Igår var jag på Klubbviken med Evve. Den här gången tog jag mej verkligen iväg! Ingen ångest över förberedelser bröt ner min vilja att åka. Beväpnade med fika och solskydd intog vi stranden. Efter många timmar i solen med massor av skratt och massor av saker att prata om var jag en slagen hjälte. Jag hade en riktigt bra dag. 

Idag mötte jag upp en kompis för en fika på stan. Hon är en ganska mycket mer nyanserad person än vad jag är. Hon pratar mycket om känslor och hur hon hanterar det. Lite av en konstnärssjäl tycker jag. Hon skriver dikter och sånt. För mej är det ganska okänd mark. Jag har inte känslan för orden på det sättet. Så ibland har jag lite svårt att relatera till det hon pratar om. Men det går bra ändå. Det var trevligt. Vi har varit bekanta sen ganska lång tid tillbaka, men har lärt känna varandra under året som färdighetsträningen pågått. 

Jag har haft ångest över att jag har gått från famn till famn, men efter att jag var på närpsyk i onsdags så har det faktiskt släppt. Jag känner mej inte så hängig längre. Inte risig alls, faktiskt. Att få höra att det är okej att ha nattliga äventyr gjorde det möjligt att släppa alla tankar på att jag är äcklig. Eller att det är äckligt. Faktiskt så.. Tror jag inte att jag ska sluta gå från famn till famn. Det är rätt skönt med den bekräftelsen.

...är idag en matte som aldrig mer kommer att yttra orden "min hund stjäl aldrig något från bordet". 

Har varit i stan och ätit lunch med en kompis från färdighetsträningen. Det var trevligt. Hon var också på The Big 4 i Göteborg i början av juli. Efteråt mötte jag upp min syster. Det var tänkt att jag skulle lifta med henne hem, men det blev en sväng på stan och ett stopp på ICA. Hon är ganska... Ur balans. Hon slängde ut sin karl för några dagar sen. Eller egentligen så var det väl han som stormade ut. Nu vet hon varken ut eller in, vad hon känner eller vad hon vill. Framför allt så slits hon mellan att ta reda på vad hon vill och vad andra tycker. Barnen vill inte ha hem honom igen. Det gör såklart ont att dom säger så. Sen har ju resten av familjen en massa åsikter också. Särskilt min mamma. Så hon försöker balansera mellan, och det går ju inte. Det är jobbigt för henne att andra föraktar honom. För det är faktiskt så. Det är en del spydigheter och man säger en sak men sänder ut signaler som är det motsatta. Tror jag i alla fall. Hon mår rätt dåligt över det. Vilket jag kan förstå. Jag tycker inte heller om när man pratar illa om nån jag varit tillsammans med. Och för henne är det nog ännu värre då hon inte heller vet om hon vill ha honom tillbaka. Han vill. Hon vet inte. Och barnen vill inte. Ovanpå det så har hon resten av familjens påtryckningar. Kan inte vara lätt att ta reda på vad hon själv vill då.

Jag har haft en bra dag. Balanserad. Ikväll kommer mamma hit och vi ska göra den där känsloträningen igen. Jag måste säga att jag har tappat motivationen lite. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det funkar tillräckligt bra. Sen tycker jag att situationerna som har involverat mina föräldrar varit väldigt, väldigt få. Det är mer mina egna som ställer till det. Där vill jag, men jag ger upp för lätt. Jag behöver hitta igen den där motivationen. Kanske börja göra övningarna mitt på dagen och inte bara på kvällarna då jag är trött.

Jag fick plötsligt en sjukt stark ångest. Jag har sovit ordentligt, jag har ätit, jag har varit ute i solen. Det har känts bra. Väldigt bra. Jag har varit ute med Tysse och lekt. Promenerat. Vad mer kan jag göra? Jag blir så förvirrad när det är så tvära kast.

Ska skura upp lägenheten och sen göra middag. Min mamma kommer hit på kaffe och känsloträning.

