Idag har jag fått en sån där framtidsångest igen. De flesta av mina vänner firar med sina familjer, och då menar jag med man eller fru och barn. Jag firar också med familjen, men med mina syskon och mina föräldrar. Syskon som alla har sina Svensson-liv med barn och hela faderullan. Och det är nånstans där jag blir lite deppig. Kommer jag någonsin kunna skaffa familj? Passar jag ens som mamma? Och finns det någon som jag kan slösa min kärlek på i vår gemensamma väntan på barn? Jag har en förmåga att träffa tjejer som är... Ja, inte stabila. Inte "dåliga" tjejer, men tjejer med mycket trassel i sina liv. Två trassel blir inte bra. Kommer jag nånsin få uppleva det och om jag inte får det, vad ska jag ta mej till? Det blir så tydligt att de förväntningar jag har på mej själv och hur jag ska leva mitt liv kan få mej att känna mej misslyckad. För saken är den att jag lever ensam och jag har mycket jag behöver jobba med med mej själv för att kunna fungera överhuvudtaget i en relation. För många år sen fick jag vid middagsbordet frågan från ett syskonbarn vad jag skulle önska mej om jag fick en enda önskning? Jag svarade att jag skulle önska att jag var frisk. Flera år senare så är önskan än densamma, men vissa saker kan jag inte ändra på. Inte fullt ut. Att leva med bipoläritet är en sådan sak. Jag kan aldrig få bort det, men jag kan jobba med symtomen. Som exempelvis att träna gör att fler endorfiner kickar igång, jag blir naturligt trött och jag sköter om min kropp. Därför blir mitt nyårslöfte att slaviskt följa ett träningsschema när jag nästa år köper ett nytt gymkort. Det i strävan efter att minska symptomen.

Gott nytt år allihop! Vi ses på andra sidan 12-slaget!