Jag och en kompis pratade lite om det här med att göra något åt sin situation. Om att gå och längta efter något - eller någon - men inte göra något åt saken. Det finns ju alltid skäl till att man väljer att inte handla för att få det man önskar. Man vågar kanske inte. Vi pratade om rädslan om att bli avvisad och om rädslan om att leva ett liv som inte är bekant. Osökt kom vi in på lycka. Vad som är lycka och att man kan vara så fixerad med att söka lyckan i horisonten att man missar att lyckan finns just här och nu. Min vän pratade om relationer, och om att våga ta kontakt med en tjej som hon faktiskt är förälskad i. Jag är ju världens sämsta människa att rådfråga om det, men efter den här senaste krisen så har jag befäst min åsikt om att det är mycket, mycket värre att ångra att man lät bli att ta en chans än att ångra ett misslyckande. Man vet aldrig, en dag är det för sent. Mitt råd till henne var att hon skulle säga precis så som hon kände och vad hon ville. För om hon inte gör det så kanske den här tjejen slinker henne mellan fingrarna. Som för mej, om jag inte hade vågat prova på färdighetsträningen, hut:en, den basala kroppskännedomen och KBT'n så skulle jag ha gått miste om så mycket kunskap. Kunskap om mej själv, andra och resten av omgivningen. Jag har misslyckats, flera gånger. Jag har fallit tillbaka i gamla mönster, flera gånger. Men jag har också rest mej, flera gånger.

Man är inte glad och tillfreds jämt. Ingen är det. Men det betyder inte att man inte är lycklig. Lever jag efter det sättet att tänka? Nej. Men jag försöker. En dag i taget, även de dåliga, är en del av livet. Därför är det så viktigt att vara medvetet närvarande. Om man inte uppskattar det eller de man har i sitt liv så är risken att man förlorar det eller dem. Den ångern skulle garanterat vara svårare att hantera än den ångern som kan uppstå när man gjort fel eller blivit avvisad. Och enda sättet att uppskatta är att vara medvetet närvarande.