Vi är inne på ett avsnitt som handlar om att reglera känslor. Förra veckans känsla var förvåning. Jag har haft jättesvårt att hitta situationer under den här veckan där jag blivit förvånad. Min förvåning förväxlar jag, eller gör om, till rädsla. Som om jag blir överrumplad i trapphuset, eller runt en krök. Så förvåning för mej är obehagligt. Att jag inte har kontroll över situationen. Därför kanske saker som borde ge mej glädje gör mej rädd. Till exempel den gången som jag fick blommor. Det var en fin gest som jag vet att jag borde ha blivit glad av (och som jag nog innerst inne också blev) men som jag reagerade med att bli rädd och osäker. Jag har haft svårt att besvara frågan "hur känns det i kroppen när du blir förvånad?". Idag på färdighetsträningen så fick jag lite hjälp med det av dom andra. De beskrev det som att de blir nollställda när de blir förvånade. Att de blir "väcka" - som om de fått en kalldusch, de blir mer alerta. För mej väcktes frågan, när går förvåning över till chock?

Veckans nya känsla är ilska. Den ska det verkligen bli spännande att sätta tänderna i... Usch.

Dagens individualterapi handlade om förvåning och ilska. Vi diskuterade att jag samlar ihop ilska, sorg och rädsla i ett. Och att jag måste analysera de gånger som jag upplever en känsla, och sen våga stanna kvar i den.

Berättade att jag vid ett tillfälle under hästunderstödda terapin - HUT:en - läst spegelvänt igen. Förra gången jag gjorde det hade jag lithiumförgiftning. Den här gången mådde jag inte dåligt alls. Jag var inte särskilt nedstämd, stressad, orolig eller något liknande. Konstigt. Därför har jag valt att inte köra bil än... Jag känner mej osäker på mej själv. Min terapeut vill att jag noterar om det händer igen. Kanske kan det bero på spänningar i nacken? Nåja. Den som lever får se.

Det blir inga ändringar i mina mediciner än i alla fall. Jag äter mycket mediciner, men eftersom jag är så instabil och går igenom tuffa behandlingar så vill de inte röra i dem än. Kanske trappar de ut Lamictalen efter sommaren. Inte före. Seroquelen får jag stå kvar på, för att mota min paranoia. Det känns ändå ganska okej. Fastän jag helst skulle vilja bli av med så mycket mediciner som möjligt. Ärligt talat...är jag samtidigt rädd att stå utan dom. Jag har haft dom så länge nu.

Dagen har bjudit på en sjujävla förkylning! Puh. Ner i sängen och kurera mej. Kanske jobbet får stå åt sidan imorgon...