Jag har varit jourhavande kompis sen midsommarhelgen. Två av mina vänner har hamnat i någon form av kris, oberoende av varandra alltså. Den ena har problem med kärlekslivet, den andra har konflikter med kompisar och en tuff arbetssituation. Första dagen när de ringde växelvis gick ganska bra. Men igår fick jag nog. Då hade min telefon ringt i ett tre dar, timslånga samtal, och ett ältande av samma saker. Jag fick så jäkla ont i kroppen att jag tillslut sa att nu orkar jag inte, jag behöver vara ifred. Jag tror att jag sa det på ett bra sätt, för det gick bra. Ända tills jag visade mej online och svarade på sms, då började det om igen.

Igår har jag en sån där späckad dag. Jag gör som bekant ingenting lagomt, det är alltid antingen eller. Jag vet att jag borde begränsa mej mer, men när jag mår sådär mycket bättre så vill jag så mycket mer och då är det svårt att stoppa. Jag åt lunch på stan med en vän, klippte mej, åt middag, tittade på fotboll och var på bio med en annan vän. Världen bara snurrar. Imorgon - mitt i natten - åker jag till Göteborg. Blir en utmaning eftersom jag är så flygrädd. Förmodligen kommer illamåendet hinna ge sej i Stockholm lagomt till det är dags att hoppa på nästa plan. Det är dags att damma av mantrat "jag kan flyga, jag är inte rädd".

Pratade med pappa på balkongen igår. Om att må dåligt. Själv säger han att han aldrig upplevt det. Men det tror jag inte på. Jag tycker att jag har sett att han varit orolig och ledsen i perioder. Fast det sa jag aldrig till honom. Han har lite svårt att förstå att jag mår så dåligt säger han. Det är inte att han ifrågasätter det, men han förstår inte varför. Vissa orsaker förstår han, som om den pressade situationen som rådde när jag var liten med hot och våld. Och han förstår att jag tagit skada av övergreppen. Ändå säger han att han är förvånad. Han har alltid sett mej som stabil. Sen kom vi in på hur det har sett ut i släkten. Min faster har psykiska besvär. Vår familj har ingen kontakt med henne för att hon hittar på de mest otroliga sakerna om andra. Som när hon sa att pappa bara hälsade på farmor på äldreboendet för att han ville ha hennes pengar. Det tog pappa väldigt hårt. För det första så har han aldrig varit intresserad av resurser därifrån. Han har lämnat sina delar av skog till mina bröder för att de har större nytta av det och han har varken intresse eller tid att äga det. För det andra så hade farmor inga tillgångar. Det fanns inget att "vara ute efter". Hon är verkligen speciell, min faster.

Samma faster hade en son. Han dog innan jag föddes. Han var 20-nånting när han tog livet av sej som följd av bland annat missbruk. Bortsett från detta så ska det inte finnas - eller ha funnits - någon psykisk ohälsa på min pappas sida. Det är väldigt sällan han pratar om sin familj. När jag tänker efter så vet jag inte så mycket om min mammas sida heller. Där är det mest alkohol som spökar. Det är något som jag aldrig har haft problem med. Alkohol eller andra droger. Jag blir så jävla bakis av alkohol, och ångest får jag. Så till flaskan tvivlar jag på att jag någonsin kommer att vända mej. Andra droger har jag aldrig provat. Mediciner har jag förstås. Ett gäng. Och de är jag ju faktiskt beroende av. Beroende av för att kunna fungera. Det är hisnande många piller. Men så mår jag också bättre nu när de har stabiliserat sej. Slaget mot hjärnan är inte alls lika intensivt.

Återigen så har det inte funkat riktigt med blogginläggen. 

Midsommar har varit alldeles lagomt. Åt mat med halva släkten, härjade med hunden och redan vid 21 så gick jag hem. Då var jag färdig med det sociala. En timme senare sov jag. Utan sömnpillrena.

Känsloträningen har känts svår. Jag har varit väldigt nollställd. Det är jag ganska nöjd med. Vardagen fungerar och det är nog basen. Det händer till och med att jag droppar in hos syrran och dricker kaffe. Blev bjuden på middag där idag. Det kanske inte vore någon dum idé. 

BTW, jag har surrat i telefon, bara för att. Hur ofta händer det? Aldrig.

