...är idag en matte som aldrig mer kommer att yttra orden "min hund stjäl aldrig något från bordet". 

Har varit i stan och ätit lunch med en kompis från färdighetsträningen. Det var trevligt. Hon var också på The Big 4 i Göteborg i början av juli. Efteråt mötte jag upp min syster. Det var tänkt att jag skulle lifta med henne hem, men det blev en sväng på stan och ett stopp på ICA. Hon är ganska... Ur balans. Hon slängde ut sin karl för några dagar sen. Eller egentligen så var det väl han som stormade ut. Nu vet hon varken ut eller in, vad hon känner eller vad hon vill. Framför allt så slits hon mellan att ta reda på vad hon vill och vad andra tycker. Barnen vill inte ha hem honom igen. Det gör såklart ont att dom säger så. Sen har ju resten av familjen en massa åsikter också. Särskilt min mamma. Så hon försöker balansera mellan, och det går ju inte. Det är jobbigt för henne att andra föraktar honom. För det är faktiskt så. Det är en del spydigheter och man säger en sak men sänder ut signaler som är det motsatta. Tror jag i alla fall. Hon mår rätt dåligt över det. Vilket jag kan förstå. Jag tycker inte heller om när man pratar illa om nån jag varit tillsammans med. Och för henne är det nog ännu värre då hon inte heller vet om hon vill ha honom tillbaka. Han vill. Hon vet inte. Och barnen vill inte. Ovanpå det så har hon resten av familjens påtryckningar. Kan inte vara lätt att ta reda på vad hon själv vill då.

Jag har haft en bra dag. Balanserad. Ikväll kommer mamma hit och vi ska göra den där känsloträningen igen. Jag måste säga att jag har tappat motivationen lite. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det funkar tillräckligt bra. Sen tycker jag att situationerna som har involverat mina föräldrar varit väldigt, väldigt få. Det är mer mina egna som ställer till det. Där vill jag, men jag ger upp för lätt. Jag behöver hitta igen den där motivationen. Kanske börja göra övningarna mitt på dagen och inte bara på kvällarna då jag är trött.