Varför är det så jävla svårt att betala räkningar? Då menar jag inte att det är en stor sorg att kontots saldo minskar, utan att det är just svårt. Man ska hålla reda på avsändarkonto, bankgiron, plusgiron, datum, summor och ocr-nummer. Det sista är fan ingen lek. En massa siffror i rad som är superviktiga att ha rätt. När jag hade fått koll på de första siffrorna på räkningen så hann jag glömma dem innan jag fått ner dem i datorn. Det slutade med att jag fick ta siffra för siffra och dölja den föregående siffran med en penna för att kunna separera dem och sedan säga siffran högt för att minnas den. Sen var jag tvungen att trippelkolla alla giron, summor, datum och ocr-nummer. Det är väl just därför som jag ska ha hjälp av min pappa. Nu råkar han vara bortrest i jobbet så jag behövde göra det själv. Och det gick ju bra. Hoppas jag. Fast jävligt irriterad är jag! Nu är min hjärnkapacitet tömd för idag. Jag känner mej helt slut. Så jävla töntigt, mosig i huvudet av att betala räkningar. Det låter ju väldigt.. Odugligt.

Hallelujamoment! Jag har sovit hela natten och vaknade till och med två timmar innan klockan ringde. Efter att ha ätit frukost och druckit morgonkaffet så tänker jag ge mej ut på morgonbuset med Tysse. Jag mår betydligt bättre idag. Såna här dagar är det mycket, mycket lättare att hålla mej till schema och rutiner. När jag mår sämre så funkar det inte riktigt. Jag blir lite handlingsförlamad. Idag är det städ och betala räkningar på agendan. Och känsloträning som jag håller på tappa motivationen för. Det går dåligt.

Jag borde inte titta på nyheterna när det händer så hemska saker i världen. Jag blir jättepåverkad. Det finns ingen sans, ingen reson i hur galet det är att beröva andra sina liv.

Har använt min akutlåda idag. En badbomb och en halvtimme senare klev jag ur, inte ett dugg mindre ångestfylld. Det brukar hjälpa att bada. Nu kändes det mer som att värmen skulle kväva mej. Jag behöver nog bara sova.

Planen var att jag och Evve skulle åka ut till Klubbviken idag. Sola, fika, äta, ja, hela utflyktsgrejen. Vi skulle ses 10 vid hamnen. Jag gjorde det till ett sånt projekt att jag inte kunde sova inatt. När klockan ringde vid 8 hade jag skrapat ihop drygt 2 timmar sömn. Det räcker inte för att ge sej ut på en dagsutflykt. Så jag ställde in. Det blev för mycket. Igår packade jag det som jag kunde packa för att försöka få nån slags lugn att det inte är så många delar jag ska göra. Det hjälpte inte. Jag oroade mej för att jag skulle försova mej, fastän jag hade klockradion och telefonen på väckning. Jag oroade mej för att hinna äta frukost, fylla kaffetermosen, komma ihåg packningen, åka båt, köa till båten... Ja, jag oroade mej för allt. Som tur är så är Evve klok som en räv och förstod. Hon är lite av samma skrot och korn. Vi ska göra ett nytt försök någon dag då det är fint väder.

Den här oron och att jag inte sovit ens i närheten av tillräckligt gör att jag blir så sårbar. Tankarna gryllar ihop, tid bara försvinner. Det är svårt att koncentrera sej på konversationer. Jag glömmer att jag haft telefonsamtal. Det är helt enkelt inte bra att inte sova ordentligt.

Igårkväll träffade jag en barndomskompis. Vi käkade och pratade. Det var riktigt trevligt! Ingen press, bara trevligt.

Det har varit en väldigt omtumlande dag idag. Igår kunde jag inte sova. Jag tog en Stilnoct och två timmar senare hade jag fortfarande inte somnat. När jag inte sover på det så blir jag lite konstig. Inatt reagerade jag med att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd. För absolut ingenting. Jag fick för mej att det var någon i lägenheten. Jag vågade inte stiga upp och kolla. Jag vred och vände mej och försökte verkligen tala sans med mej själv men jag var verkligen riktigt, riktigt rädd. När jag vaknade imorse mådde jag riktigt illa, dels för att jag var alldeles för trött och dels för att jag var skakad efter natten. 