Jag har suttit med känslo-träningen idag. Både ensam och med mamma. Ensam fungerade helt klart bäst. Att sitta med mamma var en pärs. Hon lyssnar inte. Eller tar inte till sej. Hon slår bara undan allting jag säger. Ingenting stämmer. Och beteendepaletterna stämmer ju inte alls. Någonsin.

Det har inte varit en så bra dag överhuvudtaget. Jag har varit lite lessen och deppig. Men jag fick några roliga och trevliga sms, och det kändes bra. Ska på bio igen imorgon! Det är en lagom aktivitet. 

Ringde till syrran ikväll. Ville bara prata av mej lite om mamma. Det var ganska skönt! Trodde väl aldrig att jag skulle tycka att det var skönt att ringa till syrran. Hon bekräftade väl en del av mina upplevelser, att mamma har rätt stort kontrollbehov.

Idag var sista färdighetsträningen för den här terminen. Halva vägen genom den har jag gått. Till hösten är det nystart igen. Det var en bra genomgång. Vi gick igenom validering ett varv, pratade om våra hemuppgifter, avslutningsfikade och utvärderade. Det har verkligen varit en pärs att ta sej igenom det här året. Särskilt med tanke på hur jobbigt så mycket annat har varit det här året. Måndagar har varit riktiga ångestbomber. Det blev bättre och bättre och till slut började jag känna mej ganska hemma i gruppen. Det var några timmar varje vecka som gav stöd för att hantera resten av veckan på olika, konstruktiva sätt. Det är alltid tufft på färdighetsträningen, men när jag har gått där och gjort mina läxor har jag fått en känsla av att jag gör något för att förändra mej. En gnista av hopp om ett liv som jag är tillfreds med.

Jag, som inte är den mest sociala varelsen i stan, upptäckte idag att det kändes väldigt sorgligt att splittras. Vi har lärt känna varann, vi som gått den här kursen. Kanske lärt känna varann bättre än i de relationer man har i sitt övriga liv. Det har varit tårar och skratt! Det som gjorde mej allra, allra gladast var att jag fick en present av en av de andra som tack för att hon fått lifta med mej ibland! Jag visste nästan inte hur jag skulle bete mej. Det blev jobbigt, men bra. Jag blev väldigt, väldigt glad. Dessutom fick jag en av de andra tjejernas telefonnummer, bara så där! Så vi har tänkt att vi ska ses och fika. Det är rätt coolt att dessa måndagar har gett mej både verktyg och relationer. 

Idag fyllde jag på dosetten på vårdcentralen. Det är helt sjukt hur mycket mediciner jag äter. Jag blir lite nedslagen när jag ser det. Men jag är inte lika ångestfylld längre. Det är inte lika konstant. Jag har helt klart bra stunder också. Att göra känslo-läxan är däremot riktigt svårt. Ibland tror jag att jag anstränger mej så hårt att det gör att det låser sej för mej. Men dom är bra, de där gubbarna, termometern och beteendepaletten. Däremot så är det lättare att hitta situationer från bakåt i tiden än aktuella. Vad det beror på vet jag inte. Om det är att jag inte kliver ett steg bakåt och ser mer objektivt på det och därför inte ser situationerna, eller vad det beror på. Det måste jag lösa för annars så kommer det inte hjälpa hur mycket jag än pysslar med de där övningarna. Det känns lite jobbigt. Jag blir stressad när jag inte får grepp! Det är som att jag är nästan där, men inte riktigt. Som att lösa ett svårt mattetal. Man kan formeln men man får inte ihop det. Det blir frustrerande och då blir jag irriterad. Och när jag blir irriterad tänker jag att "jag aldrig kommer klara det här", och då blir det ju ännu värre. Då mår jag dåligt över det, och det tar emot att försöka igen. Jag känner igen de tankebanorna från terapin på närpsyk. Jag behöver stanna upp och tänka om. Jag behöver göra det oftare.

