Snälla, ge mej bara en axel...

Helvete, vad trött jag är efter färdighetsträningen! Ibland vill jag bara stänga av. En complete shut-down. Jag grät innan jag for, och allt jag vill göra nu är att gråta. Dagarna bara rasslar iväg. Jag börjar långsamt hitta min plats, mina rutiner. Jag börjar vara nöjd med hur jag har det. Och det är det som gör det så jävla svårt! Jag har separationsångest. Är lite rädd för att ta klivet. Släppa taget. Skapa ett liv jag inte hade tänkt mej. Men som är rätt för mej. Bryta mönster och göra saker på nya sätt. Att leva som jag vill och inte som jag lärt mej.
Vi pratade om problemlösning idag. Om att ta fram alla alternativa lösningar som finns och sedan sortera bland för- och nackdelar. Sedan ska eländet skattas och man ska ta ett beslut. Och verkställa. Jag brukar använda mej av ambivalenskorset när jag står och väger. Jag känner mej mer hemma med det än med det som vi använde på färdighetsträningen idag.




Det sista jag vill säga är att vad man än varit med om, hur man än har fungerat, så är det inte den personen man är om man inte väljer att vara den personen. Det finns ingen ursäkt för att leva kvar i det förgågna. Ta beslut - verkställ. Och lik förbannat sitter jag där, med den vetskapen, utan att ta ansvar för min förändring. För jag gör inte det. Jag tar inte ansvar för min förändring. Inte fullt ut. Och jag är övertygad om att jag inte är ensammen om det. Det jag skulle behöva nu, det jag skulle vilja ha, är en axel att luta mej mot...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0