---

Är det därför jag är så jävla fuckad i huvudet? I kroppen? För att jag känner? Är det här normalt? Stackars människosläktet om det är normalt att känna så här. Hur står folk ut? Varför väljer man inte att göra slut på det om det är så här det är att vara normal? I så fall vet inte jag om jag vill lära mej det här. Om jag vill komma i kontakt med det. För inte ens lyckokänslorna står jag ut med. Det är alldeles för starkt. Och jag hatar vad det gör med min kropp. Det gör ont. Det gör fysiskt ont. Och jag har ingen som helst kontroll över den här smärtan. Det gör mej galen! Jag tappar förståndet! Jag tänker inte klart fast jag upplever det som om jag tänker klart. Att det inte finns någon utväg, för svårigheterna är inte värda målet. Svårigheterna det krävs för att leva är inte värt livet i sej. 

Sen tänker jag på det jag lärt mej under den här tiden. Att det finns saker inom mej som jag inte visste fanns. Att jag har kunnat utvecklas och få färdigheter som jag var ljusår ifrån för bara ett år sedan. Det var mycket jag trodde att jag inte kunde, som jag nu har fått kvitto på att jag kan. Kruxet i kråksången är att jag inte visste vad det skulle innebära att kunna känna, och hur sårbar dessa känslor har gjort mej. Hade jag gjort om det? Jag vet inte. Jag säger att jag inte ångrar något, att jag ser mina framsteg, men när jag mår så här så tycker jag faktiskt inte att det är värt det. Jag klarar inte av att vara objektiv och stiga ur situationen och se på den på ett nyktert sätt. När jag mår så här så finns det bara en väg. Den vägen känns inte så jävla dålig att gå. Tvärtom.