Den här kvällen ska bli skönt lugn. Dagen började lite struligt. För det första så har jag sovit dåligt. Klockslaget 5 verkar vara magiskt. Det är vid den tiden som jag vaknar. Denna gång berodde det på en mardröm. Halv 10 hade jag medicindelning på vårdcentralen hos distriktsköterskan och eftersom att doser har förändrats och det har tillkommit en medicin så var jag tvungen att besöka apoteket innan. Väl på apoteket så var det något slags datakrångel så jag var där i drygt en halvtimme. Sen skulle jag vidare till distriktsköterskan och när hon delar medicin så visar det sej att det stod fel dos av Seroquelen på medicinlistan. Det slutade med att jag fick åka tomhänt in till stan för att sedan återvända vid slutet på dagen eftersom det tog tid att lösa det med läkaren. Det innebar att jag blev sen till min tid på närpsykiatrin. Jag avskyr att vara sen. Men det var inte så mycket att göra åt det, och det blev ju ingen katastrof för det heller. Den här typen av strul brukar vara ganska så stressande, men det gick bättre än vad det brukar. Bra!

Jag åt lunch med min mamma och min kusin, och sedan blev jag följeslagare på stan. Igen. Jag gick inte lottlös efter stadsvändan. Jag köpte en finare svart topp och en större svartglittrig tröja. Nyårstassen är således klar. Efter att ha hämtat medicin och varit förbi hem för att hämta lite saker så landade jag i soffan. Nu tänker jag inte röra mej härifrån bortsett från när Tysse behöver ut. 

Jag måste säga att jag längtar hem en hel del. Till mitt eget. Men jag har kommit överens med mina föräldrar att jag ska bo här till efter nyår. Det gör jag mest för att lugna dem, men det är faktiskt ganska tryggt för min del också. Imorgon ska jag nog promenera hem och göra ett städryck. Det blir morgondagens äventyr. Det och möjligtvis ett besök på Djurmagazinet.

Från och med idag ska jag inte läsa tidningar i ett försök att begränsa negativ information som kan påverka mitt mående. Detsamma gäller film, nyheter och musik. Musik blir det svåraste. Inte för att avstå utan snarare för att kategorisera vilken musik som kan vara tungsint. Det är svårt. Men nu ska jag inte göra värsta grejen av det, då blir det nog jäkligt tjorvigt.

Man kan inte tro att jag kommer från lilla landet lagom. Det är sällan jag lyckas med konststycket att göra något lagomt. Som idag då jag varit på stan med min syster och deltagit i den hysteriska mellandagsrean. Vi var i stan från klockan 10 till ungefär 15:30. Behöver jag säga att jag är ganska trött? Det är klart att det har varit trevligt men det har tagit energi också. Om min syrra inte är inne i en av sina köpmanier så vet inte jag vad köpmani innebär. Och jag tyckte att jag handlade mycket...

Jag hade planerat att vila resten av dagen men så kom min kusin och Sofia och hälsade på. Det är rätt sällan jag träffar min kusin så jag ville umgås lite med dom båda. Någon vila blev det inte tal om. Så, jag är inte idealet i det lilla landet lagom. Det här är något jag behöver jobba mer med. Till exempel göra mer strikta och detaljerade scheman, för det som är nu funkar ju uppenbarligen inte.

Upp med tuppen klockan 5 imorse. Jag kunde inte somna om. Som tur är så har jag ändå hunnit få ungefär 6,5 timmars sömn. Istället språkar jag lite med pappa och äter frukost. Men jag hade helst sovit ett par timmar till.

När jag vaknade låg jag och funderade lite för mej själv. Jag var lite mörkrädd och kände mej inte trygg. Fast jag vet ju ändå någonstans att det bara är hjärnspöken. Jag kom ihåg en gång när jag var hos min syster och hennes man. Det hände under de tidigare åren, jag kan inte säga precis när. Jag hade fått hyra en film, Fantasia, som vi hade sett alla tre tidigare på kvällen. Nu var det sent, kanske till och med natt. Min syster och jag hade somnat på varsin soffa. Jag vaknade av att han satt på soffkanten och strök mej över benen och rumpan. Jag låg på mage. Jag minns att det kändes konstigt men jag tror inte att jag sa ifrån. Efter en stund så sa han att vi skulle lägga oss och så väckte han min syster. Sen minns jag inte mer, jag antar att vi sov.

