Vi pratade om att reglera känslor idag på färdighetsträningen. Läxan går ut på träna på att minska sin kognitiva sårbarhet och veckans känsla är rädsla. Alla delar känns väldigt relevanta med särskilt delen om att tankar inte är sanna tror jag är mer aktuellt för min del. Det är lätt att hamna i de där tankefällorna som leder till ältande när man tror på sina egna tankar. Igår var en sån dag som jag ältade och ältade. Nyckeln är väl egentligen att ställa sej frågan; är det okej att göra fel?

Idag har jag haft det jättejobbigt efter hela den här grejen med min vad-det-nu-är-för-relation. Det är klart att det känns något när man avslutar något sådant. Vi har ju ändå setts i över ett halvår och vi har ju lärt känna varandra och skapat ett band. Det känns jobbigt. Och jag har varit lite ledsen. Men nu är det som det är, och det känns rätt.

Idag är en sån där dag då jag går igenom alla fel jag nånsin gjort och sen ältar, ältar, ältar och ältar jag. Det går inte att stänga av flödet i hjärnan. Jag har bläddrat i färdighetspärmen och rafsat i akutlådan. Att träna hjälpte för stunden. 

Jag har i alla fall tagit ett första steg ut ur min konstiga vad-det-nu-är-för-relation.

Igår fick jag plocka bort Zyprexan och dra ner på Lamictalen! Det känns väldigt bra. 

Idag har jag missat HUT:en för att jag mådde så dåligt. Magen krånglar.

Jag har ingen motivation till att skriva, så jag väntar in den istället för att få prestationsångest.

Jag vaknade 2 inatt av en fruktansvärd mardröm. Jag kunde inte somna om så jag tog mitt bolltäcke och la mej i soffan istället. Jag hann inte mer än lägga huvudet på kudden så somnade jag. Sen vaknade jag inte förrän klockan var närmare 11. Hela dagen har varit märklig. Huvudet är tungt. Ändå har jag fått både handling och tvätt gjorda. 

Jag skulle vilja ha en paus. Jag skulle vilja sätta mej på ett plan och landa i Schweiz på obestämd tid. Tyvärr är inte det möjligt. Det funkar inte ekonomiskt eller för a-kassan. Om jag skulle inkassera lite skulder så skulle det gå ekonomiskt i alla fall. Men jag drar mej för att göra det. Jag har ingen lust med en massa tjorv. Och det skulle det nog bli.

Har kommit hem efter en jättetrevlig kväll hos Vix och Mats med käk och hockey. Blev bjuden på middag imorgon också, hos Lisa. Tyvärr avslutade jag kvällen med att kaskadspy på grund av en fruktansvärt mensvärk. Jag hoppas jag får ordning på mensen när jag börjar äta Cyklo-F. Det risiga nu är att jag är jättehungrig och att käka på natten är inte nån bra idé om jag vill hålla vikten...

Idag har jag varit på intervju på BOJ. Det gick nog hyfsat tror jag, bortsett fran att jag var så torr i munnen att det kändes som om jag satt och smackade hela tiden. Nu är nästa steg att få tag i Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och ta reda på vilket som är arbetsgivarens (BOJs) ansvar och vilka arbetsuppgifter som jag får ha vid en eventuell praktik. Det ska nog ordna sej det här.

Sen hade min syster fått ett samtal från FK om att det är fel på mitt läkarintyg. Igen. Så nu måste det ordnas. Det är lite stressande när det blir såhär. Jag hoppas det löser sej utan större dröjsmål.

Jag är så fruktansvärt less på medicinering. Det första jag gör när jag vaknar är att ta mediciner. Det sista jag gör innan jag somnar är att ta mediciner. Det måste slita ordentligt på kroppen. Och de har gjort att jag tappat språket. Jag har glömt ord och stavningar. Det är inte roligt att sitta och prata med någon och känna sej trög! Den här Zyprexan är inte bra för vikten. Fastän jag inte äter mer än vanligt så känns det som om jag går upp ändå. Jag tror att jag har en jäkla massa vätska i kroppen. Det borde ju vara en rejäl morot för att ta sej till gymmet, men det är det inte. Idag var jag inte särskilt effektiv, men jag tog mej i alla fall iväg. Jag önskar att jag kunde bli medicinfri.

Idag hade jag veckans individuella sjukgymnastik. Meditation, stående övningar och dropsymassage.

