Det jag egentligen har jobbat med hela veckan är rädsla. Istället för att förbereda kroppen på att det står en yxmördare utanför dörren varje gång jag ska gå ut så har jag tagit ett djupt andetag och bara klivit rakt ut. Och se, än så länge är jag inte yxmördad. Det som gör att jag nojar så mycket kring dörren är att trapphuset i huset jag tillfälligt bor i aldrig är låst samt att det inte är ljust jämt och ständigt. I mitt "riktiga" hus är det alltid tänt i trapphuset. Och dörren är låst efter kl. 22. Så jag nojar. Och nojar. Och nojar. Men istället för att totalt gå bananas och plocka på mej en massa verktyg och likt en knarkhund leta igenom lägenheten gång på gång på gång så har jag använt mej av den här;

Alltså, min känsla är att jag är rädd för "att någon som vill göra mig illa står utanför dörren" - vilket är en tanke som skapar mitt beteende - jag beväpnar mej, är vaksam och isolerar mej. Det blir en ond cirkel och varje gång jag ger efter för min tanke växer bara min rädsla och jag blir aldrig kvitt mina beteenden. Så. Jag har utmanat mina tankar. Det finns ingen som vill mej illa utanför min dörr. Det finns inget farligt i trapphuset. Att det rör sej folk i trapphuset är normalt - det bor andra människor här och dom är inte farliga. Det jag tänker är inte sant. För varje gång jag gjort det har jag bevisat för mej själv att det inte finns något farligt, och jag är tryggare. Jag hade till och med ett samtal med en annan hundägare (en man dessutom) i trapphuset och jag fick inte ångest. Helt amazing!

Kanske kan jag analysera ilska bättre nån annan dag. Men just nu är jag bara så nöjd med hur jag har hanterat min rädsla.