Efter att ha tillbringat halva dagen på mina föräldrars gräsmatta så åkte jag för att köpa en bikini. Det ska man inte göra om man har en dålig dag. Det gjorde mej bara ännu mer modfälld att kränga bikini efter bikini över huvudet. På middagen höll jag på få ett totalt bryt på en kompis. Utan att det var befogat på en endaste fläck. Hon håller på separera. Har nog hållt på med det i dryga året. Det är såklart väldigt jobbigt för henne. Jag har suttit många timmar med henne, hemma, på fik, i bilen, i telefon och pratat med henne. Till en början bara lyssnat. Nu sista månaderna har jag försökt ruska om henne. Hon ältar samma saker om och om igen. Till slut så körde jag iväg henne till en läkare för hon måste prata med nån professionell för det här börjar tära ordentligt på vår vänskap. Nu ikväll så skickade hon ett för henne typiskt sms. Jag brukar inte reagera på dom så här som jag gjorde ikväll men nånstans hände det något med mej. Det hon skrev var, för att göra en lång historia kort, "att hon inte trivs i lägenheten hon flyttat till, det är bråkigt i omgivningen, att det är fukt där, att hon saknar huset, att hon inte 'orkar mer', att hon vill flytta tillbaka". Jag hinner inte svara så kommer nästa "ska inte tynga dej med det här, jag klarar mej" fullt av massor med punkter och ett flertal ledsna smileys. Här blir jag riktigt, riktigt, arg. Varför blev jag så arg? Jag fattar inte. Jag blev sådär rosenrasande förbannad! Som tur är så brukar jag inte ösa ur mej en massa saker i stridens hette (det händer såklart, men det är sällan) och nu när det var via sms så kunde jag hantera det genom att välja att inte svara på det förrän jag lugnat ner mej. Jag vet inte heller vad jag skulle ha skrivit för den delen. Istället åkte jag ut med hunden, släppte honom på en äng och kastade boll efter boll tills jag lugnat ner mej. Och sen började jag gråta. Jag tjöt som Lille-Skutt där ute på ängen. Vad betyder det här? Varför gjorde jag så? Och varför känner jag mej fortfarande både arg och ledsen?

En vän ringde mej idag. Jag svarade först inte, men sen ringde jag upp henne och vips hade jag bjudit henne på middag imorgonkväll. Hur gick det till? Det känns nästan som ett övermäktigt åtagande. Helt knäppt för vi har varit kompisar sen vi var 6. Jag är i alla fall ängslig inför det. Mina gamla kompisar har så ordnade liv. De har jobb, några är sambo, klarar vardagen utan några för mej märkbara bekymmer. De är sociala och avslappnade. Easy-going. Kanske känner jag att jag inte lika bra.

Ringde Hanna ikväll. Jag fattar inte varför jag inte ringer henne oftare. Hon är i Göteborg nu, åker tillbaka till Bergen imorgon. Hoppas på att vi ska kunna mötas upp i Umeå nån gång i höst. De flesta från min Umeåtid har flugit sin kos. I och för sej så är Fred, som jag har mest kontakt med, fortfarande kvar. Har lovat att komma på ett av hans pass på IKSU (oh lord, have mercy!). Jag förstår inte varför det känns så oroligt (eller nervöst?) att åka dit. 

Oroar mej mycket över det här med framtiden. Hur det kommer att bli i höst. Kommer jag kunna plugga en deltidskurs och gå behandlingar på deltid? Kommer jag att kunna det för att jag har tillräcklig ork och är tillräckligt klar i huvudet? Kommer jag att kunna det för att läkare bedömer mej kunna det? Kommer jag kunna det för att FK godkänner det? Kommer jag kunna det för min ekonomis skull eller blir det en mindre ersättning än om jag är arbetslös på deltid? Det är så många frågetecken och inga kan jag räta ut just nu på egen hand. Det är svårt att inte oroa sej utan bara vänta på den dag då det är möjligt att ta ställning. 

