Om det är något jag kan så är det att samla ihop flera saker som jag ska göra samtidigt. Från sängen till telefonen för att ringa till vårdcentralen och kolla om jag ska hämta ut mediciner inför att distriksköterskan ska dela dem. Därifrån till träff med mina sjukgymnaster för att utvärdera HUT:en. Det gick bra. Jag får gå ett år till och det tackar jag min lyckliga stjärna för!

Från utvärderingen sprang jag för att möta upp en kompis och äta lunch. Det var jätte trevligt. Det var skönt att prata lite, och samtidigt fokusera på någon annan för en stund. I vanliga fall äter vi lunch ganska ofta, minst en gång i veckan, så jag har saknat henne.

Från lunchen till Telia, för att ordna mitt bredband och till apoteket för att hämta ut mediciner. Mediciner som inte fanns inne. Stress upp på närpsykiatrin igen, denna gång för att delta på den näst sista tillfället med färdighetsträning för det här året. Så klart hade jag glömt mina papper. Pärmen var med, men plastfickan med den här veckans läxa har jag lagt ut. Typiskt mej. Det här var i och för sej en läxa som jag hade i huvudet, för jag har använt mej av den ganska flitigt, så när vi skulle prata om den så kunde jag redogöra för den i alla fall. Det här var helt klart den bästa färdighetsträningstillfället någonsin! Helt vansinnigt bra! Vi gick igenom validering - både för andra och för en själv. Första gången så kände jag att jag verkligen hängde med! Det blev lite av en självförtroendeboost. 

Efter färdighetsträningen fortsatte jakten på medicinerna. Jävlar vad stressad jag var! Det var massor med folk på tredje apoteket jag testade på, men fick i alla fall ut Stilnoct. Den där jävla 25mg Lamictalen lyste med sin frånvaro överallt. Som tur var så fick jag bokat på det apotek som ligger granne med min vårdcentral, så jävligt försenad fick jag tag i den. Stress, stress, hets, hets. I vilket fall som helst så är mina mediciner nu delade för en vecka framåt, sen ska jag fylla på igen. Det känns väldigt tryggt att ha fått hjälp med det på vårdcentralen. Så vimsig som jag är så ska jag nog inte hantera så mycket mediciner själv. 

Och jag vet att jag ska styra så att dagarna inte blir såhär, men nu blev det så i alla fall...

Imorgon beger jag mej till sjukhuset - igen - för att träffa en läkare och prata om intyget jag behöver för att lämna in till Transportstyrelsen. Jag har glömt vem jag skulle träffa. Det är mycket jag glömmer. Jag är ganska orolig över att de ska sätta en stor, röd stämpel; "INSANE!", och sedan är det körkortet all världens väg. 

Nu sitter jag här i soffan och blir lätt, tung, lätt, tung. Men jag har det ändå ganska bra. Jag trivs hemma. det är inte rörigt - ÄN - och det är ganska tydligt vad jag ska göra för att få dagarna att fungera. Det känns ganska hanterbart just nu.