Det var möte idag på närpsyk tillsammans med mina föräldrar. Det var vansinnigt jobbigt. Skönt nog kunde jag slappna av när jag kom till avdelningen igen. Jag pysslade med att klistra och klippa ihop material som jag fått från närpsykiatrin. Det har varit en behaglig kväll - fram tills för ungefär två timmar. Sen började gråten. Jag har sån hemlängtan! Sån väldig, väldig hemlängtan. Jag vill hem till Tysse och till min egen säng. Jag vill komma tillbaka till livet. Till ett bättre liv. Det är så stökigt i huvudet. Stökigt i hjärtat. Jag är så trasslig nu att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Antingen så gör jag för mycket av något eller så gör jag för lite. Mitt veckoschema består av de sju veckodagarna med fyra rutor för att skriva in vad jag ska göra under den dagen, samt en utvärderingsruta. Att bara ha fyra rutor att fylla i gör mej stressad för det känns som om jag inte gör något på dagarna. Samtidigt så har jag provat ha ett mer detaljerat schema och då planerade jag dagarna minutiöst istället, och det blev katastrof eftersom det var omöjligt att hålla tidschemat och det innebar att jag misslyckades varje dag och att jag stressade för att hinna med. Jag satte för höga mål.

Imorgon ska jag hem och sätta tänderna i infernot som råder i lägenheten. Jag har tur som har de föräldrar jag har. Jag kommer att få hjälp. Främst behöver jag någon som stöttar mej i att göra en sak i sänder. Annars så blir det lätt att jag duttar och aldrig får något klart. Nu vill jag bara bli klar så att jag har så bra förutsättningar som möjligt för att kunna må så bra som möjligt när jag blir utskriven. Bland de första sakerna som jag ska lägga in i min vardag är utflykterna jag brukar göra. Kaffe i en termos, vovven och kanske en filt. Jag längtar efter de där varma utflykterna.