Nånstans så har jag för mej att jag har något planerat imorgon. Men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad. Ingenting är inskrivet varken i min telefon eller på min whiteboard. På fredag har jag medicindelning på vårdcentralen, men det är då. Sen skvalpade det till i min hjärna idag, att jag har en tid på närpsyk snart. Jag har inte skrivit upp det. Jag har ingen aning om "om" eller "när".

...på tal om brödrost så tror jag att en bekant till mej kommer att gå färdighetsträningen med mej till hösten. Jag har inte frågat, men jag anar det med tänke på vad hon postar på sin facebook. Det känns...jag vet inte.

Har varvat ner lite idag. Det är bra. Sov en snutt på förmiddagen. Sen dess har jag varit ut en gång i timmen, på korta prommisar för att få ut energin. Kika film går faktiskt bra, så det är det jag har ägnat mej åt. Och att peta i en webdesign åt min svägerska. Så dagen har varit bra.

Smsade med min bror, för jag hade fått för mej att han och jag hade pratat om att åka till stugan. Tydligen hade vi inte det, och han blev nog lite fundersam. Men det är bara att jag är vimsig. Förmodligen har jag drömt det.

Ska baka och sen åka för den dagliga dosen hundskoj!

Jag har knökat dagen full. Från det att jag vaknade har jag varit orolig. Deppig. Lite uppe i varv kanske.  Jag har städat. Bakat. Handlat. Promenerat. Varit ute med hunden. Jag kanske borde försöka samla mej lite istället. Lägga mej i badet. 

Ibland får jag en känsla av att jag inte är där jag är. Att jag kanske är i en fantasi eller i en dröm. Det händer särskilt när jag ligger i sängen. Eller när jag duschar. Eller när jag sitter på toa. Eller när jag har sex. Det är som om jag inte är säker på att det som händer verkligen händer. Eller att jag verkligen är ensam. Det är som en Matrix-tanke. Helt bizzaro. Jag vet ju nånstans vad som är verkligt och vad som inte är det.

Jag som hade en sån bra dag. Ända fram till middagen. Var bjuden på thaimat av min brorsas tjej hemma hos mina föräldrar. Väldigt, väldigt god mat men mitt i en tugga blev jag alldeles varm, fylld av ångest och kräkfärdig. När jag kom hem satte jag mej med känslopärmen men jag hittade aldrig nån början. När jag inte gör det så tappar jag modet lite. Jag blir först frustrerad, och sen blir jag ledsen för att jag inte klarar det. Där har jag det kanske! I alla fall situationen som kommer utifrån när jag sitter med pärmen. Jag tänker att jag inte klarar det och det gör mej arg och det är därifrån min frustration kommer. Sen blir jag ledsen för att jag tänker att jag är dålig för att jag inte finner situationen. Istället kanske jag skulle nöja mej med att tänka att okej, just den här situationen lyckas jag inte förstå just nu men jag har åtminstone upptäckt den och kanske kan jag hitta orsaken senare. Då hade jag kanske mått bättre. Den där ilskan och ledsamheten kanske hade minskat. Jag vill tro det i alla fall.

Det som gör det ännu svårare när jag får såna där kroppsliga reaktioner som till exempel illamående är att jag fylls av att sånt förakt för kroppen. Jag vill skada den. Ibland så är det för att det dämpar ångesten. Men ibland så är det som ett straff. Fråga mej inte om för vad, för det vet jag inte än. För att jag tycker att jag är korkad som inte förstår mej på allt som händer i mej. Kanske för att jag tycker att jag är korkad som inte greppar de tankar jag har som ställer till det. Kanske är det det jag ska straffas för. Det låter ju helt jävla galet!

Utan att det har blivit sena nätter har jag sovit och sovit och sovit. Till lunch har jag sovit. Nyckeln till mitt mående är helt klart sömnen. Jag mår riktigt bra idag. Bakat och kört slut på stackars Tysse. 

