Det är verkligen en ynnest att ha såna kompisar som jag har. Det var så himla skönt att träffa Sandra och Camilla över en lunch. Det var precis så avslappnat och lättsamt som jag behövde. På vägen hem skickade jag iväg ett paket till Tanya i Schweiz. Det har väl tagit sisådär 6 månader att få det gjort.

Igår skrev jag brev till mina föräldrar. Det är lättare att skriva än att prata. Det var brev om hur mycket deras stöd betyder och hur tacksam jag är att jag har den familj jag har. Det är väldigt svårt att prata om det som är svårt. Fast jag har blivit bättre. Jag säger mer och jag tar initiativ. Ändå var det väldigt jobbigt idag när mamma frågade vad jag gjort på halsen. Fast hon förstod ju egentligen utan att jag hade behövt säga det. Så jag svarade som det var, med korta ordalag. Sen sa jag att jag inte ville prata mer om det. Det respekterade hon. Jag tror att det räcker så. Man behöver inte prata om allt i detalj. Jag vet inte ens om jag ens tänkt på det i detalj. Jobbigt var det i alla fall.