Helvete, vad trött jag är efter färdighetsträningen! Ibland vill jag bara stänga av. En complete shut-down. Jag grät innan jag for, och allt jag vill göra nu är att gråta. Dagarna bara rasslar iväg. Jag börjar långsamt hitta min plats, mina rutiner. Jag börjar vara nöjd med hur jag har det. Och det är det som gör det så jävla svårt! Jag har separationsångest. Är lite rädd för att ta klivet. Släppa taget. Skapa ett liv jag inte hade tänkt mej. Men som är rätt för mej. Bryta mönster och göra saker på nya sätt. Att leva som jag vill och inte som jag lärt mej.

Det känns helt övermäktigt att hantera skuld och skam. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Jag tror att jag står i ett mixed state. Balanserar.

Är inne i ett hypomaniskov. Trodde igårkväll att jag börjat gå över till en depression, men det stämmer inte. Jag har nog bara vanliga humörsvängningar. Fast i hypomani är jag. Tror jag. Eller så är det såhär det är att leva? Att uppleva ups and downs miljoner gånger under dagen. Men jag hamnar djuuupt ner - och sen höööögt upp - och tillbaka djuuupt ner. Jag har i alla fall strikta order om att inte höja Lithioniten. Jag ska "träna" på dom här svängningarna.

Hade veckans HUT-timmar idag. Jag är alltid trött i kroppen och pigg i huvudet när jag kommer därifrån. Pigg i huvudet kan vara bra en dag och dåligt en annan dag. Min tankeverksamhet går ibland igång på ett sätt som gör att jag löser alla frågetecken i huvudet och kan lägga mej på en mjuk och bekväm kudde inför natten. Eller så snurrar den energin åt andra hållet. Att jag problematiserar tills jag hamnar i det mörkaste, svartaste. Tills ångesten tar över. Idag löste dom av varandra. Efteråt var jag först väldigt, väldigt uppåt. Marco - min riddare för dagen - skapade den gemytliga känslan. Jag själv skapade därefter alldeles på egen hand den inte fullt lika gemytliga känslan. Tankarna grottade ihop sej och vips! - så hade jag inget värde. Helt sjukt vad det kan snurra iväg. Önskar att jag kom ifrån den, tanken att vara värdelös.

Dagens individualterapi har handlat om acceptans. Att släppa och gå vidare. Gilla läget, helt enkelt. Det finns så mycket att resonera kring gällande det här! Och det är så mycket som jag redan har resonerat kring idag. Därför tar jag en bloggfri kväll, för att hinna samla och sortera all gegga i huvudet.

Skam är berättigad om
Då är min fråga; hur blir man av med berättigad skam? Den går väl inte att ifrågasättas? Oooh...individualterapi, here I come!

Allt jag behövde var att komma ut, träffa gruppen och ledarna, och sedan lyssna och dela. Ett bakslag är ingen fara, bara jag gör vad jag kan för att inte falla igen. För det kommer att komma många, många bakslag.

Temat för dagen var "att göra tvärtemot". Alltså, att när man har en känsla som inte är berättigad så ska man handla tvärtemot ens impuls. Jag gör redan det, när det gäller min noja kring dörren. Så jag är ett steg före! Man gör framsteg, även mitt i bakslagen. Det som känns svårast är att veta när en känsla är berättigad och när den inte är det. Och vilken känsla det är som jag har. Lite trassligt är det allt.

Veckans känsla är skam. Det kommer att bli en tuff vecka och jag kommer att behöva hjälp. Men...som med allt annat så kommer jag besegra det med.

Så var det måndag och behandlingsdag igen. Jag har sovit max tre timmar inatt. Jag har en hemsk dag. Kanske kan behandlingen lätta mej lite.

Jag önskar så förtvivlat att jag kunde berätta. Att jag kunde ge detaljer, beskriva exakt vad som hände. Men jag kan inte. Jag kommer till en viss gräns - sen tar det stopp. Jag brukar säga att jag inte minns mer. Det är sant. Ibland. Men ofta så kan jag inte ta orden i min mun. Jag känner mej äcklig. Smutsig. Som att jag är doppad i fett. Ett lager av stearin på kroppen som inte vill lämna. Jag tror att om jag inte tar orden i min mun så kommer inte den känslan att äta upp mej. Om jag säger något så kommer jag drunkna i fettet. Äcklig är jag.

Jag önskar så förtvivlat att någon ville lyssna. Inte för att hjälpa, inte för att behandla eller gräva. Bara lyssna. Lyssna och orka stå kvar.

Jag tror att jag har fastnat i det gamla. För jag tänker på det ofta. Jag tänker på honom nästan hela tiden. Och jag vet inte vad jag känner.

