Efter att i över en timmes tid igårkväll försöka ta mej in här så gav jag upp. Det blev inget inlägg. I stora drag så blev jag utskriven och nu är jag äntligen hemma. Det känns väldigt skönt, även om det är lite ängsligt ibland. Att jag är lite vimsig är förstås lite jobbigt. Men det får ju inga gigantiska konsekvenser så det är väl bara gilla läget.

Har köpt en whiteboardtavla för att kunna strukturera upp dagarna lite. Önskar bara att jag fick sånt där småfix gjort utan en massa stök. Jag har svårt för att ta beslut och bara få saker gjorda. Det är ett sånt motstånd. Så små saker får alldeles för stora roller. Behöver få klart pysslet med känsloträningsmaterialet också. Trodde aldrig att det skulle ta så mycket tid att göra det. Tid och koncentration. Det känns inte bra att jag är så nedsatt i mina förmågar. Jag tappar självförtroendet lite. Allt jag vill är ju bara att få fungera.

Nu är jag redo för att flytta hem. Imorgon skrivs jag ut. Jag har haft sådan vansinnig hemlängtan! Nu ska jag bara strukturera upp dagarna. Hemmet är i ordning. Och rensat. Jag har till och med planer på att gå på bio. Det känns som om jag har börjat resa mej. 

Om jag bara sover och äter som jag ska så kommer jag med hjälp av behandlingar att kunna bygga upp ett liv som jag vill leva.

Idag har jag hunnit med att göra lägenheten nästan klar. Det är ytterst lite kvar. Det är väldigt skönt. Sen har jag gått igenom färdighetspärmen. Jäklar vad mycket jag har hunnit glömma! Tur att jag får gå ett år till. Jag har till och med kommit ihåg att lämna en kopia på brevet till personalen från Transportstyrelsen så att läkaren kan skriva ett intyg. Listor is the shit. De gör verkligen min vardag lättare. Sen att jag har frågat ett oräkneligt antal gånger vilken dag det är känns ändå inte så farligt. Jag har haft en väldigt, väldigt bra dag. Bättre än jag haft på mycket länge.

Imorgon blir det permis igen. Det sista som är kvar att göras hemma ska jag ta itu med då. Sen ska jag pyssla med Tyson, och om jag kan ska jag sova hemma i min egen säng! Längtar massor!

Jag är helvimsig! Men med tanke på att jag mår bättre och bättre så är det värt att betala vimsighet som pris. Hellre vimsighet än gråt. Idag visste jag exempelvis inte om jag hade duschat eller om jag gjorde det igår. Att vara vimsig är inte en hel värld men det betyder att det kan bli lite missar. Exempelvis så vet jag inte om jag har samtal på närpsykiatrin imorgon eller inte. I mitt huvud är det imorgon, i min kalender är det på fredag. Frågan är vem som har rätt. 

Idag åkte jag buss till och från sjukgymnastiken. Med solbrillor och musik i öronen så klarade jag det ännu bättre än tidigare. Det blir ändå en massa, massa intryck och jag var helt knäckt när jag kom tillbaka till avdelningen. Sjukgymnastiken var guld. Jag fick akupunktur mot min envisa huvudvärk, och när man får det så är det omöjligt att inte slappna av också. 

Sedan fick jag träffa en läkare idag. Det var samma som skrev in mej för några veckor sen, men det minns jag inte. Skönt nog så blev jag lugnade av honom när det gäller att jag har svårt att kissa och svälja, och att jag ibland stammar och tappar ord. Det är stress och ångest. Nu är planen att det ska tas prover och sedan sikta mot utskrivning på fredag. Längtar! Imorgon - om jag inte har träff på närpsyk - ska jag ta det sista i lägenheten. Det känns som att jag ska bestiga ett berg, men när jag skalar ner det i tanken så är det inte så mycket kvar. Lite plock och städning.

Under gårdagen var jag på permis fram till middagen. Så fort jag klev in på avdelningen fick jag huvudvärk. Största delen av kvällen tillbringades i sängen. Jag börjar få någorlunda rytm i vardagen i alla fall. Det är bra. Det är bara balansen mellan att göra för ansträngande saker och att göra för lite som behöver rätas upp. Även om hjärtat skuttar så klarade jag det ganska bra igår. Idag är jag så vansinnigt trött. Att rota i lägenheten känns inte så lockande.

