Enda gången som det är trist att leva ensam är när man är sjuk. Jag har så fruktansvärt tråkigt. Dessutom så behöver Tysse verkligen få gå ut på en ordentlig promenad. Det är bara att gå ut.

Jag och en kompis pratade lite om det här med att göra något åt sin situation. Om att gå och längta efter något - eller någon - men inte göra något åt saken. Det finns ju alltid skäl till att man väljer att inte handla för att få det man önskar. Man vågar kanske inte. Vi pratade om rädslan om att bli avvisad och om rädslan om att leva ett liv som inte är bekant. Osökt kom vi in på lycka. Vad som är lycka och att man kan vara så fixerad med att söka lyckan i horisonten att man missar att lyckan finns just här och nu. Min vän pratade om relationer, och om att våga ta kontakt med en tjej som hon faktiskt är förälskad i. Jag är ju världens sämsta människa att rådfråga om det, men efter den här senaste krisen så har jag befäst min åsikt om att det är mycket, mycket värre att ångra att man lät bli att ta en chans än att ångra ett misslyckande. Man vet aldrig, en dag är det för sent. Mitt råd till henne var att hon skulle säga precis så som hon kände och vad hon ville. För om hon inte gör det så kanske den här tjejen slinker henne mellan fingrarna. Som för mej, om jag inte hade vågat prova på färdighetsträningen, hut:en, den basala kroppskännedomen och KBT'n så skulle jag ha gått miste om så mycket kunskap. Kunskap om mej själv, andra och resten av omgivningen. Jag har misslyckats, flera gånger. Jag har fallit tillbaka i gamla mönster, flera gånger. Men jag har också rest mej, flera gånger.

Man är inte glad och tillfreds jämt. Ingen är det. Men det betyder inte att man inte är lycklig. Lever jag efter det sättet att tänka? Nej. Men jag försöker. En dag i taget, även de dåliga, är en del av livet. Därför är det så viktigt att vara medvetet närvarande. Om man inte uppskattar det eller de man har i sitt liv så är risken att man förlorar det eller dem. Den ångern skulle garanterat vara svårare att hantera än den ångern som kan uppstå när man gjort fel eller blivit avvisad. Och enda sättet att uppskatta är att vara medvetet närvarande.

Jag har haft en jätte, jättefin helg. HUT:en i fredags var skön. Vi var bara tre stycken. På kvällen åkte jag till stan och där har jag blivit kvar tills idag. Nästan. Jag har varit med Evve på basket också. Annars har vi promenerat, lagat mat, tittat på film. Jag har pysslat med min pärm och med materialet från färdighetsträningen. Ja, det har varit en riktigt bra helg. Nu har jag precis kommit hem från en promenad med Tysse. Jag har bakat bröd så köket ser ut som en bomb. Men det får faktiskt vänta till imorgon. 

Dagens färdighetsträning var också riktigt bra. Jag hängde med, och det gör mej glad! 

För övrigt så har Pressbyrån förlorat en kund, nu har kaffet smakat tjära två veckor i rad - nu går jag över till Waynes. För kaffe är mitt livselixir. Inte förvånande att kaffe minskar risken för depression. Allt som står i tidningen är sant, eller hur?

Imorgon ska jag dela mediciner. Har slut recept, så det måste jag fixa. På kvällen drar jag till Camilla för att se hockey igen. Ska försöka få med mej Sandra också. Vi börjar bli rätt tajta. Hon är en riktigt smart tjej. 

Nu har jag skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp att betala räkningarna så imorgon finns ingen återvändo, jag måste göra det. Det tar bara så jävla energi. Jag tappar humöret med alla dessa siffror.

Den här dagen har verkligen flytit på! Imorse var jag på vårdcentralen och provade bolltäcken. Nu är jag i kö på att få låna hem det som kändes bäst. Först ska jag föra en dagbok under en vecka då jag inte använder täcket. Sedan ska jag föra dagbok under fyra veckor då jag använder det. Sen ska det utvärderas. Det tar tid, men nu händer något i alla fall.

