Ringde Hanna ikväll. Jag fattar inte varför jag inte ringer henne oftare. Hon är i Göteborg nu, åker tillbaka till Bergen imorgon. Hoppas på att vi ska kunna mötas upp i Umeå nån gång i höst. De flesta från min Umeåtid har flugit sin kos. I och för sej så är Fred, som jag har mest kontakt med, fortfarande kvar. Har lovat att komma på ett av hans pass på IKSU (oh lord, have mercy!). Jag förstår inte varför det känns så oroligt (eller nervöst?) att åka dit. 

Oroar mej mycket över det här med framtiden. Hur det kommer att bli i höst. Kommer jag kunna plugga en deltidskurs och gå behandlingar på deltid? Kommer jag att kunna det för att jag har tillräcklig ork och är tillräckligt klar i huvudet? Kommer jag att kunna det för att läkare bedömer mej kunna det? Kommer jag kunna det för att FK godkänner det? Kommer jag kunna det för min ekonomis skull eller blir det en mindre ersättning än om jag är arbetslös på deltid? Det är så många frågetecken och inga kan jag räta ut just nu på egen hand. Det är svårt att inte oroa sej utan bara vänta på den dag då det är möjligt att ta ställning. 

Nånstans så har jag för mej att jag har något planerat imorgon. Men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad. Ingenting är inskrivet varken i min telefon eller på min whiteboard. På fredag har jag medicindelning på vårdcentralen, men det är då. Sen skvalpade det till i min hjärna idag, att jag har en tid på närpsyk snart. Jag har inte skrivit upp det. Jag har ingen aning om "om" eller "när".

...på tal om brödrost så tror jag att en bekant till mej kommer att gå färdighetsträningen med mej till hösten. Jag har inte frågat, men jag anar det med tänke på vad hon postar på sin facebook. Det känns...jag vet inte.