Jag är en otålig själ. Jag vill att det ska hända något nu. Med framtiden, menar jag. Jag vill ha den där bedömningen av min arbetsförmåga gjord av Arbetsförmedlingen nån gång så jag kan få börja komma ut i jobb igen. 

Var på sjukgymnastik idag och fick akupunktur mot huvudvärken. Sen svängde jag förbi gymmet en timme. Nu har jag lite tråkigt och sitter och skruvar på mej i soffan. Tror jag beger mej ut...

Hade en trevlig kväll igår igen. Jag åt middag med Vix, Sofia, Lisa och Anna. Jag kan inte förstå att det kan rymmas så mycket mat i min mage. Åkte till Skuris efteråt och tillbringade sista vakna timmen i soffan framför tv'n. Idag har jag röjt lägenheten. Lövhögar i hallen, tomglas i köket, slattar i vardagsrummet och sand i sängen. I det skicket var mitt hem efter fredagen. Men det var så värt det!

När jag har så här många dagar som är så här bra, med endast kortare stunder av ångest, så är det helt overkligt att jag varit så dålig. Det är som om det inte fanns. Det är som att ha klivit ur en bubbla. Ur en dimma. Det är som om det inte finns ett enda hinder. Som om jag klarar vad som helst! Det är en väldigt, väldigt behaglig känsla.

Jag hade sjukgymnastik idag. Fick akupunktur mot huvudvärken. Jag hoppas att det hjälper. Sov middag i nästan tre timmar. Krönte sedan dagen med att betala räkningar. Det har varit en sån där trött dag. En lugn och sansad, trött dag. Med andra ord, en bra dag.

Tiiiiidig morgon. Mycket tidig. Mitt i natten faktiskt, om jag får säga det. Tio i sju börjades det välbekanta "tass, tass, tass". Följt av "krafs, krafs, krafs" och ytterligare en vända av "tass, tass, tass". Det är när duvkuttret sätter igång som man vet att det är allvar. Då är jycken akut kissnödig. Det var väl inte hela världen egentligen, men eftersom jag har huvudvärk för nionde dagen i rad så var de där extra tjugo minuterna som återstod innan klockan ringde ovärdeliga. 

Besöket på vårdcentralen gick på ett kick. In med en dosett, ut med en annan. Sedan hade jag så pass tur att jag kunde lifta med min syster som också skulle vara i stan klockan tio. Det var en ovan situation att träffa en journalist sådär. Jag fick en rundtur i lokalerna efteråt. Det var rätt kul att se hur det ser ut och hur det fungerar! Herregud vad det är mycket som ska klaffa! Efter det lunchade jag med syster. Lyckades boka in en dejt ikväll (inte med min syster kanske bör tilläggas). Så nu får jag både sällskap och mat. Mycket trevligt!

Färdighetsträningen var jättebra. Det känns som att det är först nu det verkligen börjar bli givande, när jag går igenom det för andra gången. Det är mycket lättare att prova att omvandla all teori till praktik. Idag blev det ganska klart att allt vi gör är sådant som måste underhållas. Det är inte som ett matteprov, där det finns vissa regler. Kan man dom reglerna så klarar man provet, oavsett när man gör det. Så funkar inte färdighetsträningen. Inte alls. Färdigheterna är inte beständiga. En dag, ett tillfälle så fungerar en färdighet. En annan dag fungerar en annan. Man får prova sej fram. Det är svårt. Vi pratade om just det, att det är lätt att låsa sej eftersom allting hinner gå så snabbt inom en. När man är där i ens egen red zone, då det är som allra viktigast att använda sej av färdigheterna, så kan det bli blankt i huvudet. Man vet en "grundfärdighet" som man har och som brukar fungera. Och det är ju bra. Men det är när den färdigheten inte fungera som man behöver allt det andra. De andra alternativen. Då kommer färdighetsträningen in i bilden. Det handlar om att öva, öva, öva - innan det är kris. Det är allt det handlar om, underhålla och öva. Underhålla och öva. "Wax on, wax off".