Såna här minnen gör mej illamående. Det är starkare än avsky, det är en riktigt illamående känsla. När jag tänker på sådana här saker så händer det ibland att jag faktiskt kräks. Och jag känner mej så äcklig. Den där avsmaken som lägger sej som ett nät över kroppen är svårt att bekämpa. Ibland hjälper det att duscha. Duscha, duscha, duscha, tvåla, tvåla, tvåla. Men det hjälper inte alltid. Till slut har jag inte koll på var kroppen börjar och slutar. Jag känner mej äcklig och jag tycker att det är skämmigt. Det känns som om det syns på mej. Att det syns på mej att jag är smutsig. Jag är inte mänsklig. Jag vill inte visa upp mej, jag vill helst gömma mej. Och det är just då som jag vill göra mej illa. Bara för att se om jag verkligen är mänsklig. "You bleed just to know you're alive". Det är en jävla lättnad att få sticka hål på det där nätet som omsluter mej.

Nu menar jag inte att romantisera att man skär sej. Jag har läst åtskilliga bloggar där det har blivit en grej i sociala sammanhang att skära sej. Jag vet att det är flera som läser min blogg som har ett självskadebeteende och det är inget jag vill uppmuntra. Tvärtom så blir det bara värre efteråt. Det jag försöker beskriva är vad som händer inom mej i just den stunden som jag krisar. Det är inget bra sätt att bete sej på. Det är verkligen ett beteende. Man väljer att skära sej eftersom det lindrar i stunden. Just i stunden är man ofta desperat. Det är då det blir tankarnas kamp i huvudet. Vad ska avgöra handlandet? Känslan eller förnuftet? Om förnuftet vinner så skär jag mej inte. Ångesten lättar så småningom och jag slipper ångesten över att ha gjort mej illa. Jag slipper också att gömma mina sår och förbereda förklaringar om det vore så att någon såg dem. Jag har då hanterat ångesten på ett sunt sätt. Och det är ju det som jag egentligen strävar efter, att bli en sundare människa. Att finna sätt som hjälper mej bygga på en god hälsa. Men... Ibland är det svårt.

Jag har nu provat det tyngre bolltäcket ett tag. Det är mycket, mycket, mycket bättre än det lättare. Att det skiljer 4 kilo gör verkligen en skillnad. Kroppskonturerna blir betydligt starkare och känslan av att ligga tryggt i en grotta växer. Jag hoppas innerligt att psykiatrin väljer att ta in det tyngre täcket i sitt sortiment. Det känns väldigt vemodigt att veta att jag kommer att få lämna tillbaka det i mitten på januari.

Idag har jag varit med syrran och hennes två barn på Storheden. Det tog en halv evighet. Det var fruktansvärt mycket folk. Jag fick mej några filmer i alla fall. På kvällen kom Lisa och Erika förbi och hälsade på. Det var roligt att se dem, men det kändes lite jobbigt att de kom till mamma och pappa.. Det är lite pinsamt att just nu så behöver jag vara hemma hos dem. Det blir som ett kvitto på att jag inte klarar mej själv.

Annars har jag haft en ganska bra dag. Jag är väldigt trött nu och det är väl inte så konstigt med tanke på hur aktiv dagen varit.