Det blir en nattpermis idag. Nyckeln till att jag ska klara dagarna, och nätterna för den delen, på ett så bra sätt som möjligt verkar vara vila. Jag mådde mycket bättre när jag hade sovit en stund mitt på dan. Dagarna utanför sjukhuset är intensiva. Jag bränner lätt ut mej. Det finns inget lagomt när jag ska göra något. Det blir antingen alldeles för mycket aktivitet och för mycket intryck, eller så blir dagen monoton. Jag har varit kring mycket folk och det har varit allmänt rörigt. Dessutom så insåg jag att jag inte kommer kunna åka till Göteborg som planerat i månadsskiftet. Det känns väldigt trist...

Hjärtat har nästan hoppat ur kroppen på mej idag. Kroppen lever sitt egna liv. Jag har fått brev från Transportstyrelsen idag. Mitt körkort är belagt med föreläggande om läkarintyg (eller nåt liknande) på grund av medicinerna jag äter. Vartannat år måste jag lämna läkarintyg på att läkare bedömer att jag har tillräcklig körförmåga utifrån min sjukdom. Det är alltså inget som har inträffat utan det är helt enkelt bara dags för att förnya det. Det känns jävligt jobbigt. Nu är jag orolig över att dom kommer dra in mitt körkort eftersom jag har varit så dålig sista tiden. Det känns inte alls bra. Att jag inte kör just nu beror på att jag inte har mått tillräckligt bra, men det är mitt eget beslut. Det är ingenting som jag ens diskuterat med läkare om. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte blir strul med det här också! Du-dunk, du-dunk, DU-DUNK! Hjärtat kommer att stanna.

Att reda upp flyttröran är så vansinnigt tungt. Det blir aldrig klart. Det som är bra att jag får rensat. Gamla kläder och en massa tjafs åker ut. Idag passade jag på att rensa bland minnen. Foton, saker, en present jag aldrig gett - allt åkte ut. Julklappar. Allt. 

När jag kom tillbaka till avdelningen så var det fel på dörren. Jag fick gå en annan väg, genom den låsta avdelningen, för att kunna ta mej upp på gröna. Det första jag tänkte var "var finns nödutgångarna om det börjar brinna?" och "tar man sej ut genom dom eller är det fel på dom också?". Ett praktexempel på katastroftänkande. Jag har sån dödsångest. Idag har jag varit helt säker på att hjärtat ska stanna i kroppen på mej. Det slår hårt och voltar. Ovan på det oroar jag mej för att andra runt omkring mej ska dö. Jag får inte stopp på det, det bara rusar i huvudet.

Det finns kanske lite hopp om sommarplanerna trots allt. Och om jag har riktigt tur kan jag träffa Hanna. Om jag tar mej iväg så tror jag att den här resan skulle vara bra för mej. Jag hoppas verkligen att jag kan åka.

Nu ska jag snart äta lunch och sen bege mej till lägenheten och packa upp. Jag har sån hemlängtan. Trött och hemlängtan. Ingen vidare kombination en regnig dag som denna.

Fick höra att en bekants mamma har gått bort. Jag som redan har dödsångest blev ju triggad av det. Det var ingen skön känsla. Inte alls. Oroligt blir det i kroppen.

Det var möte idag på närpsyk tillsammans med mina föräldrar. Det var vansinnigt jobbigt. Skönt nog kunde jag slappna av när jag kom till avdelningen igen. Jag pysslade med att klistra och klippa ihop material som jag fått från närpsykiatrin. Det har varit en behaglig kväll - fram tills för ungefär två timmar. Sen började gråten. Jag har sån hemlängtan! Sån väldig, väldig hemlängtan. Jag vill hem till Tysse och till min egen säng. Jag vill komma tillbaka till livet. Till ett bättre liv. Det är så stökigt i huvudet. Stökigt i hjärtat. Jag är så trasslig nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Antingen så gör jag för mycket av något eller så gör jag för lite. Mitt veckoschema består av de sju veckodagarna med fyra rutor för att skriva in vad jag ska göra under den dagen, samt en utvärderingsruta. Att bara ha fyra rutor att fylla i gör mej stressad för det känns som om jag inte gör något på dagarna. Samtidigt så har jag provat ha ett mer detaljerat schema och då planerade jag dagarna minutiöst istället, och det blev katastrof eftersom det var omöjligt att hålla tidschemat och det innebar att jag misslyckades varje dag och att jag stressade för att hinna med. Jag satte för höga mål.

