Jag höll på att få en ångestattack i bilen till den hästunderstödda terapin idag. Det var ganska stora vägarbeten som jag inte hade räknat med. Det gjorde att jag blev helt bortkommen och inte ens visste i vilket riktning jag körde. Jag kom ju fram till slut. Det var ju bara att köra på. Men själva grejen att inte riktigt veta var jag var, var lite otäckt. 

Det bottnar nog i sömnen. Varje natt har jag mardrömmar. 

HUT:en var fantastiskt rolig att komma till! Det känns verkligen bra att få gå två terminer till.