Det är en lättnad. Det är det. Vardagen är ändå lite grinig och nyckfull. Jag har lite problem med att hantera ångest. Dessutom så har jag haft konstant huvudvärk i mer än en vecka nu, och det gör mej extra sårbar för alla tankefällor. Det är inte hälsosamt att ligga halva dagar i mörker. 

Jag hade väldigt svårt att sova igår. Sista gången jag tittade på klockan var den över 2. Jag var rädd. Det var otäckt att vara ute med hunden i mörkret. Jag är nog lite mörkrädd. Det är väldigt energikrävande att bete sej som om man hade ögon i nacken. Det ger ökad ångest att inte kunna slappna av när man är ute. Sen var jag ju tvungen att kontrollera hela lägenheten. Under borden, bakom gardiner, bakom soffan, under sängen, i garderober, i badkaret... Ja, det är väldigt tröttsamt och gör mej bara mer rädd. Det positiva är att jag bara gjorde det en gång. Fastän jag låg som på nålar i sängen och ville gå ut och göra om det. High-five på den!

Fick förresten tag i de där vinterskorna som jag vill ha! Dessutom billigare än i butik. Med det sagt så bereder jag väg mot sängen och mörkret. Peace out!

Det var väldigt avslappnande att vara på HUT:en idag. Vi var bara två patienter. 

Ikväll har jag umgåtts med Evve. Och så har jag svarat på det där mailet. Så nu är det gjort. Allt jag vill göra nu är att sova. Det har varit en lång dag, och det bokstavligt talat laggar i huvudet.

Halva dagen tillbringades under bolltäcket. Jag önskar att det vore lite tyngre. Kvällen tillbringades hos Camilla tillsammans med Sandra. Livet är för övrigt under kontroll. Imorgon är det HUT. Sen ska Evve släpa med mej på basket.

Hade några timmar ikväll då allting bara tog över. Jag har gråtit, spytt, promenerat, bakat, badat och bränt mej. Men jag har inte skurit mej. Så jag vann trots allt. Nu har jag ett tungt huvud så jag ska gå och lägga mej. 

Gjorde upp planer med Evve till på fredag. Och i helgen ska jag hjälpa Nina med hennes blogg. Det hjälper att ha saker att se fram emot. "It gets better".

...och när jag är ledsen så smyger han upp och torkar tårarna. Det finns inget som tröstar så mycket som att borra in näsan i ett hundöra. Det är nästan som att han säger "Strunta i det där nu, matte. Det kommer att ordna sej. Du har ju mej. Nu sover vi." Och det är precis vad jag ska göra. Jag ska borra in min näsa i hans öra och somna. Jag behöver vakna till en ny dag.

Sa hej då till en kompis som flyttar till Stockholm imorgon. Det är lite trist att hon lämnar Luleå. Förhoppningsvis ses vi till jul igen.

Det har varit en ganska... Känslomässig dag. Men nu tror jag att jag fått lite reda i oredan. 

Nu har jag suttit med det här inlägget sen jag kom hem vid sju-tiden ikväll. Jag får inget mer sagt idag.

Jag har haft huvudvärk fram tills nu. Jag har poppat Ipren. Det får jag egentligen inte, men jag står inte ut. Jag missade sjukgymnastiken och färdighetsträningen. Det har varit en riktigt dryg dag. Jag blir så nedstämd också när jag ligger inomhus i mörker, utan att ta en promenad eller laga mat, och dessutom missar två behandlingar. Jag blir deppig. Och jag hinner tänka alldeles, alldeles för mycket. Burr, jag får kyla i hjärtat av det.

Nu har jag andats och tänkt och fått distans. Nu känns allting väldigt mycket bättre. Det laggar inte i huvudet och jag känner mej betydligt klarare och starkare. Jag har haft en jättefin helg som jag tillbringat både ensam och med sällskap. Idag har det varit så fint väder så jag har varit ute med vovven i tre timmar. Sen har jag legat under bolltäcket och kikat på tv en stund.

Imorgon är det färdighetsträning igen. Dessförinnan har jag sjukgymnastik och lunch med en kompis. Och så måste jag in på banken också. Det blir en intensiv dag med andra ord.

