Det börjar vara några som jag känner som läser min blogg nu och nu vet jag inte riktigt om jag vågar skriva allt jag vill skriva för att jag kan oroa någon. Ordentligt. Men jag har bestämt mej för att det här ska vara min fristad. Och jag känner att mitt behov av att skriva är...enormt. Allt skriver jag inte här så klart. 

De här svängningarna är fruktansvärda. Fruktansvärda. Jag går från att ligga ganska stabilt, till att näst intill få en panikattack. Ibland är ångesten så svår att jag faktiskt överväger att somna in för alltid. På allvar. Det är lite otäckt för de stunderna känns så klara. De tankarna är så klara. Det är lätt gjort. Fort gjort. Och samtidigt...nä. Jag har varit här förr. Och kommer ur det. Och sedan kommer jag att hamna här igen. Och så kommer jag ur det. Men...så faller jag igen. Problemet är att jag väntar på att det ska ta slut, att det ska gå över. Saken är den att det gör inte det. Det är livslångt. Fallen och höjderna - de är livslånga.