Idag visade sej vara dagen då en stor sten föll från mina axlar. Jag har varit på möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ja, jag blir utförsäkrad 15 mars. Jag trodde att jag skulle bli ställd på bar backe eller vara tvungen att friskskriva mej och på den vägen även vara tvungen att hoppa av mina behandlingar. Som tur är så visade det sej att jag kommer att få aktivitetsstöd (vilken baseras på min nuvarande a-kassa). Dessutom får jag hjälp via ett företag som jobbar med att utreda vilken arbetsförmåga personer med funktionshinder har. Ett möte hos dem är inbokat redan nästa vecka, tillsammans med min arbetsförmedlare. Det här företaget kommer i sin tur hjälpa mej med att strukturera upp en arbetsprövning hos BOJ. De tar dessutom hänsyn till mina behandlingar och jag behöver inte vara orolig över att det ska krävas att jag ska finnas på en viss plats en viss tid eller annars tappa ersättningen. Jag kan lugnt fortsätta med färdighetsträningen, HUT:en, sjukgymnastiken och träffarna på närpsyk. Allting har bara fallit på plats och löst sej. Jag har till och med säkrat min SGI utifall att jag skulle falla tillbaka i sjukpenning längre fram. Nu finns det bara en massa hopp om framtiden! Att inte behöva oroa sej... Ja, behöver jag säga hur mycket det är värt?

Jag har överdoserat familjetid sista veckorna. Fem helger i rad har vi haft kalas för någon. Det är ju trevligt att ses allesammans och så, men det blir ibland lite för mycket. Nästa helg är sjätte och sista på nån månad. Då fyller brorsans pojke 1 år. Det blir ganska intensivt. Och glättigt. Och överdrivet. Och...nä, jag är leds. Ser fram emot att helgerna ska bli fria igen.

Imorgon blir det färdighetsträning. På tisdag ska jag till tandläkaren. Det blir en väldigt tråkig - men nödvändig - utgift. På eftermiddagen ska jag till Närpsyk och träffa en läkare. Jag har ingen aning om varför. Det är ett namn jag inte känner igen så det är väl ytterligare någon ny som ska göra sin bedömning av nånting. Jobbigt.

På onsdag är det delning av medicin, sjukgymnastik och sedan möte med AF och FK. Efter det mötet vet jag mer om hur framtiden kommer att te sej.

Torsdag är helt fri. Jag hoppas att det blir riktigt fint väder så jag kan vara ute hela dagen. På fredag är det HUT. Jag måste klämma in träning också. 

Annars så fungerar det ganska bra. Jag har stunder då jag är lite ledsen och gråter. Jag är känslig för små saker. Som att jag är ensam på alla familjegrejer. Och att jag är orolig över framtiden.

Måndagens färdighetsträning var rätt bra. Vi pratade om när en känsla är befogad. Ilska och rädsla har jag hajat. Där kan man bara läsa i kompendiet om grundkänslor så kan man klura ut det. Skam däremot, det fattar jag fortfarande inte. När är skam befogat och funktionellt? Jag fattar verkligen inte.

Innan färdighetsträningen hade jag en timmes sjukgymnastik som också var jättebra. Jag fick ut väldigt mycket mer den här gången än vad jag fått på länge. Det gav större skillnad. Som om jag blev mer vaken. Överhuvudtaget så känner jag mej mycket mer klar i huvudet. Jag är trött som fasen på mornarna och kan lätt sova till lunch om jag inte blir väckt. Och även om jag blir väckt så somnar jag om på två röda. Men när jag väl är uppe, så känner jag mej så mycket klarare. 

Efter stormen har det fina vädret infunnit sej. Oj, vad jag och Tyson har haft långa fina promenader. Det är så skönt att kunna gå ut och släppa honom och bara låta honom leka av sej. 

Imorgon ska jag städa och sedan får jag besök av min mamma, min syster, min kusin och hennes barnbarn. 

Först SOV jag. Sen sov jag inte alls. Sen SOV jag igen. Sömnen är lynnig. Men annars är det okej. Igår var jag till Lisa och åt middag och tittade på Melodifestivalen. Det var jättetrevligt. Det blev bara hon och jag då Vix och Mats hund varit i slagsmål så de kunde inte komma. Idag har jag varit på 6-årskalas och sedan ätit middag hos mamma och pappa. Min kusin och hennes barnbarn är här uppe och hälsar på så jag vill hinna med att umgås med dem så mycket som möjligt. 