Fast jag har faktiskt eldat upp mej en aning ändå. Jag blir så himla arg när jag väl blir arg. Transportstyrelsen har fortfarande inte fått in mitt läkarintyg vilket innebär att jag tappar körkortet om 10 dagar om det inte kommer in. Efter att ha andats några gånger för att inte vara otrevlig, så ringde jag till psykiatrimottagningen. Det är skrivet men inte inskickat. Så imorgon går det iväg därifrån till Transportstyrelsen. Och en kopia till mej. Vissa gånger är det tur att man är kontrollfreak och dubbelkollar.

Nåväl. Jag blev medbjuden på en fotbollsmatch idag, men jag hoppar över det ikväll. Jag ska ha några lata, lugna dagar. Jag måste nog varva ner lite. Inga självskadebeteenden. När det är lite smårisigt väder, mulet och en skur då och då, så har jag lättare att varva ner och bara vara.

Jag måste vara ett hormonellt monster. Konstigt för det är inte en tid då hormonerna brukar flöda, men det är enda förklaringen jag kan hitta till varför jag är såhär. Det är helt vansinnigt vad jag lipar. Helt plötsligt slås kranen på. Att titta på tv är livsfarligt, det är alltid något som trycker på knappen. Läsa samma sak. Lyssna på musik... Ja, överallt finns det saker att gråta över tydligen. 

Jag fick ordentligt med sömn inatt så nu är jag tillbaka i gängorna en aning. Trots att jag hade en väldigt jobbig dröm inatt. Jag var en outcast. Jag var fast i ett hus där jag inte var önskad, men varje försök jag gjorde för att ta mej ut slutade med att jag blev uppehållen. Det var hela tiden något som man bad mej göra, och jag gjorde det för att bli av med det sociala stigmat. Ingenting hjälpte. Jag var en utstött, mindre värd. Jag var inte tillräckligt fin. Det värsta var att det var personer som jag verkligen älskat som gick ihop och jag platsade inte där. Jag kände mej ganska utnyttjad och otillräcklig när jag vaknade.

Jag vaknade upp som ett vrak imorse efter att ha sovit drygt två timmar. Jag hade varit på middag med några kompisar och var hemma vid halv tolv, men jag kunde inte för mitt liv sova. När jag slog upp ögonen vid åtta för att äta frukost, rasta hunden och besöka vårdcentralen så lovade jag mej själv att jag inte ska sätta mej i situationer som gör att jag hamnar på avdelningen igen. Där hamnar jag om jag håller på såhär. Jag ska inte tillbaka dit. Idag har jag ätit, sovit och ikväll blir det en tidig kväll. Jag ska inte tillbaka dit. Aldrig nånsin. Så nu tar jag mej i kragen! Klart att jag blir vrakig som jag håller på. Klart att jag inte mår så bra när jag håller på såhär. Det är bara att välja, ska jag ramla tillbaka eller ska jag börja falla framåt istället? 

Efter det löftet fick jag en maskin tvättad, ett viktigt mail till Transportstyrelsen skickat och köket städat. Se, jag kan om jag bara bestämmer mej och strukturerar upp det. Och det tog inte lång tid.

Och på tal om brödrost, så kom jag in på de kurser jag sökt till hösten på universitetet. Jag är antagen till 6 av 7 sökta. Så får jag godkänt från FK så kommer jag nog läsa något. Kanske. Om det funkar i övrigt också. Det skulle ge mej lite känsla av att göra något nyttigt...

Jag har haft en riktigt fin kväll. Lyxmat, jordgubbar och glass, fotboll och det bästa sällskap jag kan få. Nu är jag riktigt trött och ska krypa ner under täcket. Sammanfattningsvis så har jag haft en bra dag. Har bland annat suttit med mamma och övat med känslomaterialet. Det var inte direkt dagens höjdpunkt, men det är gjort i alla fall. Jag pallar inte att gå igenom den biten av dagen just ikväll för jag är alldeles för trött. Ses på andra sidan av tolvslaget!