Jag har mått bra sista dagarna. Och det är väldigt längesen jag har behövt använda vid behovsmedicin. Jag har kunnat fixa ångesten utan det, på andra sätt. Men idag kom den. Obönhörlig. Den slog ner på ett sätt som jag inte alls var beredd på. Det är en sån ångest där jag vill punktera varenda ven i kroppen får att få ut den! Men. Det gör jag inte. För den vägen ska jag inte vandra igen.

Jag blev alldeles... Kall. Som en kallsup. Som att drunkna.

Har febrilt kliat mej i huvudet idag och försökt knäcka veckans läxa gällande ilska. Det har gått...dåligt. Jag tror att inläggen från tidigare i veckan får stå för veckans läxa. För när det gäller det kan jag säga att jag är arg. Annars blir jag nog inte så ofta arg. Irriterad, ja. Men det kanske egentligen är samma sak, bara ett mildare uttryck än just ilska.

Fastän jag har vänner, familj och kollegor kring mej känns mitt liv till och från som om jag sitter i en glaskupa. Det är ganska ensamt. Det låter nog ganska förmätet av mej att säga det, för jag har verkligen ett stort och tryggt nätverk. Det känns lite skamset att säga det också, just av den anledningen. Människorna kring mej är fantastiska! Jag har bara svårt att göra mej förstådd. Och släppa in dom, tror jag. Man kan inte förvänta sej att människor ska höra något som man inte säger. Så enkelt är det. Det svåra är att det jag vill förmedla har jag inga ord för. När jag försöker beskriva min verklighet känner jag mej som en idiot. För det som kommer ur min mun låter så blasé, för att inte tala om galet. Som när jag beskriver mina dissociationer. Eller overklighetskänslorna när jag blir ömsom lätt och ömsom tung. Eller min noja när jag kollar dörren 20 gånger eller måste leta igenom hela lägenheten för att försäkra mej om att ingen inkräktare finns inne. Det låter ju helt galet! Det är inget jag vill berätta för någon. Men så är mina dagar. Varje dag. Ibland är det bättre, ibland är det sämre.

Jag funkar bra. Jag har en utbildning, jag sköter ett jobb - även om jag nu arbetar deltid då jag är sjukskriven. Jag har vissa sociala kontakter. Jag fungerar. Det syns inte att jag har svårigheter förrän jag kraschar. Vardagshindrena är det ingen som ser. Där står jag ensam. Och när jag väl berättar om det så möts jag av skepsis, för jag fungerar "så bra". Sen kommer dom där dipparna. När det är omöjligt att klara sociala kontakter för att man mår för dåligt. Och då blir ens kontaktnät väldigt osäkra på en, eftersom man ibland finns och ibland inte. Jag blir ibland rent rädd för att umgås. Jag kan komma överens med någon om att göra något, men när det sen är dags så bangar jag ur. Too much pressure. Och försök förklara för hundrade gången varför du inte kommer? Ja, det tär på ens nätverk.

Det var en medlem på bipolarna som skrev såhär (hoppas att det är okej att jag citerar);

...sitter sista minuterna framför datorn innan det är natt på riktigt. Jag är så glad att jag hittat bipolarna. Det finns så många trådar i forumen som...skulle kunna vara skrivna av mej. Det är en lättnad.. :')

Gud, vad jag känner igen det där. Jag borde ha sagt något. Jag borde ha berättat.

Sveket Till och från är jag nog ganska arg. Fastän jag hela tiden hävdar att det inte finns nån ilska kvar. Jag är arg för att det varit tillåtet att använda min kropp. Jag är arg för att inga vuxna fanns där för mej. Jag är arg över att jag tilläts offras för husfridens skull. Jag är arg för att jag lärt mig att allt jag duger till är att tömmas i. Jag är arg på mej själv för att jag har levt efter den regeln och låtit människor komma till och lämna min kropp.

I två dagar har jag nu klarat att gå ut och snabbkissa hunden utan att låsa min dörr. Jag har i och för sej letat igenom hela lägenheten efteråt, men jag har ändå klarat att lämna den olåst. Så glad!!!

Om bipolär sjukdom.

Jag har åkt bergochdalbana idag. Från att vara on top of the fucking world till att allting är bara ren och skär katastrof. Hur fan vet man om man känner vanlig sorg, som man ska göra, eller om man är i dippen på sjukdomen? Jag har ingen jäkla aning. Ska man sörja såhär? Är det sorg jag känner? Är det ett brustet hjärta eller är det en hederlig depp? HUR GÖR FOLK!? HUR VET FOLK VAD SOM ÄR VAD!?

Hittade precis till ett community där bipolära kan samla och typ, umgås. Lite som fejjan, fast med en mer specifik gemensam nämnare; bipoläritet. Blev medlem idag! :D  Även anhöriga är välkomna. Rekommenderar varmt att gå med. :)

Måndagar är behandlingsdag. Färdighetsträning och individualterapi stod på agendan.

Dagen före alla smärtansdag är precis som vanligt smärtsamt ensam. Fastän jag tillbringat en stor del av dagen med familjen så känns det.. Tomt.