Sista tiden har jag haft många tankar kring livet och döden. Undrar om alla människor någon gång tänker på självmord? Är det normalt att ha dom tankarna och hur ofta får man ha dom för att det ska vara normalt? Jag har det där i huvudet lite mer frekvent nu. Jag får infall. Jag har tankar och jag har infall. Jag mår inte särskilt dåligt, de bara finns där. Men det är väl normalt att det är så?

Jag undrar vad som gör att jag sätter mej i situationer som jag vet att jag mår dåligt av. Något är det som gör att jag hamnar där. Förmodligen liknar det anledningen till att trassliga tjejer dras till mej och att trassliga jag dras till trassliga tjejer. Varför väljer jag att ha sex där jag mår illa? Jag menar bokstavligt talat mår illa. Det har inget med personen i fråga att göra. Tror jag i alla fall. Kanske är det för att det är så avskalat att det blir kallt. Ont gör det också. Så vad är poängen? Det har inte varit såhär från början, det har växt fram. Varför väljer jag att fortsätta när jag har spyan dansandes i halsen? Jag kommer ofta tillbaka till hur ett ex valde att göra. Hon hade sex med mej för att ett par timmar - MAX - göra slut. Det har varit en värre smäll än själva faktumet att det tog slut. Jag förstår inte att hon kunde göra så. Jag kände mej så jävla utnyttjad. Spottad på. Det är som ett öppet sår som vägrar läka. Jag skiter i bruden. Men det som hände... Det har jag på nåt vis svårt att acceptera. Kanske är det det som gör att jag sätter mej i situationer där jag upplever det här äcklet. Avskyn. Jag accepterar det inte, istället återskapar jag det. Jag tänker att jag är värd mer! Jag tänker det och varvar med "är jag värd mer?". Tanken som är formad som en fråga är den tanken jag tror på. Jag tror inte på påståendet att jag är värd mer. Därför fastnar jag. 

Synd att vi inte jobbar med känslan avsky i färdighetsträningen den här veckan. Den hade jag haft kläm på just nu.

Jag hade lika gärna kunnat gå på crack idag. Jag var på vårdcentralen och blev remitterad till gyn eftersom min menscykel har spårat ur. Jag fick också veta att jag har en kronisk infektion på halsmandlarna. Trevligt. Därefter spattade jag iväg till arbetsförmedlingen. Där är man ju alltid beredd att vänta, men idag fick jag komma in nästan på en gång. Då var det bara det att karln som jag träffade höll på en hel timme med att skriva in mej. Det var tusen frågor kring min bakgrund och sen körde han med pekfingervalsen. Det här innebar att jag fick hetsa i mej en halv macka från Dagobert för att sedan hinna till färdighetsträningen kl 13. Väl där så kände jag mej grinfärdig. Jag förstod ingenting. Eller jag förstår det teoretiskt men jag kan inte klippa in det i mitt liv. Det är väldigt nedslående när det blir så. Väldigt, väldigt nedslående.

Jag har också fått en del sagt idag. Sådant som jag har behövt säga, men inte vågat. Till Tanya. Det är ganska jobbigt att rannsaka sej så öppet för någon. Det är mycket i mitt beteende som har orsakat en del smärta, bland annat i hennes liv. Det är svårt att säga att jag hanterat konflikter genom att stänga henne ute. Och att jag genom att göra det har krävt att hon ska kunna läsa mina tankar. Det är en helt omöjlig uppgift. Det blir ett väldigt destruktivt sätt att leva. Dessutom blev jag helt förblindad av rädslan att bli lämnad att jag aldrig uppmärksammade att hon hade det svårt. Hon trivdes inte och hon hade hemlängtan. Jag visade noll förståelse, noll medkänsla. Det kändes bra att säga att jag har uppmärksammat det nu. Även om det är väl sent... Hon kommer alltid äga en del av mitt hjärta.

Jag vet inte vad som hände, det är flera dar sen jag skrev något här. Jag har fått lite mail om vart jag har tagit vägen, och svaret är; ingenstans. Jag har bara inte skrivit. Jag trodde att jag hade gjort det men tydligen så har jag... Glömt det?

I måndags startade färdighetsträningen igen. Det var lite annorlunda då psykologen som tidigare har varit huvudansvarig slutat och en annan av ledarna tagit över. Dessutom så var vi väldigt få. Början var seg. Det var många långa, tysta stunder och det kändes väldigt uppstolpat och inte så spontant. Sen hände något och plötsligt så blev det liv i diskussionerna och allt det där stela gav sej. Det var en bra gång. Fast jag hade glömt hur påfrestande det kan vara. Jag var ganska trött efteråt. Jag hade även sjukgymnastik den dagen så det tog väl lite extra energi.