Imorgon ska jag hem och sätta tänderna i infernot som råder i lägenheten. Jag har tur som har de föräldrar jag har. Jag kommer att få hjälp. Främst behöver jag någon som stöttar mej i att göra en sak i sänder. Annars så blir det lätt att jag duttar och aldrig får något klart. Nu vill jag bara bli klar så att jag har så bra förutsättningar som möjligt för att kunna må så bra som möjligt när jag blir utskriven. Bland de första sakerna som jag ska lägga in i min vardag är utflykterna jag brukar göra. Kaffe i en termos, vovven och kanske en filt. Jag längtar efter de där varma utflykterna.

Det har varit en jobbig dag idag. Ylat på bussen, på stan, i korridoren på närpsyk, på mitt rum... Jag vet inte vad jag ska göra av gråten. Jag vet inte hur jag ska hantera gråten. Och ledsamheten. Jag vet inte vad jag kan säga om det heller. Jag är så jävla trött.

Är inne i ena riktiga humörsvängningar. Gråter för allt och ingenting. Jag är så ängslig hela tiden.

Färdighetsträningen idag var ganska tufft. Det var ett tufft avsnitt vi jobbade med (validering) och jag tror att flera i gruppen hade en jobbig dag. Det smittar av sej lite. Det har varit lite extra ledsamt idag.

Bad en i personalen hjälpa mej göra ett schema för veckan. Kanske kommer jag träffa läkaren imorgon och prata mer om det, och om utskrivning. Jag har hemlängtan.

En bra start på dagen och det allra bästa är att den startade utanför sjukhuset. Efter lunch stundar färdighetsträningen på närpsyk och efter det ska jag tillbaka till avdelningen. Jag ska gå igenom mitt schema som jag gjort för förra veckan och sedan göra ett nytt. 

Jag har tingeling i kroppen. Brr. Mina leder kommer strejka helt och hållet en regnig dag.

Nu har jag suttit halva dan igår och halva dan idag för att sätta ihop mina anteckningar och göra dem förståeliga till morgondagens färdighetsträning. Att reda ut vad som är mina styrkor och svagheter när det gäller aktivt lyssnande, vara vänlig, vara intresserad, validera, vara lättsam, förhandla och kompromissa så klarade jag ändå att beskriva dessa hyfsat. Det jag gått rejält bet på är att hitta tre konflikter där jag hade andra behov eller vilja än en annan person och sedan arbeta fram två möjliga kompromisser. Jag klarar det inte, så nu sitter jag här och grinar över det också, att jag är så trög och inte fattar.

Ovanpå det så har jag de senaste dagarna haft en sån vansinnig dödsångest. Jag är rädd för att all tid rinner iväg och att jag använder tiden till att må dåligt. Jag är rädd för att andra ska dö, familjemedlemmar och vänner. När jag känner så så vill jag dö själv. Det är riktigt trassel i huvudet.

Jag borde verkligen, verkligen, verkligen sova i min lägenhet inatt. Men jag mår dåligt bara av tanken att sova där i den röran. Jag får inte en lugn stund förrän det är klart där. Tänk att nånting så enkelt som att packa upp, sortera och städa kan skapa så mycket oro. Har varit på 4-års kalas idag. Det var ganska påfrestande men det gick ändå bra. Jag dog inte. Är bara så vansinnigt trött.

