jag egentligen inte gjort något. Jag vet inte om det är alla självskadetankar som suger energin. Det är inte längre "om" jag skadar mej, det är "när" jag skadar mej. Då menar jag inte att jag tänker att jag ska ta livet av mej. Eller, visst har jag såna tankar också. Men snarare självskadetankar än självmordstankar. Jag kan inte säga att jag alltid har kraftig ångest, för det har jag inte. Jag har konstant lite ångest, men inte så stark att jag skulle skada mej utifrån det. Eller, jo, kanske. Men främst så handlar det om något annat. Något annat som jag inte har förstått ännu. Jag har provat använda känslopärmen flera gånger men jag hittar inte tankarna och kommer inte vidare. Pärmen från färdighetsträningen använder jag också. De ligger båda på min säng i skrivandets stund. Men jag sitter fast. Det är väl bara att fortsätta bläddra. Fortsätta rita. Fortsätta skriva. Fortsätta stå emot att göra mej illa. Jag ställde mej framför spegeln efter att jag duschat härom dan. Fy fan hur jag ser ut. Jag ser ut som ett dagiskonstverk. Fullt med röda, rosa, vita streck. Dessutom behöver jag gå ner säkert 10 kilo. Jag är verkligen inget fan av min kropp.