Sen har jag städat, städat, städat. Handlat och bakat. Jag ska snart plocka upp Sandra för att åka till Camilla och äta middag och se hockey. Jag har en sån där positiv känsla idag. Det är så värdefullt att ha de här glada dagarna. De är något att minnas under de som är sämre. Det känns som framsteg också, när jag ser dagar som är så fina.

...och imorgon är det HUT!

Idag har varit en sån där dag då tiden har slukats av ett stort svart hål. Det lät deppigt, det har inte varit särskilt deppigt alls, det har bara varit en dag där tiden på något mystiskt sätt bara har försvunnit. När det regnar är det lätt att fastna framför tv'n. Det var först på eftermiddagen som jag tog mej in i duschen, och det gjorde jag enbart för att jag hade en planerad middag med en kompis. Så, det var bara att göra sej anständig och sedan ta bilen in till stan. 

Det var trevligt. Han är en ganska känslosam människa. Det har jag ju lite svårt att prata om. Eller, så länge det inte handlar om mej så är det väl inga problem att prata om det. I vilket fall som helst så var det väldigt trevligt!

Imorgon ska jag testa bolltäcke på vårdcentralen med arbetsterapeuten och nån bolltäckesmänniska. Det blir bra, det!

På eftermiddagen ska jag till Camilla och kidsen och äta middag och titta på hockey. Ska försöka plocka med mej Sandra också. Det ser jag verkligen, verkligen fram emot! 

Godnatt, världen, vi ses imorgon!

Mina dagar har blivit så lynniga. Jag får inte stopp på alla tankar som skapar den här ångesten. Ångesten, självskadetankarna, självmordstankarna. Vad är vad och vad är det det verkligen betyder? Det allra, allra viktigaste jag har nu är tiden med hunden. Särskilt våra promenader får huvudet att klarna. 

Eftersom jag har ramlat tillbaka i gamla beteenden har jag också tänkt mycket på hur det brukade vara. Eller har jag ramlat tillbaka i gamla mönster för att jag har tänkt på hur det brukade vara? Ältar jag, eller minns jag? I vilket fall som helst så är det svårt att vara utomhus i mörkret. Men har man hund så måste man som bekant våga sej ut. Det finns inget alternativ. På med skorna, ner med mössan långt över öronen och så på snabba fötter ut. Den där ambivalensen inför att gå under lyktstolpar är så otäckt bekant. Går jag i ljuset syns jag mer, på gott och ont. Går jag i mörkret syns jag inte lika väl, men jag tappar egen sikt. Jag har börjat välja att gå ut på ängen som ligger bredvidmitt hus. Där har jag sikt åt alla håll, och flyktvägarna är otaliga. Tryggheten är nyckelknippan i handen. Och hunden. Det får inte vara så här jobbigt. Det kulminerade med att jag spydde. Jag kan inte göra det varje gång Tyson behöver kissa och det är mörkt ute. Vad är jag så rädd för? Tankespöken är vad det är. Det finns inget reellt hot! Jag är ändå så jävla rädd.

Jag kommer ihåg när jag var 13 år. Jag vet att jag var 13, för det var sommarlov och vårt fotbollslag hade vunnit en cup som klubben arrangerade. Jag hade en kompis som jag hängde ihop jämt och ständigt. Vi var nog bästa kompisar. Det var en tid som var väldigt tung. Hotet var reellt. Jag var rädd när jag var ute, och jag var rädd att något skulle ha hänt någon i min familj varje gång jag skulle åka hem. Hur mina tankar gick har jag verkligen ingen aning om, men jag mådde så pass dåligt att när mina föräldrar åkte för att handla så riggade jag en snara i garaget. Sen hämtade jag en stol från köket. När jag hade klivit upp på stolen i garaget så plingade det på dörren. Jag blev avbruten och valde att gå och öppna dörren. Där stod min kompis, som oanmält ville att jag skulle hänga med och bada. Och så blev det. 