Halva gårdagen var som en enda dimma. Det kan ta sån tid att klä på sej, borsta tänderna, äta, ja, göra sånt som man behöver göra. Även de mest rutinmässiga sakerna. På eftermiddagen vaknade jag till liv. Drog in till stan och drack kaffe och gick sen på bio. Världens bästa och mest avslappnande kväll. Det som var mindre lysande var natten. Jag hämtade hem Tysse från "dagis" och åkte hem för att sussa sött. Trodde jag. Han hade varit igång hela dan, men han var som en riktig crackhund! Han höll mej vaken till halv tre(!). Han busade och skällde och skulle inte för sitt liv sova. Plötsligt såg han taklampan och blev helt säker på att den var livsfarlig. Jag fick lyfta upp honom så att han fick nosa på den. Det är ingen bra idé att vara vaken när man äter sömnpiller. Man blir väldigt spejsad.

Morgonen kom såklart alldeles för tidigt. Nu sitter jag här och ska försöka göra det bästa av dagen. Sova lite, städa i badrummet, ta en promenad och titta film. Även om jag är ganska slut idag, så har de sista dagarna varit fina. Jag börjar förstå tjusningen i ett umgås med andra människor. Jag ska börja säga ja mer. Det är tur att jag har vänner som låter mej vara lite spattig och vilsen när vi ses.

Varför stå kvar i något jag lämnat för längesen? Allt som var så klart och ljust har hamnat på nollstrecket. Hela avslaget. Det är varken ljust eller mörkt. Det bara är det det är. Ingenting. Det är skönt att drömma om en framtid där det finns så många möjligheter. Ingen väntan, längtan, saknad leder någonstans. Det finns ingen vilja kvar alls. Jag känner mej fri. Hittar inget bättre ord på det. Det är verkligen otroligt hur långt jag redan hunnit i tillfrisknandet. Jag är ju inte klar på långa vägar, men dagarna funkar över all förväntan. I alla fall de dagar där jag har vett att begränsa mej och inte ränna överallt och ingenstans. Det är en balansgång det där, att tro på sej själv med tillförsikt.

Idag har både kropp och själ varit sega. Det är mycket att hantera när man är på rätt sida av sjukhusväggarna. Att hålla ordning är en pärs! Där har färdighetsträningen hjälpt till mycket. Att göra en sak i taget gör att varken köket, badrummet, sovrummet eller vardagsrummet är i kaos. Det är hyfsad ordning. Det råder inget inferno. Att jag inte heller handlar hem mat som om det är en naturkatastrof på gång gör att det är lättare att bestämma vad jag ska äta, det blir billigare och mat blir inte dålig för att sedan stå i kylen tills de flyttar på egen hand. Pizzan jag gjorde igår blev visserligen enorm, men den gick ju att frysa in. 

Egentligen hade jag en inplanerad lunch på agendan idag, men när jag vaknade imorse var hela kroppen som mos, så jag ställde in. Imorgon ska jag ta en fika och efteråt gå på bio. Jag ser verkligen, verkligen fram emot det!

Hunden släpper mej inte ur sikte med många meter. Jag tror att han känner av att jag är lite orolig ibland. Särskilt på nätterna. Jag har vaknat nån gång av att han väckt mej då jag har drömt mardrömmar. När jag väl är vaken så gosar han in sej på min axel. Med djur är det - nästan - villkorslös kärlek.

Ibland är det himla besvärligt att posta inlägg här, så jag hoppas att det går bättre nu.

Jag var på riktigt dåligt humör på eftermiddagen. Det blir lätt så om det är för rörigt. Det är inte så lätt att få stöd i behandlingsövningarna heller. "Vi måste göra de där papprena". Ja, det måste vi, när vi kan sitta ner och har någon situation att jobba utifrån. "Jag känner inte igen dej i det här. Inte alls. Det är så olikt dej". Det är svårt att våga lita på att de uppgifter jag har - som är svåra och obekväma - kan hjälpa mej när det är sånt motstånd.

