Jag har tur. Mycket tur. Jag har en stor familj där alla står varandra nära. När det är som allra värst, stegen innan inläggning, då är de mina stöttepelare. De söker upp mej, de ringer och de kommer och hälsar på, de bjuder mej på mat och inbjuder mej på promenade. De är samordnare för vad man kan kalla är ABC gällande åtgärder när man mår dåligt. Det vill säga, distraktioner, ordentlig mat och ordentligt med frisk luft och motion. De visar mej omtanke. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut utan dem. Hade jag alls levt? Och om jag hade gjort det, hur många vändor hade jag varit på sjukhus? Hur hade jag hanterat de där stegen innan inläggning om jag varit ensam? Eller hade jag kanske haft andra sociala relationer som fyllt den platsen?

Det här är egentligen tankar som jag borde låta bli. Det är tankar som gör mej orolig, för vad skulle hända om min familj plötsligt försvann? Om de skulle ta avstånd från mej eller rent avlida. Det är för mej det allra värsta som skulle kunna hända. När jag tänker det här är jag inte i nuet, jag vet det. Och jag vet att det är scenarior i mitt huvud som endast finns i mitt huvud. I alla fall just för stunden. Jag är yngst av mina syskon. Jag är en sladdis. Av mina tre syskon är den yngsta 12 år äldre än mej. Mina föräldrar är närmare 70. Det känns som att vår tid tillsammans rinner ut. Tänk om jag blir ensam kvar? Tanken på det ger mej sådan fruktansvärd ångest. Jag vet att om jag inte skulle tänka såhär så skulle det inte på nåt vis förhala det oundvikliga, men jag skulle inte leva i det värsta redan nu. Då skulle jag inte ha ångest. Men jag kan inte låta bli de här tankarna. Jag kan bara inte låta bli.

Tänk om jag blir ensam kvar? Tanken är så jobbig att jag ibland vill se till att jag dör före. Så att jag inte behöver hantera sorgen. Jag vet att det är tokigt, jag vet att sorg är en naturlig del av livet. Jag är ändå rädd. Och det är väl det som är en del av mina problem, att jag vägrar möta känslor utan hanterar dem som något onaturligt, något ont. Och det gäller även känslor som ska vara positiva. Nu har jag jobbat väldigt mycket med det här, och det är inte alls ett lika stort problem längre. Tvärtom så tycker jag att mitt känsloliv blivit mycket mer levande och mycket mer balanserat. Men det lever fortfarande kvar, och i såna här tankesituationer så blir det så tydligt.

Nåja. Ikväll blir det middag hos mina föräldrar, tillsammans med ena brorsan och hans familj.