Idag har jag varit på närpsyk. Det har funkat bra med att glesa ut träffarna. Det som bekymrar mej är sådant som jag har färdighetsträningen till att lösa. Sen är det den här stötestenen med nära relationer. Det funkar inte riktigt för mej. Eller, det funkar inte alls. Alla de här röda lamporna i huvudet, samtalet med Fredrik igår och besöket på närpsyk har lett till att jag någonstans vet att det här är något jag måste lösa innan det får för stora konsekvenser. Men det är lätt att säga. Som så mycket annat är det lätt att säga och resonera kring, men betydligt svårare att handla efter. Vad är det som gör att jag tvekar och står kvar? Bekräftelsebehovet? Jag har svårt att köpa att det handlar om känslor, för det gör det inte. Jag känner inget på det sättet. Jag tror mer på mitt behov av bekräftelse. Att få höra att jag är en bra tjej, att jag är attraktiv och framför allt; slippa få höra att jag är kall. Jag är kanske inte den mest känslosamma tjejen som finns, men jag tycker inte att jag är kall. Jag gör inte det. För inom mej stormar det. Jag får hela tiden höra att det inte syns, men jag tycker att jag i mångt och mycket förmedlar det i sådant jag gör eller säger. De sakerna tillfredsställer hon. Hon säger att jag är en bra tjej. Att jag är attraktiv. Och att jag är varm och mjuk, och att jag kan vara lite distanserad men inte kall. Det är nog därför jag väljer bort de där röda lamporna. Gud, nu blev det ingen ordning alls i det här och allt möjligt mixades ihop! Det är svårt. Det är jävligt svårt med nära relationer. I vilket fall som helst så är jag och Tratten bjudna på middag ikväll. Jag ska prata med henne om det här då.