I tisdags var jag och lämnade blodprov på vårdcentralen. Det var koll på medicinhalterna. Sen hämtade jag upp en påfylld dosett och drog på gymmet. 

I onsdags åt jag lunch med en kompis, var på närpsyk och avslutade dagen med att äta middag med en annan kompis. Det var också en ganska ansträngande dag. Det slutade med att jag sov över hos mamma och pappa. 

Igår fick jag besök av arbetsterapeuten. Vi skulle utvärdera det tyngre bolltäcket. Egentligen så var det meningen att jag skulle lämna igen det då eftersom det inte är intaget i sortimentet än och de ska försöka utvärdera med fler patienter om de ska ta in det eller inte. MEN. Jag fick veckans bästa nyhet! Jag fick behålla det. Arbetsterapeuten och hjälpmedelskonsulenten (som ansvarar för alla hjälpmedel) hade resonerat och kommit fram till att om det finns ett behov så skulle jag få behålla det. Jag hade kunnat krama henne! Efter mötet drog jag till gymmet, och efter det så följde jag med Sandra till Camilla för att se på hockey.

Idag var det dags för terminens första HUT. Jag har inte alls någon lysande dag. Det har känts struligt inom mej. Ute i ridhuset så gick det jättedåligt. Det var längesen jag var så stressad där som jag var idag. Men nu är jag hemma och ska försöka slappna av. Jag ska göra en paj och sen ta ett bad. Det får utgöra dagens ridå!

Det här med att ge mej själv mediaförbud när det gäller nyheter har öppnat ögonen på mej lite. I vanliga fall så läser jag tidningen flera gånger per dag men nu har det varit noll av den varan (bortsett från sportsidorna). Idag kunde jag inte hålla mej längre och smällde upp Aftonbladet på nätet. Jag fick direkt ångest. Det hade jag inte förväntat mej faktiskt. Jag har tyckt att det har varit lite överdrivet men uppenbarligen så suger jag i mej allt elände som faller i mitt knä. Det var lite samma känsla som när jag låg inne i somras när jag inte ens vågade kolla mailen. Då berodde det nog på att jag slapp utsättas för så mycket negativ information att jag på nåt vis blev "informationsrädd". Jag blev för trygg inom sjukhusets gråa väggar. Där begränsas allt åt en. Man har inget val. Jag inser nu att vissa begränsningar kan vara bra för en. Det kanske i mångt och mycket även handlar om gränssättning utifrån vad som kan vara destruktivt för en. Exempelvis så fick jag ett sms igår från en vän som inte mådde bra. När jag svarade henne så var jag väldigt kort och gick inte in i det hon skrev. Det kändes bra, men det var ändå lite jobbigt eftersom jag kände att jag negligerade hennes problem. Det är också ett exempel på att det kan vara bra att begränsa och gränssätta. Undrar hur många såna här saker jag har i mitt liv egentligen?

Imorse var det segt på gymmet. Jag skippade simningen, jag var så jäkla trött och det kryllade av folk i badhuset så jag hade ingen lust att klä av mej där idag. Jag tar igen det på tisdag istället.

Imorgon börjar färdighetsträningen om. Startskottet blir en introduktion av "Att reglera känslor". Nu blir det riktigt svårt. Jag skulle behöva plocka fram min pärm med CAT-kit (Cognitive Affective Training) och ha det som stöd under det här avsnittet. Efter påsk startar vi igång "Att hantera relationer". Det kommer att bli en tuff, men förhoppningsvis givande, vår. 

Idag är jag nervös över hur bussåkningen imorgon ska gå. Det som brukar vara jobbigt med att åka buss är när det är mycket folk och jag ska köa och välja plats. Det är nog jobbigt i sej. Nu har LLT börjat med att rata kontanter och det innebär att man får betala på alternativa sätt. Efter att ha frågat runt så verkar det som om man kan betala med kort direkt på bussen. Om man inte får det imorgon så blir det problem, för jag har varken busskort eller kuponger. Det som gör mej orolig är att jag inte vet hur man gör. Så jag vet inte vad jag har att vänta mej imorgon. Det är en liten grej, men för mej så blir den stor. Det är i såna här situationer som jag ska använda mej av mindfulness.... Det går ju...sådär.

