Jag hade lika gärna kunnat gå på crack idag. Jag var på vårdcentralen och blev remitterad till gyn eftersom min menscykel har spårat ur. Jag fick också veta att jag har en kronisk infektion på halsmandlarna. Trevligt. Därefter spattade jag iväg till arbetsförmedlingen. Där är man ju alltid beredd att vänta, men idag fick jag komma in nästan på en gång. Då var det bara det att karln som jag träffade höll på en hel timme med att skriva in mej. Det var tusen frågor kring min bakgrund och sen körde han med pekfingervalsen. Det här innebar att jag fick hetsa i mej en halv macka från Dagobert för att sedan hinna till färdighetsträningen kl 13. Väl där så kände jag mej grinfärdig. Jag förstod ingenting. Eller jag förstår det teoretiskt men jag kan inte klippa in det i mitt liv. Det är väldigt nedslående när det blir så. Väldigt, väldigt nedslående.

Jag har också fått en del sagt idag. Sådant som jag har behövt säga, men inte vågat. Till Tanya. Det är ganska jobbigt att rannsaka sej så öppet för någon. Det är mycket i mitt beteende som har orsakat en del smärta, bland annat i hennes liv. Det är svårt att säga att jag hanterat konflikter genom att stänga henne ute. Och att jag genom att göra det har krävt att hon ska kunna läsa mina tankar. Det är en helt omöjlig uppgift. Det blir ett väldigt destruktivt sätt att leva. Dessutom blev jag helt förblindad av rädslan att bli lämnad att jag aldrig uppmärksammade att hon hade det svårt. Hon trivdes inte och hon hade hemlängtan. Jag visade noll förståelse, noll medkänsla. Det kändes bra att säga att jag har uppmärksammat det nu. Även om det är väl sent... Hon kommer alltid äga en del av mitt hjärta.