Damn. Vilken dag. Allting har bara snurrat och snurrat och snurrat och varit underbart. Jag har tyckt att psykiatrin överdrivit när de sagt att jag är för uppvarvad. Det har varit så skönt att bara få njuta av att jag upplevt allting så vackert. Det ringdes och svamlades, att jag behöver lugna ner mej. Inte ville jag ta medicinen heller. Varför ta en medicin som tar bort det underbara? En medicin som lägger ett filter över allt det vackra. Varför? Helt idiotiska tyckte jag att de var.

Plötsligt small det till. Ångesten blev nästan outhärdlig. Jag stod lutad över skrivbordet på jobbet och var helt säker på att jag skulle dö. Samtidigt ryckte det bara i kroppen, jag ville röra på mej! Aktivera mej. Då förstod jag vad psyk hade menat. Det här var inte som det skulle. 

Styrde hemmåt. Körde alldeles för fort, upptäckte jag. Åkte hem till min lägenhet, för att vänta in köparen till hundbädden som jag lagt ut på blocket.  Ringde till min mamma. Sa att om jag inte kommit inom en timme måste dom leta efter mej. Jag litade inte på mej själv alls. Skulle jag åka in? Ena sekunden ville jag det. Andra så var jag dödsförskräckt över att åka dit. Jag känner mej inte som en människa där. Inlåst. Man får knappt ha telefon. Ska man se tv får man göra det i allrummet. Med andra patienter. Eller kanske jag borde säga fångar? Soffan är hård. Och liten. Medicinen får man typ halv nio, nio. Inte så jävla lätt att se en serie man följer som börjar klockan nio då man däckar kvart över. Att bli inlagd suger. Men...jag är faktiskt lite rädd. Jag är impulsiv. Jag är lite paranoid. Jag är full i energi, men har ingen ork. Allt blir bara svart. Nu är det svart. Och jag är trött. Psyk hade rätt trots allt. Jag var inte frisk. Jag är inte frisk nu heller. Jag vill bara skita i allt. Men hemma ska jag nog stanna. Trots allt. Jag försöker stå ut.