Det här är nog den jobbigaste julen på länge. 13 personer - blandat barn, ungdomar och vuxna - innebär ganska mycket rörelse och ljud. Dessutom är stämningen så där påklistrad. Inte äkta. Som om alla försöker leva upp till något som inte finns. Eller så är det jag som inte läser av signalerna rätt. Missförstå mej inte, julen i min familj är varm och ganska trevlig. Det är aldrig några otrevligheter som att man dricker alkohol till den grad att det uppstår konflikter och obehagliga situationer. Det uppstår aldrig några som helst konflikter på något sätt. Men jag har ändå känslan av den där påklistrade attityden. Exempelvis så kramas man i vanliga fall inte flera gånger om dagen. Det gör man bara idag. Det tycker jag är skitjobbigt. Jag vill bara fly från det. Samtidigt så får jag skylla mej själv, jag säger ju inte ifrån i stunden. Många kanske tycker att det är mysigt och ett sätt att visa kärlek och uppskattning. Det tycker inte jag. Usch. Överhuvudtaget så är kramar jobbiga. Det är ju inte heller så att jag säger nej eller går undan, istället finner jag mej i det och det uppstår ett hål i bröstet. En frustration och en känsla av att vara trängd. Jag avskyr det. Det är ett starkt ord, men det är nästan som om jag känner mej kränkt. Jag har pratat med alla i min familj om det här med kramar så de vet om det sen lång tid tillbaka. Ändå så verkar det inte gå fram. JAG VILL INTE HA NÅGRA JÄVLA KRAMAR!

Eftersom de senaste veckorna har varit jobbiga så har jag sett till att jag har någonstans att gå undan då det blir jobbigt ikväll. Jag går till rummet där jag sover hos mamma och pappa och lägger mej under bolltäcket. Ändå får jag besök av syster och syskonbarn. Alltså följer röran med. Jag får skylla mej själv för jag ber dom inte gå. Jag tycker som att de borde förstå att en stängd dörr till ett rum där någon ligger och vilar borde vara tillräckligt för att förstå att man inte ska störa. Men som sagt, jag borde själv ha sagt åt dom att gå. Jag känner mej bara så dum att göra det. Att förvisa någon, det är svårt oavsett i vilken situation det gäller. Resultatet blir att jag går miste om vilan och det jag behöver och på kuppen blir väldigt irriterad på dem. Jag blir passivt aggressiv. Jag vet inte om det märks eller om det bara sker inom mej. Jag vill bara slita hjärtat ur kroppen och stampa på det så att det tar slut. Det leder till och med till tankar om att jag vill skada mej. Och tankar om att jag inte vill leva. Det är helt knäppt... Allt det bara för några kramar. Och det är ju något som man "borde" tycka om. "Kramar som är så mysiga". Ja, det är dom, när jag kan bestämma vem och när jag ska krama. Då är det mysigt.

Imorse ville jag inte vakna. Klockan ringde och ringde och ringde. Jag brukar ha den ställd på 8, för att det ska bli så fasta medicintider som möjligt. Men icke. När jag väl tog mej upp så åt jag och följde med pappa och min syster på sedvanlig sista minuten-klappjakt till mamma. Pappa är alltid ute i sista sekunden. Och han är alltid lika butter över att trafiken är vansinnig och att folk är som hyenor. Att försöka förklara för honom att genom att ta lärdom från tidigare år så kan man slippa allt det eländet. Det enda man behöver göra är att ha lite mer framförhållning. En vecka tidigare skulle räcka. "Jaja, nästa år". Men jag måste säga att pappas butterhet inte helt berodde på allt stök att få det gjort. Hans butterhet berodde troligen till mesta del på att syrran är inne i en shoppingfas. Varenda butik hon var in i köpte hon något. Det oroar honom. Det syns på hela hans kroppsspråk att han blir ganska förtvivlad. Jag var rädd att det berodde på mej så jag frågade honom vad som stod på, och han ville inte riktigt säga. Då trodde jag ännu mer att det berodde på mej. Skönt nog fyllde mamma på och förklarade. Det kändes skönt. Jag trodde att det berodde på mej och jag visste inte vad jag skulle göra åt saken.

Idag kom Sofia på överraskningsbesök. Hon hade med sej två klappar som innehöll en Motörhead-tröja och en Motörhead-halsduk. Vi skulle ju ha gått på deras spelning när dom var här den 15'e, men eftersom jag drabbades av en släng extra knäpphet så blev det inte av. Hon kunde tack och lov gå ändå då det var flera som hon kände som skulle dit. Jag blev jätteglad! 

