Jag grämer mej
Idag var det äntligen HUT igen. Det var längesen sist, då jag var sjuk förra veckan.
Jag har haft så väldigt mycket i huvudet idag. Det har bara snurrat och snurrat. Och nu när jag ska skriva ner det minns jag knappt ett ord. Man hinner tänka mycket när man sitter bakom ratten. Jag blev tillfrågad om radio fick intervjua mej om HUT:en. Det får de gärna göra. Det fick mej att tänka lite på vad det har gett mej. Inte bara vad HUT:en har gett mej utan vad alla behandlingar har gett mej.
Under HUT-timmarna tränar nog var patient på olika saker. Tror jag. Man tränar på att våga. På att vara tydlig. Man måste koncentrera sej. Man måste kommunicera. Och, som för mej varit det allra svåraste; att stå ut när det är svårt. Det är väldigt provocerande att sitta på en vass hästrygg. Det är en obehaglig kontakt som utlöser ångest. Det är då det är så viktigt att sitta kvar och låta ångesten skölja över en. Att stå ut. För varje gång jag klarar det ju mer besegrar jag resterna av mitt förflutna. Intimitet har utvecklats till verklig intimitet. Jag kan njuta av att vara nära en annan människa. HUT-timmarna är det perfekta tillfället att öva på att hantera ångest. På att rent konkret öva på att hantera ångest. KBT och färdighetsträningen har förberett vägen, men under HUT:en har dom kunskaperna satts på prov och eftersom träningen sker under så behärskade former har det inte lett till självskadebeteende. Det är okej att flippa ur. Gör man det får man ta nya tag nästa gång, och det finns två ledare som hjälper till att fånga upp en. Det viktiga är att våga att misslyckas och att våga ta risken att flippa ur.
Färdighetsträningen har snurrar kring olika sätt att se på saker och ting. Attitydförändring skulle jag vilja säga. Det blir en viss rannsakan. Hur en sak kan leda till en annan, att se sin egen del och se de förändringsmöjligheter som faktiskt finns!
Allt det här tänkandet får mej också att tänka på allt som gått förlorat i och med att jag inte varit medveten om hur jag fungerar och vilka följder det ger. Det får mej att tänka "FAN". Och vips så lever jag i det förflutna och inte alls i nuet som färdighetsträningen mässar om. Jag grämer mej. Det är nåt nytt att se sin egen del, och se saker ur andras synvinklar. Inte konstigt att allting så många gånger blivit så fel. Nu pratar jag om relationer. När hela ens världsbild kretsar runt en själv är det väldigt lätt att misshandla sina relationer. Och gode gud, vad jag har misshandlat relationer. Jag har varit helt egocentrerad. Och det är jag förmodligen fortfarande. Tack och lov så vet jag det nu. Och jag vet också att det inte är en svaghet att lyssna in. Och att ta hänsyn inte är samma sak som att låta sej hunsas. Det svarta är aldrig bara svart, och det vita är aldrig bara vitt. Jag skäms över att jag inte förstått det här tidigare. Och jag skäms över att jag betett mej illa mot människor som stått mej nära. I klartext så skäms jag allra mest över hur jag behandlat Tanya. Jag är väldigt besviken på mej själv över att jag inte har förstått allt det här tidigare. Men jag är också väldigt glad över att jag inte gått ett helt liv i mörker. Det är väl "härifrån och framåt" som jag mår allra bäst av att tänka.
Jag har haft så väldigt mycket i huvudet idag. Det har bara snurrat och snurrat. Och nu när jag ska skriva ner det minns jag knappt ett ord. Man hinner tänka mycket när man sitter bakom ratten. Jag blev tillfrågad om radio fick intervjua mej om HUT:en. Det får de gärna göra. Det fick mej att tänka lite på vad det har gett mej. Inte bara vad HUT:en har gett mej utan vad alla behandlingar har gett mej.
Under HUT-timmarna tränar nog var patient på olika saker. Tror jag. Man tränar på att våga. På att vara tydlig. Man måste koncentrera sej. Man måste kommunicera. Och, som för mej varit det allra svåraste; att stå ut när det är svårt. Det är väldigt provocerande att sitta på en vass hästrygg. Det är en obehaglig kontakt som utlöser ångest. Det är då det är så viktigt att sitta kvar och låta ångesten skölja över en. Att stå ut. För varje gång jag klarar det ju mer besegrar jag resterna av mitt förflutna. Intimitet har utvecklats till verklig intimitet. Jag kan njuta av att vara nära en annan människa. HUT-timmarna är det perfekta tillfället att öva på att hantera ångest. På att rent konkret öva på att hantera ångest. KBT och färdighetsträningen har förberett vägen, men under HUT:en har dom kunskaperna satts på prov och eftersom träningen sker under så behärskade former har det inte lett till självskadebeteende. Det är okej att flippa ur. Gör man det får man ta nya tag nästa gång, och det finns två ledare som hjälper till att fånga upp en. Det viktiga är att våga att misslyckas och att våga ta risken att flippa ur.
Färdighetsträningen har snurrar kring olika sätt att se på saker och ting. Attitydförändring skulle jag vilja säga. Det blir en viss rannsakan. Hur en sak kan leda till en annan, att se sin egen del och se de förändringsmöjligheter som faktiskt finns!
Allt det här tänkandet får mej också att tänka på allt som gått förlorat i och med att jag inte varit medveten om hur jag fungerar och vilka följder det ger. Det får mej att tänka "FAN". Och vips så lever jag i det förflutna och inte alls i nuet som färdighetsträningen mässar om. Jag grämer mej. Det är nåt nytt att se sin egen del, och se saker ur andras synvinklar. Inte konstigt att allting så många gånger blivit så fel. Nu pratar jag om relationer. När hela ens världsbild kretsar runt en själv är det väldigt lätt att misshandla sina relationer. Och gode gud, vad jag har misshandlat relationer. Jag har varit helt egocentrerad. Och det är jag förmodligen fortfarande. Tack och lov så vet jag det nu. Och jag vet också att det inte är en svaghet att lyssna in. Och att ta hänsyn inte är samma sak som att låta sej hunsas. Det svarta är aldrig bara svart, och det vita är aldrig bara vitt. Jag skäms över att jag inte förstått det här tidigare. Och jag skäms över att jag betett mej illa mot människor som stått mej nära. I klartext så skäms jag allra mest över hur jag behandlat Tanya. Jag är väldigt besviken på mej själv över att jag inte har förstått allt det här tidigare. Men jag är också väldigt glad över att jag inte gått ett helt liv i mörker. Det är väl "härifrån och framåt" som jag mår allra bäst av att tänka.
Kommentarer
Trackback
