Jag som hade en sån bra dag. Ända fram till middagen. Var bjuden på thaimat av min brorsas tjej hemma hos mina föräldrar. Väldigt, väldigt god mat men mitt i en tugga blev jag alldeles varm, fylld av ångest och kräkfärdig. När jag kom hem satte jag mej med känslopärmen men jag hittade aldrig nån början. När jag inte gör det så tappar jag modet lite. Jag blir först frustrerad, och sen blir jag ledsen för att jag inte klarar det. Där har jag det kanske! I alla fall situationen som kommer utifrån när jag sitter med pärmen. Jag tänker att jag inte klarar det och det gör mej arg och det är därifrån min frustration kommer. Sen blir jag ledsen för att jag tänker att jag är dålig för att jag inte finner situationen. Istället kanske jag skulle nöja mej med att tänka att okej, just den här situationen lyckas jag inte förstå just nu men jag har åtminstone upptäckt den och kanske kan jag hitta orsaken senare. Då hade jag kanske mått bättre. Den där ilskan och ledsamheten kanske hade minskat. Jag vill tro det i alla fall.

Det som gör det ännu svårare när jag får såna där kroppsliga reaktioner som till exempel illamående är att jag fylls av att sånt förakt för kroppen. Jag vill skada den. Ibland så är det för att det dämpar ångesten. Men ibland så är det som ett straff. Fråga mej inte om för vad, för det vet jag inte än. För att jag tycker att jag är korkad som inte förstår mej på allt som händer i mej. Kanske för att jag tycker att jag är korkad som inte greppar de tankar jag har som ställer till det. Kanske är det det jag ska straffas för. Det låter ju helt jävla galet!