Relationer

Har kommit igång ordentligt med träningen igen. Det gör mej verkligen gott! Körde ett pass igår, sen blev jag bjuden på middag hos sweetness (som har blivit hennes alter ego). Fast nu har jag vågar börja prata om henne som den hon är, och det är trots det fortfarande väldigt kravlöst. Jag var väldigt nöjd och belåten efter hoppfulla nyheter om jobb, ett bra träningspass och serverad middag. Jag har sovit väldigt gott inatt!

Idag mötte jag upp Camilla för lunch. Hon har relationsbekymmer, som vanligt. Det är ju inte roligt att hon har det, men jag måste erkänna att det är ganska underhållande att lyssna på alla resonemang. Det är knappt att jag hänger med i alla svängar! Vi bestämde oss för att gå på hockey den 23e. Därefter handlade jag och tog en lång promenad med vovven. Promenaderna är verkligen en riktig keeper att ha som inslag i vardagen. Om jag fyller dagarna med mycket aktiviteter så har jag alltid promenaderna där jag varvar ner och tankarna får komma precis som dom är. Det är lite mindfulness över det. Jag kan hinna känna mer nyanser när jag går. Även om nyanserna åker en hel del bergochdalbana. Exempelvis så när jag blir ledsen så blir jag alldeles förtvivlat ledsen. Jag har svårt att tygla det. Samma sak om jag blir arg, så blir jag så hiskeligt arg. Fast det uttrycker jag ledsenhet, att jag gråter. MEN. Det här gör ingenting. För den allra största delen av mina dagar är bra. Riktigt, riktigt bra! Det här är nog livet, fast jag inte har lärt mej att balansera mitt känsloliv riktigt. Och igen, det gör ingenting. För jag trivs nu. Jag trivs med mitt liv. Jag trivs med att vara glad. Så glad så att jag ibland inte riktigt vet vad jag ska göra av mej själv!

De här fina dagarna har gjort att jag plockat fram lite minnen från de timmar jag suttit i terapi. Det har sagts många gånger, min svaghet är nära relationer. Det ligger nog en del i det. Jag längtar efter det kapitlet i färdighetsträningen. 

Förresten, på tal om känsloutbrott så hämtade min syster mej från HUT:en i fredags. Det blev väldigt, väldigt pinsamt. Hon tjafsade med sin pojkvän i telefon och skrek åt honom på parkeringen utanför ridklubben. Jag skämdes. Jag skämdes något så fruktansvärt. Både patienter och sjukgymnasterna gick förbi. Det var inte roligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0