...inte vet jag vart jag ville komma med det här egentligen. Jag mindes det där idag på promenaden. Och att det har blivit så där mycket rädsla igen kanske beror på att jag tänker för mycket på gammalt. Och att jag gör det leder mej rätt in i katastrofer. Kanske var det dit jag ville komma.

Igår hade vi födelsedagsmiddag och fika gånger 3. Syster, pappa och gudfar har alla fyllt år. Dagen gick i ångestens tecken. En lång prommis med Tysse, mat och tårta gjorde susen. Och därefter åkte jag på kärlekssemester igen. Dagen slutade väldigt bra!

Vaknade till värsta lyxen. Kaffe och frukost serverad. Trots att det har varit en ganska intensiv dag så mår jag betydligt bättre idag. Jag hade sjukgymnastik på förmiddagen och färdighetsträning på eftermiddagen. Jag minns knappt nåt från dagens färdighetsträning. Däremellan lunchade jag med Camilla och Sandra. Väldigt trevligt. Efter en sväng på Storheden så åt jag middag hos mamma och pappa, och sedan konverterade svägerskans foton till mindre storlekar.

Imorgon var det tänkt att jag skulle äta hos Sofia och sedan se Raubtier och Pain på Kulturens Hus, men hon ringde idag och berättade att hon fått halsfluss. Så tyvärr så blir det inget av det. Som tur var så hann jag inte hämta ut biljetten. Nu får jag en ledig kväll imorgon och det känns skönt!

Gud, vad jag längtar efter bolltäcket! När varken promenader, vila, pysslande eller meditation hjälper så längtar jag efter bolltäcket mer än nånsin. Mina Lergigan börjar ta slut också, typiskt. Och dåligt sover jag. Lägg till mens som en variabel så är min status idag inte så svår att räkna ut.

Jag höll på att få en ångestattack i bilen till den hästunderstödda terapin idag. Det var ganska stora vägarbeten som jag inte hade räknat med. Det gjorde att jag blev helt bortkommen och inte ens visste i vilket riktning jag körde. Jag kom ju fram till slut. Det var ju bara att köra på. Men själva grejen att inte riktigt veta var jag var, var lite otäckt. 

Det bottnar nog i sömnen. Varje natt har jag mardrömmar. 

HUT:en var fantastiskt rolig att komma till! Det känns verkligen bra att få gå två terminer till.

Mardrömmarna håller på att ta knäcken på mej. De äter upp nätterna och halva dagarna eftersom jag inte tar mej ur sängen förrän klockan är mycket. Jag tror att den här natten blev lite extra orolig eftersom jag var så orolig igårkväll. När jag var ute med hunden började jag noja och det höll i sej tills jag somnade. När jag vänder mej om stup i kvarten när jag är ute, när jag greppar nycklarna mellan knogarna och när jag kontrollerar att dörren är låst om och om och om igen så gör jag det bara värre. Jag driver på oron. Vissa gånger kan jag bryta det där, men vissa gånger klarar jag det bara inte.

Idag gjorde jag lite ärenden och var ute med hunden innan jag landade hos mamma och pappa. Jag tigger mat här, samtidigt som jag ska passa på att pimpa min pärm till färdighetsträningen. Sen måste jag ta reda på trattens kvarlevor på Tyson. Han har dreads. Och inte av den coola, charmiga sorten som Pulis har, utan av den ovårdade sorten. Hans öron står ut så att han ser ut som en Papillion. Att bära tratt har sitt pris. 

Pratade med Sofia lite också. På tisdag är det en konsert på Kulturens Hus, Raubtier och Pain spelar! Vi ska käka middag och gå dit. Det blir trevligt. Eftersom vi har växt upp tillsammans så känner vi varann utan och innan. Nästan. Vi gled ifrån varann på högstadiet. Jag blev sjuk och hon blev rebell. Vi hängde i olika umgängeskretsar. Men vi har alltid, alltid haft varandra. Och när hon separerade fick hon låna min lägenhet och vi började hitta tillbaka till varann igen. Hitta tillbaka till det där intima. Hon har levt ett ganska hårt och isolerat liv med en väldigt, väldigt hård fasad. Hon kom tillbaka från det efter den där separationen. Det är fint att se. Nu är det bara jag som är hopplös på det där med att vårda relationen.

