Hemkommen kring 5 imorse efter ett nattligt äventyr. Märkligt nog är jag helt ångestfri. Skönt! Har tagit tag i måsten. Lite käk. Kaffe. Rastning av mannen som är helt slut idag. Tar jag mej bara till tvättstugan för att boka en tvättid så har jag uppfyllt dagens planer. Trots att det är varmt och fint väder tänker jag tillbringa dagen framför tv'n. Jag behöver vila. Bortsett från att jag är galet trött så är jag helt tillfreds idag. 

Inatt stötte jag på en ung kille som nästan skrämde slag på mej. Han kom springandes, helt svettig och var alldeles uppjagad. Jag förstod inte vad han sa ens en gång så jag började backa ganska häftigt och var inte många sekunder ifrån att dra. Men så fick han ur sej att hans cykel blivit stulen och att han hade sett två personer komma cyklandes på den och att han efter det jagat efter dom. Efter många om och men undrade han om jag sett dem och vilket håll de i så fall hade cyklat. Det hade jag inte. Det var en ung kille och han såg så förtvivlad ut att rädslan försvann. Den här situationen hade jag inte klarat av att hantera på det här sättet för ett år sedan. Det är lite coolt. Han var ingen yxmördare.

Sen kom nästa - för mej - dramatiska händelse. När jag träffade cykelkillen så var jag i full färd med att hitta vart i hela friden jag skulle. Jag har väldigt dåligt lokalsinne och är nästan jämt vilse. Det stressar mej ganska mycket, men nu så var jag inte så uppjagad över det. På grund av min vilsenhet så blev jag tvungen att parkera och försöka rodda i vart fasen jag var och var jag skulle. I brist på parkeringar så lånade jag en förhyrd plats för att kunna studera den där jäkla kartan. Så klart så kom ägaren till den platsen just då och blev måttligt förbannad över att jag stod där. Jag flyttade bilen, bad om ursäkt och förklarade varför jag lånat platsen. Herregud, vad arg han var! Jag kan inte för mitt liv förstå varför för så fort jag såg att han kom så hoppade jag in i bilen och flyttade den. Nåja, i vilket fall som helst så var det en situation som hade kunnat ge mej ångest i flera dar. Men inte den här gången. Jag tycker att han överreagerade. Jag kan inte tycka att det besvär det gav honom att vänta 1 minut medan jag flyttade mej stod i relation till hans reaktion. Så, jag kunde tuffa iväg, hitta dit jag skulle och sedan släppa karlns ilska. I vanliga fall så hade jag hamnat i nån skam/skuld-cirkel och jag hade haft ordentlig ångest och troligen haft självskadetankar. Nånstans här lyckades jag bryta ett tankemönster så att jag slapp ångest. Helt otroligt! Det känns som om det var världens största framsteg! Nu efteråt kan jag till och med känna mej lite nöjd med hur jag hanterade det. Det känns...bra.