Jag tag i en gammal, gammal konflikt. En si så där 5, 6 år gammal konflikt. Jag har tänkt mycket på den genom åren. Inte på ett sätt där den fått genomsyra hela den relationen, utan snarare på hur fan gick det till? Varför blev det som det blev. Det slog mej när jag satt och kikade igenom beteendepaletten. Helt ärligt så minns jag inte alls vad själva konflikten egentligen handlade om, men jag hade svårt att hantera hennes känslor på ett bra sätt. Eller, jag hade inte svårt, jag hanterade det inte på ett bra sätt för varken henne eller mej. Jag använde mej helt klart av det gula beteendet, alltså det passiv aggressiva. Istället för att sätta mej ner och prata om det så la jag över allt ansvar på henne. Att hon skulle försöka lösa det, för det var ju "hennes fel". Jag ska rota reda på dagboken jag förde då, för att se hur jag egentligen tänkte. I alla fall, min kompis bor numera i USA, så jag kunde inte ringa henne och prata med henne. Så jag skrev ett mail. Och bad om ursäkt. Det blev en jätte positiv mailväxling. Hon blev glad för att jag hade kontaktat henne om det, och hon tyckte att saken var ur världen för längesen. Hon berättade också att hon hade en svår tid just du, eftersom hon led av PTSD och mådde väldigt dåligt. Hon menade att hon "föll efter" för att hon var så svag i sej själv och inte orkade stå på sej. Det här var vansinnigt skönt att få ur världen. Och nu förstår jag bättre vad som hände. Jag förstår henne bättre.

..och mitt goda lynne höll i sej ända till klockan fyra. Då jag satte mej, slappnade av och började grubbla. Jag hinner bygga upp ångest innan jag hinner greppa vad som händer. Jag grubblade och grubblade, ända tills jag tog ut hunden på en promenad till affären. Det handlade mycket om att älta vad jag har gjort för fel. Jag har tänkt mycket på det. Jag har faktiskt inte gjort något fel. Det är nog egentligen inte det som snurrar inom mej, utan snarare nån form av stolthet. Att det är jävligt skamfyllt att bli blåst. Där har jag fastnat lite, för jag skjuter andra människor ifrån mej utifrån att ett fåtal människor runt omkring mej har betett sej illa. Så att jag har blivit sårad. Att vara sårbar är genant. Jag skulle så gärna, gärna komma flera människor som finns i mitt liv nära. Och att de kommer nära mej. Varför gör jag det inte bara? Jag har ju rena rama manualen från färdighetsträningen. Vad är det som gör att jag inte...bara släpper på den här jävla kontrollen som ställer till det så oerhört för mej? Släpper kontrollen och låter enbart mina handlingar spegla mej, och inte låta andras handlingar spegla mej? Eller för den delen, inte låta mina handlingar spegla andra? Därför att jag inte alltid vet vad som är jag och vad som är andra. Jag vet inte vad som är samspel och vad som är.. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Det blir så grylligt i huvudet. Jätte förvirrande. Jag hittade inte hem på vägen tillbaka från affären. Då blev jag lite orolig, men det måste ha berott på stress och för mycket i huvudet.

Jag har hunnit träffa läkaren, vara på apoteket, lagat mat, ha en lång bus och träningssväng med Tyson, skrivit schema, städat och bokat tvättid. Klockan är halv tre, så vad gör jag resten av dan? Vila förslagsvis, jag är dödstrött. Precis som lilleman som ligger på en kudde i soffan, som en prins.

Förresten så gick träffen med läkaren bra. Hon kommer att styrka att jag kan köra bil i det där läkarintyget som Transportstyrelsen vill ha. Ett bekymmer mindre. Hoppas jag. Annars så... Jag vet inte. Jag känner inte så mycket alls. Allting går så fort. Nu ska jag ta det där breaket och ikväll så hoppas jag att jag blir klar med behandlingsmaterialet som aldrig verkar vilja bli färdigt. Då kanske jag hittar att jag känner något trots allt...

Om det är något jag kan så är det att samla ihop flera saker som jag ska göra samtidigt. Från sängen till telefonen för att ringa till vårdcentralen och kolla om jag ska hämta ut mediciner inför att distriksköterskan ska dela dem. Därifrån till träff med mina sjukgymnaster för att utvärdera HUT:en. Det gick bra. Jag får gå ett år till och det tackar jag min lyckliga stjärna för!

Från utvärderingen sprang jag för att möta upp en kompis och äta lunch. Det var jätte trevligt. Det var skönt att prata lite, och samtidigt fokusera på någon annan för en stund. I vanliga fall äter vi lunch ganska ofta, minst en gång i veckan, så jag har saknat henne.

