Ibland är det himla besvärligt att posta inlägg här, så jag hoppas att det går bättre nu.

Jag var på riktigt dåligt humör på eftermiddagen. Det blir lätt så om det är för rörigt. Det är inte så lätt att få stöd i behandlingsövningarna heller. "Vi måste göra de där papprena". Ja, det måste vi, när vi kan sitta ner och har någon situation att jobba utifrån. "Jag känner inte igen dej i det här. Inte alls. Det är så olikt dej". Det är svårt att våga lita på att de uppgifter jag har - som är svåra och obekväma - kan hjälpa mej när det är sånt motstånd.

Jag tag i en gammal, gammal konflikt. En si så där 5, 6 år gammal konflikt. Jag har tänkt mycket på den genom åren. Inte på ett sätt där den fått genomsyra hela den relationen, utan snarare på hur fan gick det till? Varför blev det som det blev. Det slog mej när jag satt och kikade igenom beteendepaletten. Helt ärligt så minns jag inte alls vad själva konflikten egentligen handlade om, men jag hade svårt att hantera hennes känslor på ett bra sätt. Eller, jag hade inte svårt, jag hanterade det inte på ett bra sätt för varken henne eller mej. Jag använde mej helt klart av det gula beteendet, alltså det passiv aggressiva. Istället för att sätta mej ner och prata om det så la jag över allt ansvar på henne. Att hon skulle försöka lösa det, för det var ju "hennes fel". Jag ska rota reda på dagboken jag förde då, för att se hur jag egentligen tänkte. I alla fall, min kompis bor numera i USA, så jag kunde inte ringa henne och prata med henne. Så jag skrev ett mail. Och bad om ursäkt. Det blev en jätte positiv mailväxling. Hon blev glad för att jag hade kontaktat henne om det, och hon tyckte att saken var ur världen för längesen. Hon berättade också att hon hade en svår tid just du, eftersom hon led av PTSD och mådde väldigt dåligt. Hon menade att hon "föll efter" för att hon var så svag i sej själv och inte orkade stå på sej. Det här var vansinnigt skönt att få ur världen. Och nu förstår jag bättre vad som hände. Jag förstår henne bättre.