Upp med tuppen klockan 5 imorse. Jag kunde inte somna om. Som tur är så har jag ändå hunnit få ungefär 6,5 timmars sömn. Istället språkar jag lite med pappa och äter frukost. Men jag hade helst sovit ett par timmar till.

När jag vaknade låg jag och funderade lite för mej själv. Jag var lite mörkrädd och kände mej inte trygg. Fast jag vet ju ändå någonstans att det bara är hjärnspöken. Jag kom ihåg en gång när jag var hos min syster och hennes man. Det hände under de tidigare åren, jag kan inte säga precis när. Jag hade fått hyra en film, Fantasia, som vi hade sett alla tre tidigare på kvällen. Nu var det sent, kanske till och med natt. Min syster och jag hade somnat på varsin soffa. Jag vaknade av att han satt på soffkanten och strök mej över benen och rumpan. Jag låg på mage. Jag minns att det kändes konstigt men jag tror inte att jag sa ifrån. Efter en stund så sa han att vi skulle lägga oss och så väckte han min syster. Sen minns jag inte mer, jag antar att vi sov.

Såna här minnen gör mej illamående. Det är starkare än avsky, det är en riktigt illamående känsla. När jag tänker på sådana här saker så händer det ibland att jag faktiskt kräks. Och jag känner mej så äcklig. Den där avsmaken som lägger sej som ett nät över kroppen är svårt att bekämpa. Ibland hjälper det att duscha. Duscha, duscha, duscha, tvåla, tvåla, tvåla. Men det hjälper inte alltid. Till slut har jag inte koll på var kroppen börjar och slutar. Jag känner mej äcklig och jag tycker att det är skämmigt. Det känns som om det syns på mej. Att det syns på mej att jag är smutsig. Jag är inte mänsklig. Jag vill inte visa upp mej, jag vill helst gömma mej. Och det är just då som jag vill göra mej illa. Bara för att se om jag verkligen är mänsklig. "You bleed just to know you're alive". Det är en jävla lättnad att få sticka hål på det där nätet som omsluter mej.

Nu menar jag inte att romantisera att man skär sej. Jag har läst åtskilliga bloggar där det har blivit en grej i sociala sammanhang att skära sej. Jag vet att det är flera som läser min blogg som har ett självskadebeteende och det är inget jag vill uppmuntra. Tvärtom så blir det bara värre efteråt. Det jag försöker beskriva är vad som händer inom mej i just den stunden som jag krisar. Det är inget bra sätt att bete sej på. Det är verkligen ett beteende. Man väljer att skära sej eftersom det lindrar i stunden. Just i stunden är man ofta desperat. Det är då det blir tankarnas kamp i huvudet. Vad ska avgöra handlandet? Känslan eller förnuftet? Om förnuftet vinner så skär jag mej inte. Ångesten lättar så småningom och jag slipper ångesten över att ha gjort mej illa. Jag slipper också att gömma mina sår och förbereda förklaringar om det vore så att någon såg dem. Jag har då hanterat ångesten på ett sunt sätt. Och det är ju det som jag egentligen strävar efter, att bli en sundare människa. Att finna sätt som hjälper mej bygga på en god hälsa. Men... Ibland är det svårt.