Både jag och Tyson tog sovmorgon idag. Vi hann promenera och äta innan vi fick oväntat besök. Jag tycker inte om oväntat besök. Men det är ju inte så att man kan be dem vända i dörren. Särskilt inte när barn är med. Min svägerska, mina brorsdöttrar och min mamma kom förbi. Jag gillar inte att att man bara dyker upp. Allra helst vill jag ha möjligheten att säga nej, men annars så blir jag inte lika störd om jag bara får veta det innan. Med en kvarts varsel så hinner jag förbereda mej. Jag dör ju inte av det, men jag blir lite obekväm. 

Därefter handlade jag inför imorgon då jag får besök. Ska göra laxwraps, det var längesen. Åkte vidare till mina föräldrar för att fira min mamma som fyller år. Det var så väldigt rörigt där att jag till slut inte greppade vad folk sa. Åkte på den dagliga kvällskulstunden med Tyson och nu sitter jag i soffan, ganska så slutkörd fastän jag egentligen inte gjort något. Jag vet inte om det är alla självskadetankar som suger energin. Det är inte längre "om" jag skadar mej, det är "när" jag skadar mej. Då menar jag inte att jag tänker att jag ska ta livet av mej. Eller, visst har jag såna tankar också. Men snarare självskadetankar än självmordstankar. Jag kan inte säga att jag alltid har kraftig ångest, för det har jag inte. Jag har konstant lite ångest, men inte så stark att jag skulle skada mej utifrån det. Eller, jo, kanske. Men främst så handlar det om något annat. Något annat som jag inte har förstått ännu. Jag har provat använda känslopärmen flera gånger men jag hittar inte tankarna och kommer inte vidare. Pärmen från färdighetsträningen använder jag också. De ligger båda på min säng i skrivandets stund. Men jag sitter fast. Det är väl bara att fortsätta bläddra. Fortsätta rita. Fortsätta skriva. Fortsätta stå emot att göra mej illa. Jag ställde mej framför spegeln efter att jag duschat härom dan. Fy fan hur jag ser ut. Jag ser ut som ett dagiskonstverk. Fullt med röda, rosa, vita streck. Dessutom behöver jag gå ner säkert 10 kilo. Jag är verkligen inget fan av min kropp.

Bjöd in till middag på onsdag. Lite konstigt att göra det redan idag, två dar innan. Jag brukar ha svårt att ta initiativ och planera något, och särskilt i förväg. Vi har lärt känna varann rätt väl, hon och jag. Det är naturligt när vi gör något tillsammans. Vi funkar på liknande sätt. Det ska bli jätteroligt! Fotboll, käk och en massa toksnack. Längtar!

...och på torsdag är det min tur att bli bjuden på middag! Hos en gammal gymnasiekompis och "en hemlig gäst" som han uttrycker det. Lite lurigt det där! Undrar vem det är.

Jag har varit okarakteristiskt social sista tiden. Fastän jag mått riktigt jävla pyton ibland. Har jag inte varit hos nån av damerna så har jag hängt med nån kompis eller hälsat på familjen. Det är ovant, och det tar nog ganska mycket energi. Energi som jag kanske måste fördela på ett bättre sätt. Det blir lite forcerat. Jag rusar genom dagarna. Därför tog jag lite time out idag. Jag avbokade dagens planerade besök hos min bror som har flyttat. Och så vilade jag. Det var mer eller mindre efter pistolhot från min kropp för jag somnade först på morgonkvisten. Så jag har vilat - utan att sova - och gått efter rutinerna. Promenad med vovman, äta, vila, duscha och lättare hushållsysslor. Och nu sitter jag här och är trött. Till freds med dagen där jag klarat de mål jag satt upp; att följa rutinerna och tillgodose behovet av vila. Nu ska jag krypa ner och sova tills klockan ringer vid 7 imorgon.