Imorgon börjar HUT:en om! Äntligen! Hade en jättebra sjukgymnastikstimme igår. Det är trist att minnet sviker mej när jag ska göra övningarna hemma. Jag glömmer inte bort att göra dem, men jag glömmer bort själv övningarna. Vi pratade om att det kanske skulle hjälpa mej om jag skrev upp dem.

Förresten så är min kalender helt raderad. Just snyggt. Undrar hur många missade möten det kommer att kosta mej?

Jag hittade en dagboksanteckning från början av 2008. Troligen så hade jag en bra period med mycket driv. I vilket fall som helst så var det väldigt roligt att läsa! Så här skrev jag;

"Jag vill...

Sett film, hälsat på mamma och pappa, promenerat, lagat mat och varit på kärleksvisiter. Så har de senaste dagarna sett ut. Med andra ord så har det varit bra. Kärleksvisiterna är trevliga och avslappnade. Men det är många tankar i stil med "tänk om", "vad innebär det" och den oundvikliga "vad vill jag egentligen med det här?". Jag sätter inte allt det i samband med ångest. Men rent logiskt kan jag förstå att det kan skapa det. Men jag upplever inte ångest. Inte i stunden. Fast det är väl det som jag har lite svårt med, att förstå mina känslor och tankarna knutna till dem. Särskilt gällande relationer. Jag känner mej lite vilsen.

I vilket fall som helst så var det färdighetsträningen chapter two idag. Det känns inte alls på långa vägar lika jobbigt som ifjol. Däremot så förväntade jag mej att mindfulness - som är inriktningen den här perioden - skulle vara lite lättare än vad det har visat sej vara. Jag är ganska imponerad av de andra. Både av de som varit med tidigare och de nya. De verkar vara så avslappnade. Det får mej att slappna av en aning också. Det är väldigt tryggt med den attityden i rummet. 

Sen är det en sak till också. Jag har börjat dra mej från att skriva här. Därför har jag inte skrivit på några dar. Det blir jobbigt för att jag inte vågar uttrycka sådant som jag tror att jag egentligen skulle behöva uttrycka. Jag vågar inte för att det blir för verkligt. Jag vågar inte för att jag är orolig över vad konsekvenserna skulle kunna bli. Jag vågar inte för att jag inte vill prata om det. Det är lite tråkigt. Det här är annars ett forum där jag har kunnat spy ut det mesta. Jag kanske tar mej samman och hittar tillbaka till det igen. Det är min strävan i alla fall. 

Idag har jag varit och träffat arbetsterapeuten och pratat om att prova ut ett bolltäcke till mej. Nu ska hon boka tid med en annan person som handhåller täckena och så ska vi åka till vårdcentralen och prova olika typer. Därefter får jag låna hem ett under 4 veckor för att se om det är det bästa eller om jag ska prova ytterligare en sort. Lite tjorvigt och det tar tid, men nu är det i rullning i alla fall så så småningom har jag ett. 

Det har varit en lite känslosam dag. Jag har varit trött så jag sov lite en stund här sent på eftermiddagen. Smsade lite med Tanya. Jag skulle vilja åka dit. Jag skulle verkligen, verkligen vilja åka dit. Eller att hon kom hit. För mej sitter det i pengar, för henne sitter det i tid. Tror jag. 

Nu har jag ingenting inplanerat förrän på måndag. Skönt! Kanske ska jag åka förbi Vix nån kväll och tigga kaffe.