Nu är jag ganska slut. Morgonen började rätt bra, men nu på dagen har jag varit... Jag vet inte. Rädd. Lite nervös. Jag har fortfarande nerverna utanpå kroppen ibland. Det är jobbigt att gå omkring och vara orolig. Det hela började i bilen. Det var en jäkla trafik och hjärtat började slå i ojämn takt och med olika styrkor. Det slog volter. Vid såna tillfällen gäller det att inte öka på oron, utan istället tala sej själv till rätta. Men det klarade jag inte av idag så när jag kom hem så fick det bli en Oxascand. Nu känner jag mej bättre igen.

Det är verkligen en ynnest att ha såna kompisar som jag har. Det var så himla skönt att träffa Sandra och Camilla över en lunch. Det var precis så avslappnat och lättsamt som jag behövde. På vägen hem skickade jag iväg ett paket till Tanya i Schweiz. Det har väl tagit sisådär 6 månader att få det gjort.

Igår skrev jag brev till mina föräldrar. Det är lättare att skriva än att prata. Det var brev om hur mycket deras stöd betyder och hur tacksam jag är att jag har den familj jag har. Det är väldigt svårt att prata om det som är svårt. Fast jag har blivit bättre. Jag säger mer och jag tar initiativ. Ändå var det väldigt jobbigt idag när mamma frågade vad jag gjort på halsen. Fast hon förstod ju egentligen utan att jag hade behövt säga det. Så jag svarade som det var, med korta ordalag. Sen sa jag att jag inte ville prata mer om det. Det respekterade hon. Jag tror att det räcker så. Man behöver inte prata om allt i detalj. Jag vet inte ens om jag ens tänkt på det i detalj. Jobbigt var det i alla fall.

Inga konstigheter under hela natten! Så skönt! Att använda det tyngre bolltäcket och att ha Tyson snarkandes i sängen gjorde nog susen. Nu har jag ätit frukost och ska göra mej i ordning för att åka in till stan och träffa Camilla och Sandra. Resten av dagen ska jag gå på sparlåga för jag känner att jag är ganska skör.

Såja. Nu så är jag utskriven. Jag har haft några jobbiga dygn på psyket, men nu känner jag mej bättre. Det var skönt att bli lyft ur sammanhanget. Att sätta livet på paus och få hjälp att plocka ihop sej själv kan ibland vara något som man både behöver och önskar. Jag har varit så noijig och slutkörd att jag inte kunde hålla mej från inläggning längre. När jag blir dålig så blir jag det så jäkla snabbt. Jag har hunnit med att uppleva rummet snurra så mycket att jag kräkts, att tal och tankar laggat och en del hallucinationer. Men som sagt, jag mår bättre nu. Jag flyttar in hos mina föräldrar under julhelgen för att ha lite stöd om det skulle behövas. Det är lite för deras skull också. För att de ska känna sej mer trygga. 

Tänk om jag kunde få en normal nattsömn. Utan mardrömmar. Ideala 8 timmar. I sträck. Jag var så trött, så trött, så trött imorse. All min vakna tid fram till HUT:en gäspade jag mej igenom. Jag har såna levande mardrömmar. Nu sitter jag i soffan och har fortfarande inte tagit mej in i duschen. Jag har haft bland den värsta hjärtklappningen någonsin sen två timmar tillbaka. Om hjärtat inte bränner ut sej nu och stannar så kommer det aldrig göra det. Jag undrar vart den har så bråttom... Det är något som skapar en väldig massa oro inom mej. Jag tycker inte om det.

Jag ser fram emot imorgon då de gamla rävarna kommer hit och äter middag. Det ska bli kul. Jag var på bolaget och köpte vinglögg idag. Jag är inte helt bundis med något som är vinaktigt. Vin har jag inte kunnat med sen en liten "incident" när jag var 14. Det sitter fortfarande i... Så imorgon kanske vändpunkten kommer.

Det har varit en ganska tacksam dag utifrån att det känts som om jag levt i nån form av vacuum. Det blir en viss vila av det, även om det inte är en plus-dag. Det går inte att alltid vara på topp. Och med tanke på att natten var jobbig så är jag rätt nöjd med att dagen inte varit så intensiv. 