Hemkommen kring 5 imorse efter ett nattligt äventyr. Märkligt nog är jag helt ångestfri. Skönt! Har tagit tag i måsten. Lite käk. Kaffe. Rastning av mannen som är helt slut idag. Tar jag mej bara till tvättstugan för att boka en tvättid så har jag uppfyllt dagens planer. Trots att det är varmt och fint väder tänker jag tillbringa dagen framför tv'n. Jag behöver vila. Bortsett från att jag är galet trött så är jag helt tillfreds idag. 

Inatt stötte jag på en ung kille som nästan skrämde slag på mej. Han kom springandes, helt svettig och var alldeles uppjagad. Jag förstod inte vad han sa ens en gång så jag började backa ganska häftigt och var inte många sekunder ifrån att dra. Men så fick han ur sej att hans cykel blivit stulen och att han hade sett två personer komma cyklandes på den och att han efter det jagat efter dom. Efter många om och men undrade han om jag sett dem och vilket håll de i så fall hade cyklat. Det hade jag inte. Det var en ung kille och han såg så förtvivlad ut att rädslan försvann. Den här situationen hade jag inte klarat av att hantera på det här sättet för ett år sedan. Det är lite coolt. Han var ingen yxmördare.

Sen kom nästa - för mej - dramatiska händelse. När jag träffade cykelkillen så var jag i full färd med att hitta vart i hela friden jag skulle. Jag har väldigt dåligt lokalsinne och är nästan jämt vilse. Det stressar mej ganska mycket, men nu så var jag inte så uppjagad över det. På grund av min vilsenhet så blev jag tvungen att parkera och försöka rodda i vart fasen jag var och var jag skulle. I brist på parkeringar så lånade jag en förhyrd plats för att kunna studera den där jäkla kartan. Så klart så kom ägaren till den platsen just då och blev måttligt förbannad över att jag stod där. Jag flyttade bilen, bad om ursäkt och förklarade varför jag lånat platsen. Herregud, vad arg han var! Jag kan inte för mitt liv förstå varför för så fort jag såg att han kom så hoppade jag in i bilen och flyttade den. Nåja, i vilket fall som helst så var det en situation som hade kunnat ge mej ångest i flera dar. Men inte den här gången. Jag tycker att han överreagerade. Jag kan inte tycka att det besvär det gav honom att vänta 1 minut medan jag flyttade mej stod i relation till hans reaktion. Så, jag kunde tuffa iväg, hitta dit jag skulle och sedan släppa karlns ilska. I vanliga fall så hade jag hamnat i nån skam/skuld-cirkel och jag hade haft ordentlig ångest och troligen haft självskadetankar. Nånstans här lyckades jag bryta ett tankemönster så att jag slapp ångest. Helt otroligt! Det känns som om det var världens största framsteg! Nu efteråt kan jag till och med känna mej lite nöjd med hur jag hanterade det. Det känns...bra.

Jag måste sluta gå från famn till famn. Tror jag. Jag har gråtit hela förmiddagen. Det känns som om det enda jag duger till är att gå till sängs med. Jag vet inte ens varför jag gråter. Det är jag själv som sätter mej i de här situationerna. 

Tyson blir väldigt orolig när jag gråter såhär. När jag hulkar och hulkar. Han kryper in i min fosterställning och sedan ligger han bara där. Tvättar tårarna ibland. Men annars ligger han bara där. Nära. Tittar på mej med en sån där orolig blick ibland. Jag vet att han bara är en hund, men ibland är det som om han vet bättre vad jag behöver än vad jag själv gör.

Skrev ett ganska långt inlägg igår som handlade bland annat om relationer och det stressade mej så mycket att jag var tvungen att ta bort det. Jag hade fullfjädrad ångest. 

Sista dagarna har varit fulla av självskadetankar. Jag vet inte om det står i relation till att jag ramlat i famnar. Återgått till gamla mönster. Eller har jag det? Jag vet inte. Har jag ångest för att jag använder min kropp på ett sätt som gör att jag tappar självrespekt eller har jag ångest för att jag inte bara kan ta dagen som den kommer utan måste analysera sönder den? Eller är det inget av det? Eller bryr jag mej inte längre?