Från lunchen till Telia, för att ordna mitt bredband och till apoteket för att hämta ut mediciner. Mediciner som inte fanns inne. Stress upp på närpsykiatrin igen, denna gång för att delta på den näst sista tillfället med färdighetsträning för det här året. Så klart hade jag glömt mina papper. Pärmen var med, men plastfickan med den här veckans läxa har jag lagt ut. Typiskt mej. Det här var i och för sej en läxa som jag hade i huvudet, för jag har använt mej av den ganska flitigt, så när vi skulle prata om den så kunde jag redogöra för den i alla fall. Det här var helt klart den bästa färdighetsträningstillfället någonsin! Helt vansinnigt bra! Vi gick igenom validering - både för andra och för en själv. Första gången så kände jag att jag verkligen hängde med! Det blev lite av en självförtroendeboost. 

Efter färdighetsträningen fortsatte jakten på medicinerna. Jävlar vad stressad jag var! Det var massor med folk på tredje apoteket jag testade på, men fick i alla fall ut Stilnoct. Den där jävla 25mg Lamictalen lyste med sin frånvaro överallt. Som tur var så fick jag bokat på det apotek som ligger granne med min vårdcentral, så jävligt försenad fick jag tag i den. Stress, stress, hets, hets. I vilket fall som helst så är mina mediciner nu delade för en vecka framåt, sen ska jag fylla på igen. Det känns väldigt tryggt att ha fått hjälp med det på vårdcentralen. Så vimsig som jag är så ska jag nog inte hantera så mycket mediciner själv. 

Och jag vet att jag ska styra så att dagarna inte blir såhär, men nu blev det så i alla fall...

Imorgon beger jag mej till sjukhuset - igen - för att träffa en läkare och prata om intyget jag behöver för att lämna in till Transportstyrelsen. Jag har glömt vem jag skulle träffa. Det är mycket jag glömmer. Jag är ganska orolig över att de ska sätta en stor, röd stämpel; "INSANE!", och sedan är det körkortet all världens väg. 

Nu sitter jag här i soffan och blir lätt, tung, lätt, tung. Men jag har det ändå ganska bra. Jag trivs hemma. det är inte rörigt - ÄN - och det är ganska tydligt vad jag ska göra för att få dagarna att fungera. Det känns ganska hanterbart just nu.

Ett litet bakslag idag. Jag är så där ledsen igen. Jag har sysselsatt mej med att vara med hunden. Det hjälper inte. Jag ska ta en promenad med honom, då kanske all den här oron släpper. Jag borde gå och prata med pappa, men jag vet inte vad jag ska säga. Det krävs nog att jag går igenom hela situationen och bryter ner det i tankar, känslor och impulser. 

Det blev nog lite mycket intryck. Igår var jag och handlade på flera ställen och det tog alldeles för lång tid. Orken tröt. Jag var jätte trött igårkväll, slocknade ganska direkt som jag la huvudet på kudden. Och idag har det varit lite virvelvind. Jag ska få hjälp med att färga håret av min mamma, så jag är hos dem. Sen kom bror med familj och så syrran. Det blir lite intensivt. Jag ska försöka ta mej hemmåt ganska så fort, bara för att dämpa allt runt omkring mej. Imorgon har jag dessutom en väldigt händelserik dag. På morgonen är det utvärdering med sjukgymnasterna från HUT:en, sen ska jag äta lunch med en kompis och därefter på färdighetsträningen. Just ja, jag ska träffa distriktsköterskan på vårdcentralen också för att dela mediciner. Fan, det är hur mycket som helst att hålla reda på! Jag måste sätta mej ner och göra en lista.

Efter att i över en timmes tid igårkväll försöka ta mej in här så gav jag upp. Det blev inget inlägg. I stora drag så blev jag utskriven och nu är jag äntligen hemma. Det känns väldigt skönt, även om det är lite ängsligt ibland. Att jag är lite vimsig är förstås lite jobbigt. Men det får ju inga gigantiska konsekvenser så det är väl bara gilla läget.

Har köpt en whiteboardtavla för att kunna strukturera upp dagarna lite. Önskar bara att jag fick sånt där småfix gjort utan en massa stök. Jag har svårt för att ta beslut och bara få saker gjorda. Det är ett sånt motstånd. Så små saker får alldeles för stora roller. Behöver få klart pysslet med känsloträningsmaterialet också. Trodde aldrig att det skulle ta så mycket tid att göra det. Tid och koncentration. Det känns inte bra att jag är så nedsatt i mina förmågar. Jag tappar självförtroendet lite. Allt jag vill är ju bara att få fungera.