Igår blev jag sådär konstig igen. På kvällen skulle jag åka till Camilla tillsammans med Sandra och jag skulle hämta upp henne på vägen. Jag kände ingenting märkligt förrän jag satte mej i bilen, bortsett från att jag tidigare under dagen haft lite ångest. Under resans gång hann jag med allvarliga tillbud. Ett var att jag hamnade i fel fil där jag höll på att hamna i kollitionskurs med mötande trafik. Jag hade dålig koordinationsförmåga, dålig reaktionsförmåga och dålig avståndsbedömning. Väl hos Camilla så började jag sluddra, prata stötvis och tappa ord. Jag gav nycklarna till Sandra så hon fick köra hem. Nu har jag ställt bilen tills dess att jag stabiliseras igen. Jag är inte rädd eller orolig för jag vet att det går över. Det gäller bara att jag avlastar mej och inser mina begränsningar, såsom att jag inte bör köra bil. 

Nu ska jag snart iväg till HUT:en. Konstigt nog har jag ingen lust. Det är i vanliga fall det bästa på hela veckan. Jag vet inte om det är för att jag är trött och så långsam i huvudet som gör det. Helst av allt så skulle jag vilja sova lite istället. Men jag vet att det gör mej gott så det är bara att ta sej iväg.

Det bara gräver och gräver och gräver i mej. Jag blir galen. Jag äts upp.

Aaaah, det snurrar i huvudet! Efter att nästan ha försovit mej så startade dagen ändå bra med sjukgymnastik. Det hjälper att koncentrera sej på annat en stund. Jag fick ett tips av sjukgymnastiken att låna Levande människa på biblioteket. De övningar jag gör tillsammans med sjukgymnasten finns beskrivna där och då hoppas jag att det blir lättare att göra dom hemma.

På eftermiddagen kom arbetsterapeuten hem till mej med bolltäcket. Nu ska jag prova det i 5 fem veckor, sedan utvärderas det. Äntligen.

Svara? Inte svara? I så fall, vad ska jag svara? Jag blir galen. Så länge jag distraherar mej är allting fine. Jag vaknade av klockan när det var dags att bege sej för medicindelning. När jag kom hem fick jag en kaffekopp i handen och en filt över axlarna. Sen efter lunch blev det tomt, och då kom all röra över mej och jag hade en gråtattack. Nu ska jag snart åka till Sandra och bli lite distraherad där. Men det här är tufft, det här är jobbigt.

Jag blev lite ställd igår. Tror jag. Jag fick ett oväntat mail som inte borde beröra mej så mycket som det gjorde. Det blev lite rörigt i känslolivet. Inte mer än jag kan hantera förstås, men ändå. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det. "Å ena sidan, å andra sidan"... Jag ska försöka lägga det åt sidan tills jag får en bättre möjlighet att reda i det. I vilket fall som helst så har jag nog gått igenom hela mitt känsloregister idag. Nu har jag äntligen landat, tack vare färdighetsträningen. Det är tryggt där, och jag fokuserar på annat. På sunda saker. Vi har börjat med "Att stå ut när det är svårt". Ett väldigt bra avsnitt!

Imorse ringde journalisten som vill intervjua mej för ett reportage om HUT:en. Vi bokade in en tid. Det ska bli kul, jag har så mycket gott att säga om det.

Nu ska jag städa. Ska bjuda på middag ikväll. Det ser jag fram emot.

Ska ut och äta och gå på bio ikväll. Vi ska på restaurangen på Norrbottensteatern. Funderar över om det är dresscode där. Det är förmodligen det. Så...det är väl lika bra jag börjar rata outfits på en gång. Det ska bli kul att träffa Evve igen.

Annars så flyter det på. Jag har varit lite ångestfylld. För att jag tänkt så mycket. Grubblat lite sådär. Men jag har min hund, våra promenader. Och mina vänner. Så livet är rätt fint i alla fall. Jag ska försöka få till den här resan jag vill göra. Det vore verkligen bra för mej!

Idag var det äntligen HUT igen. Det var längesen sist, då jag var sjuk förra veckan. 