Det känns som om det kretsar mycket kring relationer just nu. De senaste två veckorna i färdighetsträningen har handlat om vad som krävs för att behålla och vårda en god relation. Bortsett från det så kretsar relationer till läkare, sjukvårdspersonal, familj och vänner ganska mycket i mitt huvud. Det är inte bara nya relationer som är svåra, gamla är det också. Jag är väldigt dålig på att vårda. Och jag är väldigt dålig på att vara ärlig. Det går lite inflation i mina "det-vore-trevligt-någon-gång-vi-får-höras-av"-svar som jag sedan aldrig lever upp till. Det blir aldrig "någon gång". Särskilt när jag inte mår så bra. Då kör jag med en ursäkt efter en annan, istället för att säga att just idag så behöver jag vila eller vara ensam. Vad är egentligen lämpligt att säga? Var går gränserna? Vad är uppriktigt och inbjudande och vad är gränslöst? Jag är i en sån situation nu, då jag faktiskt valt att säga precis som det är; att jag mår dåligt och är på sjukhus just nu, men att jag gärna skulle vilja ta den där kaffen när jag mår bättre. Och jag menar det verkligen, jag vill ta den där kaffen, det är bara det att just nu så.. Det kräver för mycket av mej. Eller gör det det? Är jag för feg för att prova vara lite sårbar för henne? Hon är inte så rädd för trassel säger hon, men jag undrar det, jag. Då kommer nästa bekymmersrynka in; vad menar hon med att ta en kaffe? Är det bara det, en kaffe, eller menar hon en date? Jag vet inte hur jag ska tolka signalerna. Att gå på date överhuvudtaget känns som...skärselden. Vips! Så var mina tankar överallt och ingenstans istället för att bara ta en dag i taget och inte behöva veta exakt vad hon menar. Jag skulle kunna fråga, men gud så jävla pinsamt. Aaaah! Jag blir galen! Tappar förståndet på riktigt! Varför är det så jävla viktigt för mej att ha koll på precis allt?

Pratade faktiskt med en kompis som också mår dåligt i perioder om just det, att våga berätta för andra att man ibland mår dåligt. Vi kom fram till att vi båda önskar så hett att andra ska förstå en, att vi ställer för höga krav på andra och skjuter ifrån oss personer som egentligen är bra för oss om vi bara gav relationen en chans. Antingen så förväntar jag mej att de ska förstå allt (och det hör man ju själv att det är omöjligt) och så blir jag besviken när jag inte tycker att de gör det, eller så förväntar jag mej inget alls och då bjuder jag inte in någon. Det är stopp i porten. Jag har som ingen balans. Relationerna blir inga långvariga eller djupa relationer. Så frågan är vad det är jag egentligen vill? Hur vill jag ha det och hur ska jag kunna förändra mej? För jag måste förändra mej om jag vill ha nära relationer. Jag skadeskjuter mina relationer ständigt.

Hur är det möjligt att vakna med ångest och en massa tårar? Jag fattar inte. I vilket fall som helst så känns det bättre nu. Jag har åkt hem och ska gå på 4-års kalas. Det känns ganska bra. 

Jag längtar hem. Jag vill ha en normal vardag. Det känns som om jag slösar med tid. Allting går så sakta, och samtidigt rasslar det bara i huvudet. Tankarna är inte hela.

Både igårkväll och idag har jag gråtit. Det tar så mycket energi att gå omkring och känna en massa hela tiden. Jag har klottrat ner en del som kan hjälpa mej att nysta i vad som egentligen händer inom mej. Jag kom fram till att idag har jag varit ledsen. Jag har såna svårigheter med att visa det. Så fort jag kommer bland andra människor så slutar jag kunna gråta. Jag känner samma sak men jag kan inte gråta, det går inte.

Det är väldigt jobbigt att jag är så trög i huvudet. Jag känner mej så dålig när jag inte hittar ord eller när jag mitt i en mening tappar vad det var jag höll på säga. Det är väldigt lätt att jag snöar in på allt som jag inte klarar som jag brukar klara, istället för att se vad jag klarar. Jag har hemlängtan. Jag är riktigt stressad över att jag inte fått i ordning lägenheten än så att jag har kunnat sova där. Nu har jag bränt två nätter utan att egentligen träna på det som min vårdplan syftar till. Det känns inte bra. Jag känner mej så jävla slö. Onyttig. Inget blir någonsin klart och det är svårt att ha tålamod med det.

Jag har klarat en massa saker idag. Jag har pratat med läkaren och kommit överens om att jag ska fortsätta slussas ut, och att jag och en annan läkare ska göra en mer detaljerad utslussningsplan med ett preliminärt datum för utskrivning. Det känns stort! På ett bra sätt. Sen har jag åkt buss, varit hos min helt fantastiskt duktiga sjukgymnast, träffat min syster och handlat. Ganska mycket på en och samma dag, men det har ändå gått bra. Jag är ganska jämn i humöret. Varken katastrofer eller eufori. Däremot är jag helt slut. Nu skulle jag egentligen vara i min lägenhet och skruva ihop sängen, packa upp porslin och - framför allt - städa. Jag måste göra det så att jag någon gång kan skrivas ut! Jag ville sova i min egen säng, men den är i tusen bitar och jag orkar faktiskt inte ta tag i det ikväll. Det känns jobbigt. Det är som att det hänger över mej. Jag blir stressad. Jag har försökt tänka att med tanke på hur lite jag sovit sista nätterna och hur mycket jag har varit i farten idag, så behöver jag nog vila ikväll. Jag får försöka släppa tanken på röran till imorgon. Bara tanken på hur mycket det är att göra ger mej ångest.

