Fastän jag har vänner, familj och kollegor kring mej känns mitt liv till och från som om jag sitter i en glaskupa. Det är ganska ensamt. Det låter nog ganska förmätet av mej att säga det, för jag har verkligen ett stort och tryggt nätverk. Det känns lite skamset att säga det också, just av den anledningen. Människorna kring mej är fantastiska! Jag har bara svårt att göra mej förstådd. Och släppa in dom, tror jag. Man kan inte förvänta sej att människor ska höra något som man inte säger. Så enkelt är det. Det svåra är att det jag vill förmedla har jag inga ord för. När jag försöker beskriva min verklighet känner jag mej som en idiot. För det som kommer ur min mun låter så blasé, för att inte tala om galet. Som när jag beskriver mina dissociationer. Eller overklighetskänslorna när jag blir ömsom lätt och ömsom tung. Eller min noja när jag kollar dörren 20 gånger eller måste leta igenom hela lägenheten för att försäkra mej om att ingen inkräktare finns inne. Det låter ju helt galet! Det är inget jag vill berätta för någon. Men så är mina dagar. Varje dag. Ibland är det bättre, ibland är det sämre.

Jag funkar bra. Jag har en utbildning, jag sköter ett jobb - även om jag nu arbetar deltid då jag är sjukskriven. Jag har vissa sociala kontakter. Jag fungerar. Det syns inte att jag har svårigheter förrän jag kraschar. Vardagshindrena är det ingen som ser. Där står jag ensam. Och när jag väl berättar om det så möts jag av skepsis, för jag fungerar "så bra". Sen kommer dom där dipparna. När det är omöjligt att klara sociala kontakter för att man mår för dåligt. Och då blir ens kontaktnät väldigt osäkra på en, eftersom man ibland finns och ibland inte. Jag blir ibland rent rädd för att umgås. Jag kan komma överens med någon om att göra något, men när det sen är dags så bangar jag ur. Too much pressure. Och försök förklara för hundrade gången varför du inte kommer? Ja, det tär på ens nätverk.

Det var en medlem på bipolarna som skrev såhär (hoppas att det är okej att jag citerar);