Planen var att jag och Evve skulle åka ut till Klubbviken idag. Sola, fika, äta, ja, hela utflyktsgrejen. Vi skulle ses 10 vid hamnen. Jag gjorde det till ett sånt projekt att jag inte kunde sova inatt. När klockan ringde vid 8 hade jag skrapat ihop drygt 2 timmar sömn. Det räcker inte för att ge sej ut på en dagsutflykt. Så jag ställde in. Det blev för mycket. Igår packade jag det som jag kunde packa för att försöka få nån slags lugn att det inte är så många delar jag ska göra. Det hjälpte inte. Jag oroade mej för att jag skulle försova mej, fastän jag hade klockradion och telefonen på väckning. Jag oroade mej för att hinna äta frukost, fylla kaffetermosen, komma ihåg packningen, åka båt, köa till båten... Ja, jag oroade mej för allt. Som tur är så är Evve klok som en räv och förstod. Hon är lite av samma skrot och korn. Vi ska göra ett nytt försök någon dag då det är fint väder.

Den här oron och att jag inte sovit ens i närheten av tillräckligt gör att jag blir så sårbar. Tankarna gryllar ihop, tid bara försvinner. Det är svårt att koncentrera sej på konversationer. Jag glömmer att jag haft telefonsamtal. Det är helt enkelt inte bra att inte sova ordentligt.

Igårkväll träffade jag en barndomskompis. Vi käkade och pratade. Det var riktigt trevligt! Ingen press, bara trevligt.