Jag hittade en tankefälla igår. Jag satt i allrummet med andra patienter och vi började prata om framtiden. Barn, giftemål. Ganske snabbt blev jag deppad. Så jag satte mej och klottrade för att få nån ordning i vad som egentligen hände. "Jag kommer aldrig skaffa familj". "Hur ska någon orka leva med mej?" "Hur ska någon vilja leva med mej?"

Känslan blev ledsen och ensam. Det kändes som om all tyngd förflyttades till bröstet. Det kändes som om det bara skrek om mej att jag mådde dåligt. Jag gick in på toan och ställde mej framför spegeln... Nej, det syntes inte. Ingenting alls. Det var otäckt. Jag var helt blank. Så jag ställde mej och gjorde grimaser för att väcka liv i mej. Det funkade inget vidare...

Tredje natten med lite sömn. I kväll borde jag vara så pass trött att jag somnar ordentligt. Idag ska jag på nattpermis igen. Först sjukgymnastik efter lunch, sen lite tid med syrran på stan. Längtar efter min hund. Längtar efter att sova med honom. 

Jag är lite stressad över att lägenheten är i kaos. Jag måste städa upp så jag kan slappna av och prova vingarna ensam. 

Vågar jag säga att jag känner saknad? Lägger jag nu en värdering i vad jag tänker och känner? Jag har vissa föreställningar om att jag inte "borde" vara ledsen. Eller arg. Och när jag inte borde så försöker jag undvika det genom att aldrig erkänna det. Betyder det att jag vill förändra den relationen (eller icke-relationen) som den är nu? Nej, det vill jag inte. Det är så här jag vill att det ska vara. Jag tycker att det är vad som är bäst för mej. Men... Jag känner saknad. En massa, massa saknad.

Det är himla vimsigt i huvudet. Närminnet är som en guldfisk. Det är jätte jobbigt. Det är jobbigt när jag upprepar mej, frågar samma saker, stammar och inte hittar ord! Det är så jävla frustrerande! Jag känner mej... Korkad. 

Permisen har gått bra. Nu är jag tillbaka på avdelningen. Det mesta funkade faktiskt bra hemma. Däremot så sov jag väldigt lite. En natt utan bra sömn går att tackla, men när det blir två på raken som det blivit nu så måste jag lösa sömnen. Jag tror att om jag bara fortsätter med rutiner och tar medicinen regelbundet så kommer det att ordna sej. Det är sömnen som tappats och jag glömmer att ta medicin. När jag är här på avdelningen så säger ju andra åt en när man ska ta medicinen så det ställs inga krav på mej gällande det här. Hemma däremot... Jag måste sätta på fasta påminnelser på telefonen tror jag. Då ordnar det sej.

Jag sov inte hemma inatt, utan hos mina föräldrar. Det kändes som ett lämpligt steg, första natten utanför sjukhuset. Men jag skulle gärna sova hemma ensammen så snart som möjligt. För att jag ska kunna göra det så måste jag städa till i lägenheten. Det är flyttröra, och det vill jag inte komma hem till. Det är för rörigt. Så under dagarna ska jag ställa i ordning där. Hade tänkt ha permis mellan lördag och söndag, men jag tror att det är bättre att ta den mellan fredag och lördag. På söndag ska jag på 4-årskalas, och hela familjen ska dit. Det kommer bli mycket folk och det kommer att vara höga röster och mycket intryck. Kanske blir det för mycket att ha permis mellan lördag och söndag.

Hade sista HUT:en för den här terminen. Det var guld att vara ute idag. Sol och frisk luft och med världens finaste hästar. Det var magiskt. En varm känsla som jag tog med mej "hem". Att ha den känslan och vara trött är ganska... Skönt. Avslappnat.