I måndags startade färdighetsträningen upp. Dagordningen var som vanligt. Jag bryr mej väl inte så mycket om dom andra. Det enda jag tycker känns lite jobbigt är att det verkar som om det kommer tillkomma och falla bort folk allt eftersom. Det tycker jag känns lite otryggt. Annars blir det nog bra det här. Färdighetsträningen är ju super, det vet jag ju.

Tidigare på måndagsförmiddagen träffade jag sjukgymnasterna inför årets hästunderstödda terapi. Vi gjorde en sån där MADRAS självskattning. De gjorde den muntligt. Det har jag aldrig gjort förut. Tror jag. Det var svårare än att fylla i den själv. De där skattningarna gör man ju till höger och vänster, det går ganska mycket på rutin faktiskt. Det var nästan lite skämmigt att svara.

Jag har börjat laga ganska mycket ny mat! Det är jätteroligt! Hushållsbestyr behöver inte vara så jobbigt, utan kan också göra att jag känner att jag pysslar. Det är något positivt.

Blev inbjuden av en kompis att följa med på Make Out, stans gayklubb, igår. Vi var först hos en kompis och surrade, sen agerade jag chaufför. Det var trevligt ute. Det var inte så många som jag kände, men det var ändå trevligt. Jag kom hem mitt i natten, vilket resulterade i att jag har sovit alldeles, alldeles, alldeles för länge! Det märks att Tratten inte mår så bra, för han har inte väckt mej och behövt gå ut. 

Imorgon ska jag träffa sjukgymnasterna för att göra en skattning inför hästterapin. Sen ska jag äta lunch med en kompis, och därefter är det uppstart av färdighetsträningen. Nu börjar höstrutinerna om.

Idag har jag varit på närpsyk. Det har funkat bra med att glesa ut träffarna. Det som bekymrar mej är sådant som jag har färdighetsträningen till att lösa. Sen är det den här stötestenen med nära relationer. Det funkar inte riktigt för mej. Eller, det funkar inte alls. Alla de här röda lamporna i huvudet, samtalet med Fredrik igår och besöket på närpsyk har lett till att jag någonstans vet att det här är något jag måste lösa innan det får för stora konsekvenser. Men det är lätt att säga. Som så mycket annat är det lätt att säga och resonera kring, men betydligt svårare att handla efter. Vad är det som gör att jag tvekar och står kvar? Bekräftelsebehovet? Jag har svårt att köpa att det handlar om känslor, för det gör det inte. Jag känner inget på det sättet. Jag tror mer på mitt behov av bekräftelse. Att få höra att jag är en bra tjej, att jag är attraktiv och framför allt; slippa få höra att jag är kall. Jag är kanske inte den mest känslosamma tjejen som finns, men jag tycker inte att jag är kall. Jag gör inte det. För inom mej stormar det. Jag får hela tiden höra att det inte syns, men jag tycker att jag i mångt och mycket förmedlar det i sådant jag gör eller säger. De sakerna tillfredsställer hon. Hon säger att jag är en bra tjej. Att jag är attraktiv. Och att jag är varm och mjuk, och att jag kan vara lite distanserad men inte kall. Det är nog därför jag väljer bort de där röda lamporna. Gud, nu blev det ingen ordning alls i det här och allt möjligt mixades ihop! Det är svårt. Det är jävligt svårt med nära relationer. I vilket fall som helst så är jag och Tratten bjudna på middag ikväll. Jag ska prata med henne om det här då. 

Igår låg jag däckad. I huvudvärk. Och kräkningar. Så min sjukgymnastik som jag var i stort behov av fick jag avboka. Det var alldeles för mycket stress under tisdan, och då slås min kropp ut. Idag är det bra igen. Har varit och anmält mej på Arbetsförmedlingen, och sedan skickat ett mail till min handläggare om att jag vill ha ett möte om en ny handlingsplan. Gärna tillsammans med Försäkringskassan. Det vore jävligt bra om det går.

Jycken har piggnat till. Fast det kliar mycket och han är som ett plåster på mej. Det är ganska bra, eftersom jag hela tiden måste kolla att han andas!