Imorse var jag och tränade på gymmet. Det gick rätt bra, jag har kvar en del muskler och en viss kondition trots allt. Det blev styrke, kondition och till sist simning. Jag blev även varse om att lördagmorgon är småbarnsfamiljernas baddag. (Kanske är söndag också en sån dag, det återstår att se). Jag har inget emot det. Inne på gymmet märks det inte av och i banan för konditionssimningen märks det inte heller. Problemet sitter inne i omklädningsrummet och vid duscharna. Det är få duschar och att behöva stå naken och vänta på att någon ska bli ledig är inte kul. Det blir en för lång väntan och då hinner jag tänka alldeles för mycket. Det är väldigt jobbigt. Och idag blev det väldigt tydligt att mina ärr uppmärksammades. "Aldrig mer", var min första tanke. Nu vet jag inte hur jag ska kunna stå där imorgon.

Idag har jag genomfört en bragd. Jag var och tog ett pass i gymmet, och efteråt simmade jag några längder, duschade, bastade och duschade igen. In public. Med ärr och allt. Jag kände mej jävligt duktig faktiskt!

Sen har jag skruvat ihop bokhyllan med hjälp av pappa. Vad skulle jag göra utan mina föräldrar?

I övrigt.. Tja, när jag vaknade imorse mådde jag mycket bättre än vad jag gjorde igårkväll. Dagen har varit bra, och kvällen avslutar jag med hockey-derby framför tv'n.

Försäkringskassan köpte inte att läkarintyget var från den 16e och inte den 13e, fastän man kan sjukskriva sej själv under en vecka. Dessutom så hade sjukhuset skickat en kopia istället för ett orginal så i vilket fall som helst så måste ett nytt intyg skickas. Men nu är det ordnat så nu kan det väl ändå inte bli nåt mer strul. 

Dagen har varit bra, men konstig. Jag har varit till IKEA i Happis med min syster och systerdotter. Det är ganska skönt att bara sitta och titta ut genom fönstret under resans gång. Man hinner tänka mycket. Det blir en viss avslappning, utan att sova.

Nu när jag kommit hem och varit ute med hunden så mår jag...konstigt. Kroppen är konstig. Jag är inte i den och samtidigt är jag det fast det gungar. Som att ligga och flyta i vatten. Jag är nog ganska trött.

Vaknade 5 imorse. Halv 7 gav jag upp och begav mej ner till föräldrarna. Nu är det snart dags för att ge mej iväg till vårdcentralen för att dela medicin. Sen ska jag teckna gymkort och köra ett pass. Resten av dagen står skriven i stjärnorna. Ikväll spelar Sverige semifinal mot Finland, och det hade varit kul att se om det inte vore så sent. Kanske tar jag mej en tupplur och då orkar jag kanske vara vaken. 

Jag har varit lite rädd nu igen. Det är lite jobbigt att få för sej att det befinner sej en yxmördare i lägenheten. Okej, det var väl dramatiskt, men jag menar att det känns som om jag har en inkräktare. Övertygelsen blir så stark att jag till slut inte vet vad som är verkligt och vad som är i mitt huvud. Jag brukar ändå kunna trösta mej med att det bara är i huvudet som det som jag är så rädd för pågår. Igår var det svårt att tala mej själv till rätta. Dessutom kröp taklampan omkring i taket. Jag tror faktiskt att det beror på mediciner och det är inget som jag blir rädd för. Det vet jag är bara i mitt huvud. Jag somnade rätt fort ändå. 

Det är rätt jobbigt att hålla koll på alla datum, intyg, möten och liknande när man knappt minns om man ätit idag eller inte. Det har varit tjafs med a-kassan under början av den här vintern, så min ersättning fördröjdes rejält. Nu är det fel i mitt läkarintyg, vilket jag inte alls hade uppmärksammat om inte min mamma sett det. Det fattas två dagar i mitt läkarintyg då jag blev sjukskriven på heltid. På kvällen den 13e blev jag inlagd. Innan dess var jag sjukskriven på halvtid och stämplade på resterande halva. Halvtidssjukskrivningen gick ut den 15e och då behövdes ett nytt intyg. Det läkaren har missat är att jag bara var sjukskriven på halvtid och istället för att skriva ett intyg från och med den 13e på heltid har han sjukskrivit mej från och med den 16e. Det innebär att jag på papper är sjukskriven på halvtid den 14-15e fastän jag låg inne då. Ett himla tjorv, eller hur? Jag är så trött på all den här byråkratin som man måste hålla reda på. Det går inte att bara lita på att alla intyg är i sin ordning. Det är viktigt att få ordning i det här eftersom jag måste lämna rätt uppgifter till a-kassan. Hur i hela friden gör dom som inte har anhöriga som hjälper till? 

...citerar hon efter att ha installerat en säkerhetskedja på dörren.