Jag har fått ett tyngre bolltäcke och det ska jag prova idag. Tillsammans med Lergiganet. Kanske blir det bättre. Att vara mer utvilad inför HUT:en imorgon skulle vara bra.

Jag är så fruktansvärt ledsen ikväll. Så förtvivlat ledsen, och jag förstår inte varför. 

Nu är klockan alldeles för mycket, jag borde ha lagt mej för längesen, så det är vad jag ska göra nu. Försöka sova.

Min sömn beter sej konstigt. Från tre timmar till femton timmar till fyra timmar, ja, så har det hållt på. Den långa natten var jag i princip medvetslös. De korta nätterna har inte varit hela, utan de tre-fyra timmarna är resultatet av små slattar. Jag har vaknat i full panik, rusat upp och tänt lampan, slitit upp alla sängkläder (fråga mej inte varför) för att sedan komma till sans och fråga mej vad jag egentligen sysslar med. Jag lugnade ner mej men kunde inte låta bli att gå igenom lägenheten. Jag hade en sån sjuk hjärtklappning, som en riktig adrenalinkick.

Idag har jag varit på sjukgymnastik och massage. Efteråt åt jag lunch med en kompis, och nu sitter jag i soffan som jag inte ämnar lämna på ett bra tag. Lille vovven kom krypandes upp i famnen och nu ligger han på min arm och snarkar. Högt.

Jag träffade på en tjej på affären idag som jag hookade med en sväng i somras. Det var kul, jag visste inte att hon var i stan. Hon vill bjuda mej på middag. Jag sa ja. Vi känner ju egentligen inte varandra alls, så det kan bli kul att se vem hon egentligen är. Hon verkar vara rätt skön.

Jag tror att jag har blivit lite triggad av det senaste avsnittet, acceptans, på DBTn. Och det förstärks en hel del av hela den här julgrejen.

Jag menar att jag har lite svårt att släppa tankar kring sådant jag inte kan påverka. Som döden. Det kan inte jag råda över. När det gäller min, ja. Men inte när det gäller andras, och det är egentligen det som gör mej så orolig. Precis som jag skrev igår så blir det ganska jobbigt när jag går in i de här tankarna. Jag accepterar inte att det inte går att stoppa. Jag började fundera kring det här i samband med att jag fick acceptans-uppgifterna från färdighetsträningen på mailen. "Fundera över och skriv ner vad du har svårt att acceptera (sidor av dig, något i din livssituation, andra personer etc) och vad du har lätt för att acceptera". Så löd uppgifter och där startade tankesnöbollen.

Sen kommer nästa faktor. Julen. Jag har ju sagt att jag verkligen ska försöka göra den här julen till något riktigt bra. Göra tvärtom, enligt färdighetsträningen. Kanske kan den här julen bli riktigt bra! Ja, jag tror faktiskt det. Jag har ställt en adventsljusstake i vardagsrumsfönstret och jag har en i köket med levande ljus. Mamma blev så glad när jag bjöd till lite att hon köpte en åt mej. Det märks så mycket på mina föräldrar när jag visar att jag försöker och att jag försöker göra saker på annorlunda sätt. Det gäller inte bara det här kring julen, utan det gäller en massa saker i vardagen. 

Nåja, tillbaka till faktorn julen. Hos oss är julen väldigt familjär. Varje jul ser nästan på pricken ut som julen dessförinnan. Det är väldigt traditionsstyrt. Och det är en väldigt viktig högtid för mina föräldrar, särskilt för mamma. Det kretsar kring familjen och att vi håller ihop. Det är där nånstans som jag tror att julen öser på lite extra när jag tänker på döden. Jag vill inte att det där ska ändras. Jag vill att vi ska vara intakta.

Jag kunde inte sova inatt för att jag låg och grubblade så mycket på det här. Sist jag tittade på klockan så var den 03:19. Jag ville inte ta nåt sömnpiller vid behov, jag ville fixa det på annat sätt. Dessutom brukar Seroquelen göra sitt och jag brukar bli väldigt trött, i alla fall dåsig, av den. Men inte igår. Inte inatt. Jag var klarvaken.

