Jag hoppas att den här dagen kommer att vara mer balanserad än gårdagen. Det verkar vara hyfsat väder i alla fall. Jag ska ta emot besök i min lägenhet, som fortfarande är i kaos. Det får gå ändå. Jag ska vara social och ställa upp på en intervju för en uppsats. Sen hoppas jag på att ta mej iväg till gymmet ikväll. Har ju en massa ny musik som jag fått av nån som kan sina saker när det gäller träningsmusik! Ska bli spännande - kanske tar mej that extra mile till och med!

Grabben hade varit i slagsmål igår. Systersonen. Med sina två bästa vänner dessutom. Han var helt förtvivlad efteråt. Alla blev helt darriga efteråt, efter att han hade ringt och berättat och varit helt förstörd. Med "alla" menar jag min syster och min pappa. Mamma var lite nervös också, men hon har ett helt annat lugn och kan härbärgera bättre. Själv har jag bara väntat på att det ska brisera för honom någon gång, för han har så mycket ilska inom sej och han har noll impulskontroll. Med andra ord, det kan bli farligt en dag. Jag är rädd att han ska göra sej själv eller någon annan illa en dag. Måste säga att jag tycker att det var jätte bra att det hände när och var det här hände. Han är och spelar basket på annan ort, vilket innebär att min syster inte kan komma till "undsättning" på samma sätt. Det är bra på det sättet att hon inte kan hantera den här typen av situationer på ett sätt som hjälper honom. Enligt min åsikt. Sedan var det bra för att det var med bästa polarna - det är en bra förutsättning för att det ska kunna redas ut och han får en chans att träna på att hantera en konflikt då personerna är några han känner väl. Det blir mer tryggt. Dessutom fanns basketcoachen som gjorde ett jätte bra jobb. Han stöttade killarna att lösa konflikten. Att det blev en neutral vuxen som alla har förtroende för måste ha varit super i den här situationen. Det som började med ett slagsmål och ett samtal med tårar och önskan att bli hämtad slutade med att konflikten löstes och killarna satt och spelade kort tillsammans. Det var bra att det här hände. Synd bara att de vuxna runt omkring honom inte klarar att härbärgera sin oro så att de kan stötta honom i att klara situationer på egen hand. Där är nog det största problemet i hela den här soppan. Vi vuxna är problemet. Jag hade ångest efter det här i alla fall. Inte över händelsen, det är inget att hetsa upp sej över. Men det som gav mej ångest var de andras ångest. Jag käkade och drog.

Jag blir väldigt nervös när min pappa, min mamma eller min syster darrar så där. Börjar ju vara van med syrrans utbrott. Men hennes utbrott skapar nån form av dominoeffekt. Barnen blir oroliga och pappa blir väldigt orolig. När min pappa blir orolig så är allt åt fanders. Han ser det bara i svart, allting. Igår när slagsmålet inträffade så gjorde han ett problem av att grabben hade monterat ner bakskärmen på mopeden. Det var lika illa som slagsmålet. För var skulle hans regskylt nu hänga? Det blir helt absurt. 

Jag har en väldigt tajt familj. Lite för tajt ibland. Lite gränslöst, tror jag. Gränslöst på det sättet att man inte tillåts göra egna misstag utan att de övriga är där och kompenserar det. Tillfälliga kryckor. En dag kommer det här att raseras. Fick rådet att se tv-serien Brothers and sisters, den påminner visst om min familj. Blä, en dramaserie. Men jag tror att jag ska ge det ett försök trots allt.