Det har varit en väldigt omtumlande dag idag. Igår kunde jag inte sova. Jag tog en Stilnoct och två timmar senare hade jag fortfarande inte somnat. När jag inte sover på det så blir jag lite konstig. Inatt reagerade jag med att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd. För absolut ingenting. Jag fick för mej att det var någon i lägenheten. Jag vågade inte stiga upp och kolla. Jag vred och vände mej och försökte verkligen tala sans med mej själv men jag var verkligen riktigt, riktigt rädd. När jag vaknade imorse mådde jag riktigt illa, dels för att jag var alldeles för trött och dels för att jag var skakad efter natten. 

Efter att ha tillbringat halva dagen på mina föräldrars gräsmatta så åkte jag för att köpa en bikini. Det ska man inte göra om man har en dålig dag. Det gjorde mej bara ännu mer modfälld att kränga bikini efter bikini över huvudet. På middagen höll jag på få ett totalt bryt på en kompis. Utan att det var befogat på en endaste fläck. Hon håller på separera. Har nog hållt på med det i dryga året. Det är såklart väldigt jobbigt för henne. Jag har suttit många timmar med henne, hemma, på fik, i bilen, i telefon och pratat med henne. Till en början bara lyssnat. Nu sista månaderna har jag försökt ruska om henne. Hon ältar samma saker om och om igen. Till slut så körde jag iväg henne till en läkare för hon måste prata med nån professionell för det här börjar tära ordentligt på vår vänskap. Nu ikväll så skickade hon ett för henne typiskt sms. Jag brukar inte reagera på dom så här som jag gjorde ikväll men nånstans hände det något med mej. Det hon skrev var, för att göra en lång historia kort, "att hon inte trivs i lägenheten hon flyttat till, det är bråkigt i omgivningen, att det är fukt där, att hon saknar huset, att hon inte 'orkar mer', att hon vill flytta tillbaka". Jag hinner inte svara så kommer nästa "ska inte tynga dej med det här, jag klarar mej" fullt av massor med punkter och ett flertal ledsna smileys. Här blir jag riktigt, riktigt, arg. Varför blev jag så arg? Jag fattar inte. Jag blev sådär rosenrasande förbannad! Som tur är så brukar jag inte ösa ur mej en massa saker i stridens hette (det händer såklart, men det är sällan) och nu när det var via sms så kunde jag hantera det genom att välja att inte svara på det förrän jag lugnat ner mej. Jag vet inte heller vad jag skulle ha skrivit för den delen. Istället åkte jag ut med hunden, släppte honom på en äng och kastade boll efter boll tills jag lugnat ner mej. Och sen började jag gråta. Jag tjöt som Lille-Skutt där ute på ängen. Vad betyder det här? Varför gjorde jag så? Och varför känner jag mej fortfarande både arg och ledsen?

En vän ringde mej idag. Jag svarade först inte, men sen ringde jag upp henne och vips hade jag bjudit henne på middag imorgonkväll. Hur gick det till? Det känns nästan som ett övermäktigt åtagande. Helt knäppt för vi har varit kompisar sen vi var 6. Jag är i alla fall ängslig inför det. Mina gamla kompisar har så ordnade liv. De har jobb, några är sambo, klarar vardagen utan några för mej märkbara bekymmer. De är sociala och avslappnade. Easy-going. Kanske känner jag att jag inte lika bra.