Jag har haft så väldigt mycket i huvudet idag. Det har bara snurrat och snurrat. Och nu när jag ska skriva ner det minns jag knappt ett ord. Man hinner tänka mycket när man sitter bakom ratten. Jag blev tillfrågad om radio fick intervjua mej om HUT:en. Det får de gärna göra. Det fick mej att tänka lite på vad det har gett mej. Inte bara vad HUT:en har gett mej utan vad alla behandlingar har gett mej.

Under HUT-timmarna tränar nog var patient på olika saker. Tror jag. Man tränar på att våga. På att vara tydlig. Man måste koncentrera sej. Man måste kommunicera. Och, som för mej varit det allra svåraste; att stå ut när det är svårt. Det är väldigt provocerande att sitta på en vass hästrygg. Det är en obehaglig kontakt som utlöser ångest. Det är då det är så viktigt att sitta kvar och låta ångesten skölja över en. Att stå ut. För varje gång jag klarar det ju mer besegrar jag resterna av mitt förflutna. Intimitet har utvecklats till verklig intimitet. Jag kan njuta av att vara nära en annan människa. HUT-timmarna är det perfekta tillfället att öva på att hantera ångest. På att rent konkret öva på att hantera ångest. KBT och färdighetsträningen har förberett vägen, men under HUT:en har dom kunskaperna satts på prov och eftersom träningen sker under så behärskade former har det inte lett till självskadebeteende. Det är okej att flippa ur. Gör man det får man ta nya tag nästa gång, och det finns två ledare som hjälper till att fånga upp en. Det viktiga är att våga att misslyckas och att våga ta risken att flippa ur.

Färdighetsträningen har snurrar kring olika sätt att se på saker och ting. Attitydförändring skulle jag vilja säga. Det blir en viss rannsakan. Hur en sak kan leda till en annan, att se sin egen del och se de förändringsmöjligheter som faktiskt finns!

Allt det här tänkandet får mej också att tänka på allt som gått förlorat i och med att jag inte varit medveten om hur jag fungerar och vilka följder det ger. Det får mej att tänka "FAN". Och vips så lever jag i det förflutna och inte alls i nuet som färdighetsträningen mässar om. Jag grämer mej. Det är nåt nytt att se sin egen del, och se saker ur andras synvinklar. Inte konstigt att allting så många gånger blivit så fel. Nu pratar jag om relationer. När hela ens världsbild kretsar runt en själv är det väldigt lätt att misshandla sina relationer. Och gode gud, vad jag har misshandlat relationer. Jag har varit helt egocentrerad. Och det är jag förmodligen fortfarande. Tack och lov så vet jag det nu. Och jag vet också att det inte är en svaghet att lyssna in. Och att ta hänsyn inte är samma sak som att låta sej hunsas. Det svarta är aldrig bara svart, och det vita är aldrig bara vitt. Jag skäms över att jag inte förstått det här tidigare. Och jag skäms över att jag betett mej illa mot människor som stått mej nära. I klartext så skäms jag allra mest över hur jag behandlat Tanya. Jag är väldigt besviken på mej själv över att jag inte har förstått allt det här tidigare. Men jag är också väldigt glad över att jag inte gått ett helt liv i mörker. Det är väl "härifrån och framåt" som jag mår allra bäst av att tänka.

Idag träffade jag arbetsterapeuten igen. På onsdag nästa vecka kommer hon hem till mej med bolltäcket! Vi gick igenom en sömndagboken som jag ska föra innan dess. Täcket kunde inte komma mer lägligt, jag har så jävla mycket mardrömmar!

Shit, nu har jag sådär mycket mardrömmar igen! Fast jag är å andra sidan sjuk också, och det ökar ju ens sårbarhet. Det har vi pratat lite om idag på färdighetsträningen. Det och wisemind, där känsla och förnuft hamnar i nån sorts balans. Där finns ju en hel del att jobba på, minst sagt. Jag upplevde det faktisk mer förvirrande nu än vad jag gjorde ifjol. Då tyckte jag att det var så klart vad som var förnuft och vad som var känsla. Det tycker jag inte nu. Nu är det mer... Oklart.