Nu är jag redo för att flytta hem. Imorgon skrivs jag ut. Jag har haft sådan vansinnig hemlängtan! Nu ska jag bara strukturera upp dagarna. Hemmet är i ordning. Och rensat. Jag har till och med planer på att gå på bio. Det känns som om jag har börjat resa mej. 

Om jag bara sover och äter som jag ska så kommer jag med hjälp av behandlingar att kunna bygga upp ett liv som jag vill leva.

Idag har jag hunnit med att göra lägenheten nästan klar. Det är ytterst lite kvar. Det är väldigt skönt. Sen har jag gått igenom färdighetspärmen. Jäklar vad mycket jag har hunnit glömma! Tur att jag får gå ett år till. Jag har till och med kommit ihåg att lämna en kopia på brevet till personalen från Transportstyrelsen så att läkaren kan skriva ett intyg. Listor is the shit. De gör verkligen min vardag lättare. Sen att jag har frågat ett oräkneligt antal gånger vilken dag det är känns ändå inte så farligt. Jag har haft en väldigt, väldigt bra dag. Bättre än jag haft på mycket länge.

Imorgon blir det permis igen. Det sista som är kvar att göras hemma ska jag ta itu med då. Sen ska jag pyssla med Tyson, och om jag kan ska jag sova hemma i min egen säng! Längtar massor!

Jag är helvimsig! Men med tanke på att jag mår bättre och bättre så är det värt att betala vimsighet som pris. Hellre vimsighet än gråt. Idag visste jag exempelvis inte om jag hade duschat eller om jag gjorde det igår. Att vara vimsig är inte en hel värld men det betyder att det kan bli lite missar. Exempelvis så vet jag inte om jag har samtal på närpsykiatrin imorgon eller inte. I mitt huvud är det imorgon, i min kalender är det på fredag. Frågan är vem som har rätt. 

Idag åkte jag buss till och från sjukgymnastiken. Med solbrillor och musik i öronen så klarade jag det ännu bättre än tidigare. Det blir ändå en massa, massa intryck och jag var helt knäckt när jag kom tillbaka till avdelningen. Sjukgymnastiken var guld. Jag fick akupunktur mot min envisa huvudvärk, och när man får det så är det omöjligt att inte slappna av också. 

Sedan fick jag träffa en läkare idag. Det var samma som skrev in mej för några veckor sen, men det minns jag inte. Skönt nog så blev jag lugnade av honom när det gäller att jag har svårt att kissa och svälja, och att jag ibland stammar och tappar ord. Det är stress och ångest. Nu är planen att det ska tas prover och sedan sikta mot utskrivning på fredag. Längtar! Imorgon - om jag inte har träff på närpsyk - ska jag ta det sista i lägenheten. Det känns som att jag ska bestiga ett berg, men när jag skalar ner det i tanken så är det inte så mycket kvar. Lite plock och städning.

Under gårdagen var jag på permis fram till middagen. Så fort jag klev in på avdelningen fick jag huvudvärk. Största delen av kvällen tillbringades i sängen. Jag börjar få någorlunda rytm i vardagen i alla fall. Det är bra. Det är bara balansen mellan att göra för ansträngande saker och att göra för lite som behöver rätas upp. Även om hjärtat skuttar så klarade jag det ganska bra igår. Idag är jag så vansinnigt trött. Att rota i lägenheten känns inte så lockande.

Det blir en nattpermis idag. Nyckeln till att jag ska klara dagarna, och nätterna för den delen, på ett så bra sätt som möjligt verkar vara vila. Jag mådde mycket bättre när jag hade sovit en stund mitt på dan. Dagarna utanför sjukhuset är intensiva. Jag bränner lätt ut mej. Det finns inget lagomt när jag ska göra något. Det blir antingen alldeles för mycket aktivitet och för mycket intryck, eller så blir dagen monoton. Jag har varit kring mycket folk och det har varit allmänt rörigt. Dessutom så insåg jag att jag inte kommer kunna åka till Göteborg som planerat i månadsskiftet. Det känns väldigt trist...