Hittade det här som jag tyckte var riktigt bra. Jag är egentligen inte sådär jättemycket för att citera, men nu gör jag det ändå.

"How you treat me is your karma, how I react is mine." - Okänd.

Jag har tur. Mycket tur. Jag har en stor familj där alla står varandra nära. När det är som allra värst, stegen innan inläggning, då är de mina stöttepelare. De söker upp mej, de ringer och de kommer och hälsar på, de bjuder mej på mat och inbjuder mej på promenade. De är samordnare för vad man kan kalla är ABC gällande åtgärder när man mår dåligt. Det vill säga, distraktioner, ordentlig mat och ordentligt med frisk luft och motion. De visar mej omtanke. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut utan dem. Hade jag alls levt? Och om jag hade gjort det, hur många vändor hade jag varit på sjukhus? Hur hade jag hanterat de där stegen innan inläggning om jag varit ensam? Eller hade jag kanske haft andra sociala relationer som fyllt den platsen?

Det här är egentligen tankar som jag borde låta bli. Det är tankar som gör mej orolig, för vad skulle hända om min familj plötsligt försvann? Om de skulle ta avstånd från mej eller rent avlida. Det är för mej det allra värsta som skulle kunna hända. När jag tänker det här är jag inte i nuet, jag vet det. Och jag vet att det är scenarior i mitt huvud som endast finns i mitt huvud. I alla fall just för stunden. Jag är yngst av mina syskon. Jag är en sladdis. Av mina tre syskon är den yngsta 12 år äldre än mej. Mina föräldrar är närmare 70. Det känns som att vår tid tillsammans rinner ut. Tänk om jag blir ensam kvar? Tanken på det ger mej sådan fruktansvärd ångest. Jag vet att om jag inte skulle tänka såhär så skulle det inte på nåt vis förhala det oundvikliga, men jag skulle inte leva i det värsta redan nu. Då skulle jag inte ha ångest. Men jag kan inte låta bli de här tankarna. Jag kan bara inte låta bli.

Tänk om jag blir ensam kvar? Tanken är så jobbig att jag ibland vill se till att jag dör före. Så att jag inte behöver hantera sorgen. Jag vet att det är tokigt, jag vet att sorg är en naturlig del av livet. Jag är ändå rädd. Och det är väl det som är en del av mina problem, att jag vägrar möta känslor utan hanterar dem som något onaturligt, något ont. Och det gäller även känslor som ska vara positiva. Nu har jag jobbat väldigt mycket med det här, och det är inte alls ett lika stort problem längre. Tvärtom så tycker jag att mitt känsloliv blivit mycket mer levande och mycket mer balanserat. Men det lever fortfarande kvar, och i såna här tankesituationer så blir det så tydligt.

Nåja. Ikväll blir det middag hos mina föräldrar, tillsammans med ena brorsan och hans familj.

Jag saknar verkligen idrotten. Det är det där med att vara delaktig i ett lag som jag saknar allra mest. Idrotten var mitt största intresse fram till slutet på tonåren. Då blev jag för sjuk och la ner allt. Just då så fanns det inte ork, men jag önskar verkligen att jag aldrig hade tappat det. Idrotten bidrog med rutiner, kontinuitet, sociala relationer, medveten närvaro och framför allt vård av kroppen. Jag skulle vilja plocka upp det. Främst innebandyn. Men det känns lite nervöst. Leta upp ett lag, komma in i gemenskapen, få upp konditionen och olja upp rosten. Det är därför som jag drar mej.

Nåja, idag ska jag följa Svenska damlandslaget i handboll. Det är helt vansinnigt hur dåligt det har uppmärksammats. För att hitta något i tidningarna om det får man scrolla sida upp och sida ner. Och då är det ändå VM! Istället så presenteras dagens elitseriematcher i hockey, Zlatan hit och Zlatan dit (såklart), kommande fotbolls-EM (som spelas om typ ett halvår), hockeyallsvenskan, Premier League, skidor (vilket i och för sej inte är så konstigt), boxaren Alis sjukdom före man väljer att lyfta fram handbolls-VM. Och jag är helt övertygad om att det beror på att det är damer som spelar. Jag blir så trött! Nä, jag blir sur!

