Mina dagar har blivit så lynniga. Jag får inte stopp på alla tankar som skapar den här ångesten. Ångesten, självskadetankarna, självmordstankarna. Vad är vad och vad är det det verkligen betyder? Det allra, allra viktigaste jag har nu är tiden med hunden. Särskilt våra promenader får huvudet att klarna. 

Eftersom jag har ramlat tillbaka i gamla beteenden har jag också tänkt mycket på hur det brukade vara. Eller har jag ramlat tillbaka i gamla mönster för att jag har tänkt på hur det brukade vara? Ältar jag, eller minns jag? I vilket fall som helst så är det svårt att vara utomhus i mörkret. Men har man hund så måste man som bekant våga sej ut. Det finns inget alternativ. På med skorna, ner med mössan långt över öronen och så på snabba fötter ut. Den där ambivalensen inför att gå under lyktstolpar är så otäckt bekant. Går jag i ljuset syns jag mer, på gott och ont. Går jag i mörkret syns jag inte lika väl, men jag tappar egen sikt. Jag har börjat välja att gå ut på ängen som ligger bredvidmitt hus. Där har jag sikt åt alla håll, och flyktvägarna är otaliga. Tryggheten är nyckelknippan i handen. Och hunden. Det får inte vara så här jobbigt. Det kulminerade med att jag spydde. Jag kan inte göra det varje gång Tyson behöver kissa och det är mörkt ute. Vad är jag så rädd för? Tankespöken är vad det är. Det finns inget reellt hot! Jag är ändå så jävla rädd.

Jag kommer ihåg när jag var 13 år. Jag vet att jag var 13, för det var sommarlov och vårt fotbollslag hade vunnit en cup som klubben arrangerade. Jag hade en kompis som jag hängde ihop jämt och ständigt. Vi var nog bästa kompisar. Det var en tid som var väldigt tung. Hotet var reellt. Jag var rädd när jag var ute, och jag var rädd att något skulle ha hänt någon i min familj varje gång jag skulle åka hem. Hur mina tankar gick har jag verkligen ingen aning om, men jag mådde så pass dåligt att när mina föräldrar åkte för att handla så riggade jag en snara i garaget. Sen hämtade jag en stol från köket. När jag hade klivit upp på stolen i garaget så plingade det på dörren. Jag blev avbruten och valde att gå och öppna dörren. Där stod min kompis, som oanmält ville att jag skulle hänga med och bada. Och så blev det. 

...inte vet jag vart jag ville komma med det här egentligen. Jag mindes det där idag på promenaden. Och att det har blivit så där mycket rädsla igen kanske beror på att jag tänker för mycket på gammalt. Och att jag gör det leder mej rätt in i katastrofer. Kanske var det dit jag ville komma.