Upptrissad. Uppvarvad. "Nu är det viktigt att du försöker varva ner". What? Hur då? Världen snurrar, världen är så klar! Som att uppleva allting så mycket färgstarkare än vanligt. Det är underbart! Det puttrar i mej! Jag vill så mycket, samtidigt! Det är så härligt! Jag har inga problem nu. Tvärtom! Jag mår BRA! 

Måste göra något av energin! Att sitta två timmar på färdighetsträningen idag har gett mej myror i kroppen! Jag vill ut, ut, UT! Egentligen vill jag träna ett riktigt rejält pass, men då måste jag sätta mej i bilen och Logiken som bor i mitt huvud säger mej att det är en dålig idé. Men något måste jag göra. Ut! Ut och promenera! Ut och springa! Jag mår så bra, vill bara springa med musiken i öronen! 

Mani är underbart! Mer mediciner är det inte. Och dessutom mediciner som ska ta bort det där underbara! Det är ju egentligen vansinne, jag älskar det här. Älskar, älskar! Men..det är väl bäst att lyssna på dom som ska kunna såna här saker. Så, jag tar mina piller som jag är tillsagd. Men jag tänker inte säga att jag inte komma att sörja den här känslan. Känslan av att vara full av liv! Att dra in luften i lungorna och vilja dra in mer och mer men att kroppen inte rymmer mer, det är en underbar känsla. Jag kan nå hur långt som helst. Jag kan åstadkomma precis vad som helst. Allt, jag menar ALLT, är roligt! Allt ler jag åt! Musiken sjunger jag med, kroppen kan inte låta bli att följa med. Det blåser idag. Känslan mot huden, mot ansiktet, armarna, händerna, fingrarna är...mmm! Jag vill bara klä av mej naken och ställa mej mitt på gatan för att få uppleva den känslan. Underbara, underbara dag. Och det här ska jag ta bort genom att stoppa i mej piller? Det om något måste väl ändå vara galenskap? Jag vet inte om jag vill ta de där pillrena faktiskt. Nej, det vill jag inte. Jag vill inte att det här tar slut. Någonsin. Kanske är det inte ens mani, det kanske är vanliga lyckokänslor! Och så dödar jag det med piller.