Som sagt, idrott ligger varmt om hjärtat! Tur att tv finns...

Känner du dej lite hängig? Lite extra ledsen i ögat? Kanske lite paranoid eller varför inte smått psykotisk? Lugn bara, det finns "alternativ". Jag har precis blivit upplyst om att "bli hjälpt av psykiatrin innebär att få hjälp med att undertrycka symptomen". Och endast det. Om man inte nöjer sej med det så finns det "alternativ". Som dianetik (ny "vetenskap" om sinnet, som botar de flesta sjukdomar). Jag fick också höra att DSM IV uppkom efter en godtycklig handuppräckning om vilka diagnoser som skulle kopplas samman med vilka symptom. Mediciner har stora biverkningar, kamouflerar en miljonindustri och bara döljer sjukdomen. Mediciner skulle alltså enbart vara av ondo. Så, vad är då svaret när man känner sej lite hängig, lite extra ledsen i ögat, smått paranoid och plötsligt tar tronen som Guds gåva till mänskligheten som med tankekraft kan stoppa trafiken? Jo, efter att ha läst sida upp och sida ner med psykiatrins tillkortakommanden och hur man på "alternativa" sätt kan finna det man söker efter så framkommer till slut att människan tror benhårt på dianetik. Han har faktiskt lärt sej ämnet, tillämpat det och uppnått resultat. Han har även hjälpt en annan att genom dianetiken uppnå mål och få stor glädje av det. Det låter ju helt fantastiskt!

Så var grundar sej då det här på? Dianetiken härstammar från Scientologin. Scientologin presenterar sej som en religiös, icke vinstgivande organisation syftande till att rehabilitera människan som andlig varelse. Andra kallar det för sekt. Enligt läran så uppbär den andliga varelsen (människan) traumatiska minnen från tidigare liv som orsakats av utomjordingar. Om jag fattat rätt ska kan man genomgå en så kallad auditering, där en auditatör hjälper en att låsa upp gamla minnen från tidigare liv som påverkar personens beslutsfattande. Man blir på så vis mer medvetande. Processen verkar krånglig, man använder till och med en makapär i bearbetningen. Det här berättar dock inte ovannämnda förespråkare om. Särskilt det där om ailens har han utelämnat. 

Var och en har sin egen tro. Jag är inte särskilt andlig av mej. Jag anser mej vara ateist. Det betyder inte att mitt sätt är rätt. Men just för mej, så känns det rätt. Det råder religionsfrihet. Och har man en uppfattning som man mår bra av så har man ju hittat nåt som funkar. Däremot motsätter jag mej starkt att man aktivt letar sej till ett forum där många mår dåligt och söker efter behandlingar och liknande som fungerar för just dem, för att lägga fram Scientologins dianetik som något som med säkerhet fungerar. Nej. Det är för jävligt. När man mår dåligt så är man ganska desperat i sökandet efter något som hjälper. Det finns det inga vetenskapliga belägg för det. Inget som inte kommer från Scientologerna själva. De har grundat Kommittén för mänskliga rättigheter, som driver kampanjer mot psykiatrin. Syftet är, enligt mej och många andra, att värva medlemmar. Som medlem bidrar man ekonomiskt till rörelsen. Man tar lån och betalar multum för att gå på olika behandlingar och kurser. Och man värvar andra, för att få ner sina avgifter och för att fler ska bidra. Det är ett klassiskt pyramidsystem där botten betalar för toppen. Med detta i åtanke så är ju faktiskt ett forum där personer med psykisk ohälsa ett perfekt ställe för att värva nya medlemmar. Det är oetiskt. 

Nä. Så länge inte Alf susar förbi och aktiverar nåt typ av chip så fortsätter jag att knapra mina piller och gå på mina behandlingar som är subventionerade via skattemedel även om jag känner mej lite hängig, är lite extra ledsen i ögat, är lite nojig och... Ja, försöker jag stanna bilar med tankekraft så skulle jag nog ändå inte ta till mej något som Scientologkyrkan erbjuder. Nä, då skulle jag ta över och bli the leader of the pack.