Hjärtat har nästan hoppat ur kroppen på mej idag. Kroppen lever sitt egna liv. Jag har fått brev från Transportstyrelsen idag. Mitt körkort är belagt med föreläggande om läkarintyg (eller nåt liknande) på grund av medicinerna jag äter. Vartannat år måste jag lämna läkarintyg på att läkare bedömer att jag har tillräcklig körförmåga utifrån min sjukdom. Det är alltså inget som har inträffat utan det är helt enkelt bara dags för att förnya det. Det känns jävligt jobbigt. Nu är jag orolig över att dom kommer dra in mitt körkort eftersom jag har varit så dålig sista tiden. Det känns inte alls bra. Att jag inte kör just nu beror på att jag inte har mått tillräckligt bra, men det är mitt eget beslut. Det är ingenting som jag ens diskuterat med läkare om. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte blir strul med det här också! Du-dunk, du-dunk, DU-DUNK! Hjärtat kommer att stanna.

Att reda upp flyttröran är så vansinnigt tungt. Det blir aldrig klart. Det som är bra att jag får rensat. Gamla kläder och en massa tjafs åker ut. Idag passade jag på att rensa bland minnen. Foton, saker, en present jag aldrig gett - allt åkte ut. Julklappar. Allt. 

När jag kom tillbaka till avdelningen så var det fel på dörren. Jag fick gå en annan väg, genom den låsta avdelningen, för att kunna ta mej upp på gröna. Det första jag tänkte var "var finns nödutgångarna om det börjar brinna?" och "tar man sej ut genom dom eller är det fel på dom också?". Ett praktexempel på katastroftänkande. Jag har sån dödsångest. Idag har jag varit helt säker på att hjärtat ska stanna i kroppen på mej. Det slår hårt och voltar. Ovan på det oroar jag mej för att andra runt omkring mej ska dö. Jag får inte stopp på det, det bara rusar i huvudet.

Det finns kanske lite hopp om sommarplanerna trots allt. Och om jag har riktigt tur kan jag träffa Hanna. Om jag tar mej iväg så tror jag att den här resan skulle vara bra för mej. Jag hoppas verkligen att jag kan åka.

Nu ska jag snart äta lunch och sen bege mej till lägenheten och packa upp. Jag har sån hemlängtan. Trött och hemlängtan. Ingen vidare kombination en regnig dag som denna.

Fick höra att en bekants mamma har gått bort. Jag som redan har dödsångest blev ju triggad av det. Det var ingen skön känsla. Inte alls. Oroligt blir det i kroppen.

Det var möte idag på närpsyk tillsammans med mina föräldrar. Det var vansinnigt jobbigt. Skönt nog kunde jag slappna av när jag kom till avdelningen igen. Jag pysslade med att klistra och klippa ihop material som jag fått från närpsykiatrin. Det har varit en behaglig kväll - fram tills för ungefär två timmar. Sen började gråten. Jag har sån hemlängtan! Sån väldig, väldig hemlängtan. Jag vill hem till Tysse och till min egen säng. Jag vill komma tillbaka till livet. Till ett bättre liv. Det är så stökigt i huvudet. Stökigt i hjärtat. Jag är så trasslig nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Antingen så gör jag för mycket av något eller så gör jag för lite. Mitt veckoschema består av de sju veckodagarna med fyra rutor för att skriva in vad jag ska göra under den dagen, samt en utvärderingsruta. Att bara ha fyra rutor att fylla i gör mej stressad för det känns som om jag inte gör något på dagarna. Samtidigt så har jag provat ha ett mer detaljerat schema och då planerade jag dagarna minutiöst istället, och det blev katastrof eftersom det var omöjligt att hålla tidschemat och det innebar att jag misslyckades varje dag och att jag stressade för att hinna med. Jag satte för höga mål.

Imorgon ska jag hem och sätta tänderna i infernot som råder i lägenheten. Jag har tur som har de föräldrar jag har. Jag kommer att få hjälp. Främst behöver jag någon som stöttar mej i att göra en sak i sänder. Annars så blir det lätt att jag duttar och aldrig får något klart. Nu vill jag bara bli klar så att jag har så bra förutsättningar som möjligt för att kunna må så bra som möjligt när jag blir utskriven. Bland de första sakerna som jag ska lägga in i min vardag är utflykterna jag brukar göra. Kaffe i en termos, vovven och kanske en filt. Jag längtar efter de där varma utflykterna.