Imorgon har jag sjukgymnastik och färdighetsträning. Resten av veckan blir ganska lugn. Ska försöka träna lite. Det har inte blivit så mycket av den varan. 

Annars så är det stora orosmolnet min kommande utförsäkring. I mars så utförsäkras jag. Då är frågan hur jag ska lösa min ekonomi. Ett alternativ är att jag friskskriver mej och stämplar. Men då vet jag inte hur det blir med min arbetsträning (eller om det kommer kallas praktik?) som är planerad. Om jag friskskriver mej så göra jag det på heltid, och då förväntas det att jag ska jobba heltid också. Det är många frågetecken i det här, men eftersom jag har ett möte inplanerat i slutet på februari med FK och AF så försöker jag vänta med att oroa mej förrän det mötet har varit. Kanske så löser det sej trots allt.

Vad har hänt sen sist? Jag har haft det rätt bra. Jag har mått bra.

• Har trasslat in mej med sweetness igen. Så nu står jag där igen. Fast utan ångesten.

• Känner inte av några utsättningssymtom längre.
  
  
• Bokat ett möte med AF och FK i slutet av månaden, och informerat BOJ om det.

• Har fått mer och mer besvär med halsen. Ibland lyder inte musklerna när jag ska svälja vilket leder till att jag sätter i halsen. Särskilt när jag ska sova och under natten. Jag har trott att det är psykiskt, men jag måste nog gå till läkaren om det i alla fall.
  
  
• Jag har varit på min svägerskas, systerdotters och min brors födelsedagskalas. Nästa helg ska jag på brorsdotterns, helgen därefter ska jag på min andra brorsas och helgen efter det blir det på brorsonens 1 års kalas. 
  
  
• Jag har haft lite magproblem så jag har missat några behandlingar, men nu är det bra.
  
  
• Jag gör bara sånt som jag vill och mår bra av. Det enda som plågar mej är väl när jag ältar en massa gammalt. Och det gör jag rätt ofta... Sånt som hänt förr, som jag gärna skulle vilja ändra. Situationer då jag gjort fel och som egentligen inte är så stora men som växer sej till det enorma i mitt huvud. För att inte tala om tjejerna jag träffade i somras, som jag tidigare bara har släppt men som jag nu skäms över. Det är till och med så att det är två stycken som jag inte minns längre. Jag vet sen tidigare hur många det var, och nu får jag inte ihop det. Det borde man kunna. Så nu skäms jag över det. Så håller jag på. Jag känner igen det ifrån färdighetsträningen så pärmen har hjälpt mej en del att så att det inte blir övermäktigt. Det är jävligt jobbigt att gå omkring och skämmas över sånt som varit. Och egentligen behöver jag inte skämmas alls. Egentligen... Det är ju ingenting som man pratar med nån om heller. Det är för privat. Och för pinsamt. Så när allt det här snurrar i skallen, så får jag svälja ångesten för att den inte ska synas. Det är det enda som plågar mej just nu.

Det har gungat lite under fötterna då Zyprexan är helt borttagen och Lamictalen sänkts. Därför har jag hängt hos mina föräldrar. Ikväll upptäcker jag att det fattas 400 mg Seroquel varje kväll i min dosett. Så det kanske spelar in lite det också. Jag ska försöka få tag på distriktsköterskan imorgon och få det fixat innan jag måste bege mej till HUT:en. 

Har kikat på biljetter till Schweiz i början av april. Det skulle passa bra att åka kring den 5e och komma hem kring den 9e för då är det röda dagar och Tanya är ledig. Biljetterna är lite dyrare då i och för sej men inte så farligt mycket ändå. Tyvärr kan jag inte lägga ut dom pengarna nu. Jag kan inte avvara dom. Särskilt när jag nu ska till tandläkaren i slutet på den här månaden och det kommer att kosta mellan 1000 och 2000 kronor. Jag börjar inse att det förmodligen inte kommer gå att genomföra den här resan just nu... Det känns lite tråkigt.

Det känns ganska ledsamt att ha klivit ur relationen med sweetness. Jag saknar henne.