Det här är nog den jobbigaste julen på länge. 13 personer - blandat barn, ungdomar och vuxna - innebär ganska mycket rörelse och ljud. Dessutom är stämningen så där påklistrad. Inte äkta. Som om alla försöker leva upp till något som inte finns. Eller så är det jag som inte läser av signalerna rätt. Missförstå mej inte, julen i min familj är varm och ganska trevlig. Det är aldrig några otrevligheter som att man dricker alkohol till den grad att det uppstår konflikter och obehagliga situationer. Det uppstår aldrig några som helst konflikter på något sätt. Men jag har ändå känslan av den där påklistrade attityden. Exempelvis så kramas man i vanliga fall inte flera gånger om dagen. Det gör man bara idag. Det tycker jag är skitjobbigt. Jag vill bara fly från det. Samtidigt så får jag skylla mej själv, jag säger ju inte ifrån i stunden. Många kanske tycker att det är mysigt och ett sätt att visa kärlek och uppskattning. Det tycker inte jag. Usch. Överhuvudtaget så är kramar jobbiga. Det är ju inte heller så att jag säger nej eller går undan, istället finner jag mej i det och det uppstår ett hål i bröstet. En frustration och en känsla av att vara trängd. Jag avskyr det. Det är ett starkt ord, men det är nästan som om jag känner mej kränkt. Jag har pratat med alla i min familj om det här med kramar så de vet om det sen lång tid tillbaka. Ändå så verkar det inte gå fram. JAG VILL INTE HA NÅGRA JÄVLA KRAMAR!

Eftersom de senaste veckorna har varit jobbiga så har jag sett till att jag har någonstans att gå undan då det blir jobbigt ikväll. Jag går till rummet där jag sover hos mamma och pappa och lägger mej under bolltäcket. Ändå får jag besök av syster och syskonbarn. Alltså följer röran med. Jag får skylla mej själv för jag ber dom inte gå. Jag tycker som att de borde förstå att en stängd dörr till ett rum där någon ligger och vilar borde vara tillräckligt för att förstå att man inte ska störa. Men som sagt, jag borde själv ha sagt åt dom att gå. Jag känner mej bara så dum att göra det. Att förvisa någon, det är svårt oavsett i vilken situation det gäller. Resultatet blir att jag går miste om vilan och det jag behöver och på kuppen blir väldigt irriterad på dem. Jag blir passivt aggressiv. Jag vet inte om det märks eller om det bara sker inom mej. Jag vill bara slita hjärtat ur kroppen och stampa på det så att det tar slut. Det leder till och med till tankar om att jag vill skada mej. Och tankar om att jag inte vill leva. Det är helt knäppt... Allt det bara för några kramar. Och det är ju något som man "borde" tycka om. "Kramar som är så mysiga". Ja, det är dom, när jag kan bestämma vem och när jag ska krama. Då är det mysigt.