Jag önskar så förtvivlat att jag kunde berätta. Att jag kunde ge detaljer, beskriva exakt vad som hände. Men jag kan inte. Jag kommer till en viss gräns - sen tar det stopp. Jag brukar säga att jag inte minns mer. Det är sant. Ibland. Men ofta så kan jag inte ta orden i min mun. Jag känner mej äcklig. Smutsig. Som att jag är doppad i fett. Ett lager av stearin på kroppen som inte vill lämna. Jag tror att om jag inte tar orden i min mun så kommer inte den känslan att äta upp mej. Om jag säger något så kommer jag drunkna i fettet. Äcklig är jag.

Jag önskar så förtvivlat att någon ville lyssna. Inte för att hjälpa, inte för att behandla eller gräva. Bara lyssna. Lyssna och orka stå kvar.

Jag tror att jag har fastnat i det gamla. För jag tänker på det ofta. Jag tänker på honom nästan hela tiden. Och jag vet inte vad jag känner.