Jag måste vara ett hormonellt monster. Konstigt för det är inte en tid då hormonerna brukar flöda, men det är enda förklaringen jag kan hitta till varför jag är såhär. Det är helt vansinnigt vad jag lipar. Helt plötsligt slås kranen på. Att titta på tv är livsfarligt, det är alltid något som trycker på knappen. Läsa samma sak. Lyssna på musik... Ja, överallt finns det saker att gråta över tydligen. 

Jag fick ordentligt med sömn inatt så nu är jag tillbaka i gängorna en aning. Trots att jag hade en väldigt jobbig dröm inatt. Jag var en outcast. Jag var fast i ett hus där jag inte var önskad, men varje försök jag gjorde för att ta mej ut slutade med att jag blev uppehållen. Det var hela tiden något som man bad mej göra, och jag gjorde det för att bli av med det sociala stigmat. Ingenting hjälpte. Jag var en utstött, mindre värd. Jag var inte tillräckligt fin. Det värsta var att det var personer som jag verkligen älskat som gick ihop och jag platsade inte där. Jag kände mej ganska utnyttjad och otillräcklig när jag vaknade.