Jag måste sluta gå från famn till famn. Tror jag. Jag har gråtit hela förmiddagen. Det känns som om det enda jag duger till är att gå till sängs med. Jag vet inte ens varför jag gråter. Det är jag själv som sätter mej i de här situationerna. 

Tyson blir väldigt orolig när jag gråter såhär. När jag hulkar och hulkar. Han kryper in i min fosterställning och sedan ligger han bara där. Tvättar tårarna ibland. Men annars ligger han bara där. Nära. Tittar på mej med en sån där orolig blick ibland. Jag vet att han bara är en hund, men ibland är det som om han vet bättre vad jag behöver än vad jag själv gör.